Magnus Grehn

Då och då får jag frågan: Vem eller vilka är Kultivera och vad gör ni? Att försöka beskriva Kultivera med alla dess aktiviteter, projekt och arrangemang är jag nog inte rätt man att göra. Istället har jag tänkt att försöka skriva om personerna som gör verksamheten möjlig. Eller om ni så vill, personligheter inom Tranås kulturliv. Denna gång ska ni få träffa Magnus Grehn.

Man ska inte behöva gå över ån efter vatten heter det ju. I mitt fall räcker det med att knalla en trappa upp och ringa på en dörr. För när det gäller Tranås kulturliv så är det svårt för att inte säga omöjligt att inte nämna min granne och nära vän Magnus Grehn. Jag vet att man helst inte ska intervjua någon man känner för väl. Det blir för nära, internt, personligt och så vidare. Invändningarna är noterade men att förbigå Mange, som jag hädanefter kommer kalla honom, vore ett direkt tjänstefel.
Så sagt och gjort, jag tog med mig block och penna och gick upp till Mange för att, över några koppar kaffe, snacka om hur och varför allt startade. Först och främst, att kliva in hos Mange kan, åtminstone för förstagångsbesökaren, vara en hisnande upplevelse. Hans intresse för litteratur är allmänt känt, men hans boksamling är närmast legendarisk. Eller kanske mer volymen på samlingen som är gigantisk! Visst, han äger väldigt mycket filmer, både gammal hederlig VHS och DVD. Jodå, han har en imponerande stor musiksamling: cd, vinyl, kassetter. Allt från stenhård italiensk hardcorepunk till nervig nutida experimentjazz. Men som sagt, framför allt så finns det böcker. Böcker som fyller väggarna. Böcker som fyller golven. Böcker som fyller lådor och skåp. Böcker som är travade här, staplade där. Beat, klassiker, historia, konst, poesi, det mesta av det bästa finns där och böckerna finns, utan någon som helst överdrift, överallt. Den enorma samlingen har gjort att hans lägenhet nästan har blivit kultförklarad, i princip mytologiserad av oss som varit där. Vissa skulle antagligen kalla Mange för samlare och visst, alla tecknen finns där, men jag skulle vilja säga att Mange lever och andas litteratur.
Han säger att efter det vanliga serietidningsläsandet upp till tidiga tonåren, som ersattes av spionthrillers och krigsromaner, tog allting fart någon gång tidigt 80-tal. Från gymnasiet där han upptäckte så kallad seriös litteratur i form av bland andra Stig Dagerman och Pär Lagerkvist, till det lilla förlaget Bakhåll i Lund, till bokreor och dess tidiga morgnar och boklådor, till författare som William S. Burroughs och Henry Miller. Andra namn som han nämner är mindre förlag som Village Press, Fri Press, Black Sparrow Press och många, många andra. Senare blev det vapenfri tjänst och flera år av studier både i folkhögskola och universitet, vilket erbjöd mycket egentid och chans att plöja igenom bokhandlar och antikvariat i diverse svenska städer. Om ni undrar så kan jag berätta att hans år av studier ledde till en tjänst som bibliotekarie, ni vet det där med rätt man på rätt plats... Men för att återgå till hans intresse för böcker är det knappast något han ångrar eller som han själv säger: “Litteraturen har hjälpt mig mycket, speciellt under perioder då jag känt mig nere”. Han ser sig dock inte som någon samlare då han inte bryr sig om exklusiva första upplagor. “Böcker är till för att läsas, inte vara dyra samlarobjekt tryckta i små upplagor. Sen om man råkar ha några rariteter i samlingen är väl i och för sig kul, men inget självändamål”. Men många böcker är det. Han tippar själv på över 5000 titlar.
Att litteraturintresset sedan resulterade i ett eget litet förlag, var enligt honom själv bara en slump. När han sökte efter material med en av sina stora, om inte största, favoriter Henry Miller kom han under tidigt 90-tal i kontakt med det lilla amerikanska förlaget Stroker press och dess grundare och författare Irving Stettner. De brevväxlade under många år fram till hans död. Av en händelse hade en gammal bekant till Mange, poeten Jonas Svensson, också haft kontakt med Stettner och till på köpet översatt en novell av honom. Där någonstans såddes det lilla fröet till Magnus Grehn Förlag. Han gillade vad Stettner hade skrivit och tyckte det var värt att ges ut. Han tog kontakt med Stettner’s änka och frågade om det var ok att ge ut Jonas översättning. Hon gav grönt ljus och resten är som vi säger historia. 2008 släpptes “Hallå, Irving, är det du?” som första utgåva på MGF. På liknande sätt gavs John Bennett’s diktsamling “Rök och speglar” ut. Mange brevväxlade med den amerikanske poeten, gillade vad han läst, frågade om han fick ge ut någonting av honom och Bennett sa ja. Inget som hände i början var planerat. Det var Mange’s intresse för litteratur som gjorde det möjligt. “Det var egenintresset som gjorde att jag hittade författarna. Det blev en naturlig övergång från brevväxling som växte till vänskap och som till slut resulterade i utgivningar. Nyfikenhet och slump i en salig blandning”.
Mange är en kille som medvetet hållit en låg profil och hellre rör sig i bakgrunden. När jag frågar honom om han skriver själv svarar han: “Regelbundet, men mest för husbehov och för att det helt enkelt är roligt. Tycker väl kanske att det inte riktigt håller måttet, men framträder gärna live på exempelvis Pilsnerpoesin då det är roligt. Annars är jag ju väldigt intresserad av lokalhistoria och samlar mycket material som jag inte riktigt vet vad det kommer att sluta i. Det kanske jag gör något av i framtiden, man vet aldrig”.
Givetvis har det existerat kultur i Tranås förr, i olika former och med den tidens eldsjälar, men om man ska tala om Tranås kulturella “scen” av idag är det kanske inte helt fel att säga att startskottet small av när MGF gav ut Stettner 2008.
“Visst, så skulle man ju kunna beskriva det, men det ena gav ju sen det andra. Jag visste ju vilka Colm (O’Ciarnain) och Peter (Nyberg) var men då kände vi inte varann närmare, men året efter jag gett ut Stettner gav Peter ut Populär Poesi för första gången och sen var både han och jag igång. Så småningom började vi lära känna varann, nätverka om du så vill, och 2012 startade Kultivera som hade sitt första residens året efter (2013) men då inriktat på konst. Sen ville Colm och Peter göra nåt liknande året efter fast med litteratur, och med hjälp av Dominic Williams från Wales som i sin tur ville försöka få till en poesi- och litteraturfestival i Tranås så blev det ett litteratur-residens där festivalen “at the Fringe” var inbakad. Under festivalen hade vi också den första Pilsnerpoesin”.
Ok, det här kanske blev lite rörigt. Ska vi försöka reda ut det här?
“Residens kan man kortfattat beskriva som konstnärer som bor här i stan under en viss tid, får tillgång till studios och möjlighet att under en tid kunna koncentrera sig på och utöva sin konst. “at the Fringe” är precis vad det låter som: en festival med poesin i centrum som håller på i åtta dagar. I år blir det femte året och Dominic har varit här varje år och fungerat som curator. Pilsnerpoesin har varit ett stadigt inslag i festivalen varje år, men det är nåt som arrangeras året om, hyfsat regelbundet på restaurang Ban Thai, ibland i samband med ett boksläpp eller en författarpresentation. Då är det alltid öppen mick så vem som helst kan komma fram och läsa”.
Här är det på sin plats att framhålla den alldeles för tidigt bortgångne Anthony Jones. Han höll i något liknande hemma på sin lokala pub i Wales kallad Poetry and Pints. Man kan säga att Anthony som var på det första litteratur-residenset och då också förstås med på den första “at the Fringe” tog med sig konceptet hit, som försvenskades till Pilsnerpoesi och som numera, som sagt, fortlever på Ban Thai.
Vi har ju båda två liknande bakgrund med musiken som de gamla punkare vi är. Vi har spelat i samma band, kuskat runt och lirat på småställen, gett ut skivor och kassetter på små oberoende obskyra bolag och nu när Mange släpper mindre etablerade författare på sitt eget lilla förlag undrar man ju lite över eventuella likheter och skillnader mellan branscherna.
“Det finns stora likheter. Ta små oberoende punkbolag och jämför dem med mikroförlag så är det ganska lika. Det ges ut små kvantiteter för publiken är liten. En smal marknad så intresset är litet. Men de som sysslar med det är väldigt hängivna och träffas på små förlagsmässor eller håller kontakten på annat sätt och byter grejer med varann. Ungefär som med punken när man bytte kassetter och skivor. Skillnaden är väl i så fall att folk kan rygga tillbaka när de hör ordet poesi. Det är svårsålt för att folk ser det som finkulturellt, snobbigt, lite highbrow sådär”.
När vi ändå är inne på det; Upplever du en motsättning mellan den högljudda punken och den lite mer finstämda, lågmälda poesin? Det jag försöker fråga är, antar jag, existerar fin/fulkultur?
“Det där beror på tillfälle, plats, vilken genre du pratar om. Visst finns det sånt som uppfattas som pretentiöst och högtravande. Det där har väl med gamla traditioner att göra. Du vet, det konstnärliga geniet, det missförstådda, ouppnåeliga, plågade geniet. Sånt där vill ju jag (vi) få bort med bland annat Pilsnerpoesin. Sen ger jag själv ut precis vad jag vill på mitt förlag utan att bry mig om det ses som finkultur eller inte. Sen går det ju inte att komma ifrån att poesiläsaren oftast är lite äldre, lite mer städad än gemene punkare. Det blir lite mer vuxet om man säger så, och det kan vara rätt skönt nu när man själv inte längre är tjugo”.
För att återgå till ditt förlag; Hur stor hjälp har du fått genom Kultivera, kanske främst “at the Fringe” med att skaffa kontakter?
“Det har ju resulterat i två utgivningar med en tredje på väg, men annars är det mest indirekt. Man träffas på festivalen, tar några öl, lär känna folk. Socialt umgänge helt enkelt. Sen om man träffar någon författare som man råkar gilla och kommer med en liten förfrågan så händer det, inte konstigare än så. De man frågar brukar ofta vara positivt inställda eftersom många av dem inte varit publicerade så ofta”.
Hur och var säljer du dina böcker? Hur är intresset från allmänheten?
“Jag säljer böckerna på min egen hemsida och Bokbörsen. Skriver på Facebook. Tar med böcker på konserter, litteraturfestivaler, mikroförlagsmässor. Försöker sälja på Pilsnerpoesin. Jag har ofta med mig några exemplar om jag går på någon tillställning, men det är ganska svårsålt. Det är svårt att tränga igenom bruset. Men så är det för alla, inte bara för mig. Jag har även skickat iväg böcker till tidningar men det är väldigt svårt att ens få någonting recenserat. Sen måste jag nog säga, att jämförelsevis var folk inom punkscenen mer stöttande. Man köpte eller bytte i princip vad som än kom ut, gick på konserter och så vidare. Den attityden skulle jag vilja se mer av folk som säger sig vara intresserade av litteratur och poesi”.
Om vi går tillbaka ett antal år, fanns den här utvecklingen över huvud taget i tankarna? Med ditt förlag och med allt det andra som kom i efterhand?
“Nej, det har skett en fantastisk utveckling. Jag skulle vilja säga att Tranås är inne i en kulturell guldålder som pågått sen 2014, och andra verkar också nöjda. Från residensfolket som varit här har vi fått en grym respons. De har varit nöjda med servicen de fått och verkat ha gillat staden och människorna här. Det får jag säga är ömsesidigt, det har varit trevliga människor att hänga med. Personligen måste jag säga att allt det här som har skett, och sker, har livat upp livsandarna. Men den som borde lyftas fram mer är Colm. Han är väl vad man skulle kunna kalla både navet och motorn i Kultivera. Mycket av det som hänt får man tillskriva honom. Jag skulle vilja säga att han är en visionär, och han får verkligen saker och ting att hända. En annan viktig person är Peter som jobbat otroligt mycket för den här utvecklingen vi ser nu. Det är en liten stad och för att få något att hända måste man försöka skapa något själv och inte ta något för givet. Det tycker jag Kultivera har gemensamt med punken; DIY-känslan”.
Till slut, vad är ditt mål med exempelvis ditt förlag och “at the Fringe”? Hur stort får det bli? Finns det en risk att det växer sig för stort?
“Vad gäller festivalen “at the Fringe” får det växa med måtta men inte bli för stort. Förläggaren och författaren Jonas Ellerström sa när han var här att vi inte skulle ändra på någonting. Det var den roligaste festivalen han varit på, och jag tycker han är inne på något. Vi har hittat ett koncept som funkar och det ska vi vara rädda om. Vad gäller mitt förlag är det svårt att växa så mycket mer. Det gäller både ekonomiskt och hur mycket tid man är beredd på att lägga ner på verksamheten. Det är trots allt bara en hobby och jag har en väldigt nykter syn på det hela. Förlaget kommer inte bli megastort eftersom poesi säljer inte mycket, jag ger inte ut kända författare och så vidare. Jag kommer inte bli rik på det här men det är ju inte därför jag gör det. Jag gör det för att jag gillar det”.
Det där kan man ju tycka var en rätt bra slutkläm på intervjun, eller hur!? Så det är bara att tacka Mange för kaffet och pratstunden men samtidigt är det ju så mycket vi inte hann ta upp, som det inte fanns tid för eller som jag inte har plats med här. Som att Mange, tillsammans med Karl Larsson, är en del av industri-buller-kuplett-duon Två män i en dambob. Att hans intresse för lokalhistoria tar honom på promenader runt om i Tranås där ett av målen är att pricka av alla gator i staden. Att han arrangerade den eminenta utställningen Punk i Tranås. Att han sitter i styrelsen för Kultivera, Jönköpings internationella poesifestival, lokala avdelningen av Fritiof Nilsson Piraten-sällskapet, och är medlem i en mängd olika litterära och historiska sällskap. Men allt det där och lite till får vi ta en annan gång, kanske med en Peter Brötzmann-platta som soundtrack i bakgrunden.

Magnus Grehn

1/1

Ett Litterärt nätverk med stöd av sina medlemmar samt:

Region Jönköpings Län, Tranås Kommun, Helge Ax:son Johnsons stiftelse,

Svenska Akademien och Kulturrådet.

© 2020 Litteraturcentrum >kvu