Vadå poesi?

Att skriva har aldrig varit mitt problem. Det gäller bara att underkasta sig pennan och de vansinniga tankarna. Skrivkramp är inte roligt så det låter jag helst bli. När jag var yngre hade jag författardrömmar som jag för några år sedan förverkligade.

Jag skriver mest poesi, men lite prosa klarar jag också.
Under en tid levde jag i fullständig omoral och nyttjade en hel del droger vilket medförde mindre poesi. Det kan dock verka som att det är enklare och att det blir mycket bättre under påverkan av till exempel THC. Så var det inte för mig. Jag fattade aldrig vad jag skrivit.
Ibland har jag svårt att formulera mig. För vissa ligger denna gåva naturligt. Jag beundrar Stephen King. Han är en mästare på att formulera sig igenom hela romaner. Så jag läser hans verk för att bli en bättre skribent.
Jag var inte någon mönsterelev under skoltiden, hade faktiskt problem med allt jag företog mig. Jag gick ut grundskolan med sämsta tänkbara betyg, men kom ändå in på gymnasiet där jag utbildade mig till verkstadsmekaniker. Det var någon gång under dessa år som jag hade behov att skriva av mig så jag började helt enkelt skriva poesi. När jag var arton år lyckades jag fullfölja utbildningen med godkänt i alla ämnen, men Sverige drabbades av lågkonjunktur så jag fick inte något arbete.
Jag flyttade till Nässjö för spänningens skull och jag var i stort behov att lämna Tranås omgående. Jag hyrde en enrummare på Brinellgatan och jag fick ett sommarjobb på Swedoor i Forserum där jag emballerade dörrkarmar. Det var allt, mer än så mäktade jag inte med. När sommaren var över hade jag inte skrivit något vettigt över huvud taget.
Vid den händelse att jag fick vara ifred i min bostad lockades jag att skriva några rader, men det blev inte bra. Visst hade jag förmågan, men det gick bara inte så jag lät poesin vara för ett tag.

Sensommaren var riktigt behaglig, inte för varm utan lagom sval. 1992 var ett bra år, kanske inte för mig utan för de som låg utslagna i parken av för mycket sprit. Jag gick dit och satte mig på en gräsplätt. Klockan var ung. Jag visste inte vad kvällen skulle bjuda på så med solen i ögonen och en glittrande sjö alldeles intill knäckte jag en öl. Jag kände en svag haschdoft, så på vingliga ben reste jag mig och gick bort till grabbarna en bit bort och frågade om jag fick vara med.
Jag berättade om och läste några dikter. Jag hade ännu inte hittat min stil så det jag läste var mest nonsens. De gillade det, men det var nog bara för att de var smått flummiga, då är allt underbart.
Tiden gick och jag flyttade från Brinellgatan till ett hus på gården mitt i stan. Där blev det livliga fester. Folk jag inte kände till och folk från andra städer uppehöll sig i mitt hem vilket var jobbigt i längden då jag inte skrev något vettigt över huvud taget. Men tillsammans med två polare startade vi en studiecirkel i skrivandet genom Medborgarskolan. Vi skrev ihop på onsdagar och fredagar på en gammal skrivmaskin som vi inhandlat på en närbelägen loppis. Vi rökte hasch och drack mängder av öl, och så tyckte vi att vi skrev riktigt bra grejer. Men det blev aldrig mer än att vi lade våra alster i byrålådan och glömde bort dem.
Flera år senare visar vågen sextionio kilo. Jag borde väga runt åttio med tanke på mina en och nittio. Jag kände mig fysiskt och mentalt klen … Så jag gjorde slag i saken. Med mycket hjälp flyttade jag till och avgiftades i Tranås.
Därmed återfick jag den poetiska ådran. Använde den som ett alternativ istället för droger. Det kändes gott att hitta tillbaka, bra grejer blev det och det var en trevlig resa i sig som inte kostade mer än en tanke. I och med detta radikala beslut skrev jag som aldrig förr, jag hittade och utvecklade min egen stil.

Redan som tonåring hade jag författardrömmar. Jag läste mycket noveller och romaner särskilt stoff som författats av Stephen King. Jag kände mig rikt stimulerad av hans skräckhistorier. Eftersom jag inte besatt de rätta verktygen eller hade någon idé om vad jag ville förmedla var det tämligen omöjligt att skriva en roman. Så jag ägnade istället tid på vad som för mig verkade enklare - poesi.
Jag har aldrig haft riktigt bra vänner förutom en i Nässjö, men han dog av en överdos, tyvärr.
Annars kan jag inte påminna mig att jag haft någon, förrän nu.
I dagsläget har jag flera litterärt kunniga vänner som jag umgås med sporadiskt. Vi diskuterar böcker, filmer och en massa annat trams.
De första fem åren utan droger var rent helvetiska, men jag intalade mig att det blir inga böcker om jag återfaller i missbruk. I början ropade missbrukarna på den kända ”A- lagsbänken” efter mig, men jag avböjde ideligen annars hade jag suttit med en blå eller gul kanyl i armvecket och slagit i mig så pass att jag inte lyckats orientera mig bland sällskapet. Idag kan jag göra dem den äran. Det har gått så lång tid sedan missbruket att jag nu kan ta mig tid att sitta ner och samtala med dem utan minsta sug, Jag ser bara tragik i det hela.

Det är viktigt att alltid ha ett block i fickan och en bra penna ifall jag skulle komma på något. Det gäller ju att vara redo. Förr trodde jag att man skrev bättre under påverkan av droger, men så var det inte i mitt fall. Jag har skrivit de bästa efteråt. Jag skriver oftast inte mer än tio rader då det är lätt att tappa stinget eller bli uttråkad. Idéer får jag ofta genom media eller film. Jag kan även läsa något roligt som jag utvecklar. Sedan har vi våra svenska ordspråk, det är rätt givande att leka med dem och göra de till mina egna. Jag vill även flika in att inspiration är inget jag väntar på då får jag ju inte något gjort. Kristina Lugn sade en gång att inspiration får man under tiden man skriver, och tänk så rätt hon hade.
Och så har vi det här med bibeln …

Jag gick på en kristen folkhögskola. Inte för att jag var kristen utan mer för att jag var nyfiken på bibeln. Jag studerade ämnet under en termin då jag var inkvarterad på stället. Jag diktade inte så mycket under min vistelse utan jag sög i mig så mycket bibliskt jag mäktade med och
jag slutade svära, till en viss del.

Jag testade att dikta men det gick inte bra. Jag gjorde tabben att vänta på inspiration, så det var givet att jag inte fick något gjort. Jag skrev mest skit.
Dock skrev jag en brutal novell. Jag utgick från bibeln. Om man tror att det var bättre förr då ska man läsa bibeln. Efter det kan man ta sig en funderare och försöka klura ut vad fan de pysslade med. Skökor stenades till döds och man kapade tjuvens hand och svingade sina svärd vilt omkring. Ja, man dräpte barn och havande kvinnor för att det skulle födas en konung som skulle komma att predika om himmelriket och världen efteråt. Ja, Guds son som man senare valde att spika upp på pålen enligt ett visst samfund.
Ett tag efter skolan skaffade jag en skrivmaskin och ett källarrum i huset där jag bodde. Där skrev jag dikter för glatta livet och producerade hejdlöst. Det var befriande att drogsuget sakta försvann bort och jag skrev de allra mörkaste dikterna som jag lade till grund för min rehabilitering.
Under nittiotalet skrev jag de värsta dikterna. Har aldrig läst dem för någon och kommer heller inte göra det. Det var inga gäss på vågorna eller doften av kaprifol som ledde mig genom denna miserabla epok utan det diktades om skelett på kyrkogården och mystiska döda hundar under sängen, sådant jag helst vill glömma, men inte kan. Det var ju trots allt rehabilitering som vräktes ur mig och jag kom senare att bli en publicerad poet. Fast då hade jag lagt mörkret långt bakom mig. Dessutom var jag en ung man som hade väldigt svårt att göra mig förstådd rent verbalt så jag använde diktandet som en väl fungerande kanal. I dagsläget är jag inte lika hårt slagen av problemet. Det går bra att uttrycka känslor och annat, rent familjärt. Jag måste tillägga att jag har väldigt roligt när jag diktar. Jag skriver lite naivt och avslutar oftast med en käftsmäll, och ibland gapflabbar jag under tiden dikten växer fram.
Men jag fortsätter att dikta under rehabilitering. Det känns bäst så.

Åren gick och jag träffade kvinnan jag skulle gifta mig med. Jag skaffade jobb på Hemköp.
Utan att vidta någon större lögn måste jag påpeka att min fru har gjort det största jobbet med att hitta rätt balans i förhållandet och det är jag henne evigt tacksam för.
Hade hon valt att inte stå vid min sida hade mycket av det här aldrig blivit skrivet. Jag hade absolut inte givit ut några böcker utan fortsatt i en destruktiv bana där jag aldrig skulle få något gjort.
Är det på grund av det tidigare drogmissbruket som jag skriver som jag gör? Det går inte att svara på, men att jag har roligt när jag skriver går inte att komma ifrån. Skulle jag mista mina händer så vet jag inte vad jag skulle ta mig till för jag behärskar inte konsten att dikta med fötterna. Men jag har testat tekniken ifall …


Två dikter:


Skuggspel

Jag är endast
en figur
Skuggan som
avtecknar sig
mot väggen
Silhuetten som
rinner ner på
marken
och
letar sig ner i
dagvattenbrunnen


Covid-19 gör slut

När jag närmar mig
dig
tar du oftast ett steg
eller två bort från
mig.
Och när jag som mest
vill omfamna dig
sticker du fram armbågen
som om jag vore en
smittohärd.
Det är inte så jag
vill ha det.
Du säger det beror på
Corona,
men jag tror nog kylan
du förmedlar betyder
att du funnit
någon annan.

1/1

Ett Litterärt nätverk med stöd av sina medlemmar samt:

Region Jönköpings Län, Tranås Kommun, 

Svenska Akademien och Kulturrådet.

© 2021 Litteraturcentrum >kvu