Beckers krönika 2021-11-26


Elementen ångar på. Sprider lagom värme, och kaffebryggaren förser Frank och mig med livsviktig dryck. Med hett kaffe i strupen och något livlig fantasi drömmer jag mig bort en stund:

Jag kikar ut i den karga miljön. I avsaknad av en god regissör ser jag A-lagarna gömma sig bakom avlövade träd medan fentanylen och alkoholen verkar. Jag kan inte mer än skratta åt skådespelet. Vid denna tid på året börjar kvicksilvret sjunka i våra väderbitna termometrar och jag tänker att en kopp spetsat kaffe skulle värma lika gott som en filt, men jag är tveksam så jag låter scenariot bero.

Ljusslingorna på trädens spretiga grenar lyser upp lite befängt längs hela Storgatan. Förr hade man belysta granar placerade längs gatans båda sidor. Då glödlamporna krossades av diverse vandaliserande folkhopar valde man i stället att klä stadens träd med ljusslingor. Någon har sagt att träden mår pyton av det, men jag vill inte tro på den skrönan. Det är unikt i sitt slag att jag ens tänker på det.

Då det fattas rikligt med snö under vintermånaderna här i trakten är det klart att vi får bege oss mot norr för att trä på oss skidorna och semestra en vecka eller två på något överbefolkat fjäll.

Nu är det dock så att personligen håller jag mig hemma och ser andra skida på tv.

Alltså på åttiotalet, då jag var en ranglig och ostyrig unge, var det betydligt kallare och mängder av snö redan från mitten av oktober och vidare in i mars. Då kunde man åka skridskor på något fruset vattendrag i skogen. Samma sak funkar inte idag.

Som ung var jag även med min far och morbror ut på en närbelägen sjö i Adelövstrakten för det årliga vinterfisket, och gosse, det var riktigt kallt om händerna och just då var en kopp varm choklad den livsavgörande och godaste dryck att sörpla på.

Så här inför jul är det många barn som längtar efter den sedv