Veckans Dikter

私は中庭の桜へ近づきます
桜の花はほどんど落ちて無くなってしました。
私は木にもたれています
誰もいない巣
カササギもリスもいない　

この夏、森の贈り物は傷つきましたが
今日、天気は変わります
すべては立ち去ります

桜は苦しんでいます
ああ、でも昨日、風船が
やってきてどこかの枝にとまり、
わたしたちに語ります。
”風がそよぎ風船に力を与え、
風は桜にすがすがしい空気を与えます”


雪の中で戯れは必要です

(Traducción de Masashi Nakamura)

Al cirerer del pati
li queda gairebé res cos-tronc magre
niu que ningú habita
ni garsa ni esquirol
A l’estiu disputada
propietat forestal
avui desallotjament climàtic Tots han marxat
El cirerer perdura
Ah! però el globus
arribat ahir sense més
de no se sap on
pres als seus flancs dient-nos que al vent
voleiar el torna digne
li dona al pobre cirerer
un aire juvenil
trapella
necessari
enmig de la neu

(Traducción de Raquel Santiago Batista)

Almost nothing is left
of the cherry tree in the courtyard,
body-trunk lean,
nest where no one lives,
not magpie not squirrel

Disputed forest land
in summer,
now climate-evicted.

Everyone has gone.

The cherry tree lives on.
But, ah! The balloon
arriving yesterday without warning
who knows where from?
stuck to its flank,
proclaims the dignity
of floating in the wind,
confers a youthful air
upon the poor cherry tree

disobedient
necessary

amid the snow.


(Traducción: George Mario Ángel Quintero)

Al cerezo del patio
le queda casi nada
cuerpo-tronco magro
nido que nadie habita
ni urraca ni ardilla

En verano disputada
propiedad forestal
hoy desalojo climático

Todos se han ido

El cerezo perdura
¡Ah! pero el globo
llegado ayer sin más
de no se sabe dónde
prendido a sus flancos
diciéndonos que al viento
flotar le torna digno
le da al pobre cerezo
un aire juvenil

travieso
necesario

en medio de la nieve




De Talud/Talús, (bokeh, 2018)
Aleisa Ribalta

JA DET STÄMMER! Jag gillar öl.
och lyssna på rock.
När jag spelar flipper.
och tar en snus.
Livet är så härligt.
förgängligt.

Vad är det för tid vi lever i
Jag känner mig ensam absolut inte fri
Ej träffa barn eller barnbarnen kära
Ej dricka kaffe med de ofta så nära

Har vi stört naturen så den ger oss en hämnd
eller lever vi fel och nu blir stämd
Jag sitter och läser eller stickar en stund
Tar en kopp kaffe med kaka i mund
Sitter för mycket rädd att bli rund

Alla möten är inställda alla träffar kaputt
Jag känner mig rastlös livet känns slut
Jag gnäller på vädret jag gnäller på allt
För kallt och blåsigt på socker och salt
För gammal för att hjälpa någon med nått
känner mig onödig, ledsen och trött

Hur kan jag vara trött när jag inget gör
Ringa, prata strunt då tycker jag jag stör
Låt detta ta slut denna pandemi
Låt mig få kramas och känna mig fri

Om du ifrån mig försvinner
så finns alltid lågan
kvar och brinner
glöden ska sprida värmen
i evigheten
Namnet du bär
håller jag så kär
jag skriver det i stenen
med kärleksvenen

Så levs livet
ingenting kan tas för givet!
”Sorgen och glädjen
de vandrar tillsammans
Medgång och motgång
här tätt följs åt”
En psalmstrof som i dag
Känns mycket bekant
så verklig och sant.
Hastigt kan vår tillvaro förändras
Trygghet, till oro och ångest vändas
Och plötsligt blir det kaos och kris
på alla sätt och vis.
Mycket i livet är svårt att hantera
När ingenting längre verkar fungera
När allting vacklar, det är mycket som händer
Då måste man ta ett ögonblick i sänder!
För att få livet lite tillrättalagt
Då är det Nåd att få hjälp
av en högre makt
Den känns så påtagligt nära
Och gör livets svårigheter lättare att bära!

Det är inte en pandemi. Inte en sjukdom. Inte karantän. Nej det är konfrontationen med mig själv som är det svåra.

Vem är jag nu? Vad har jag? Hur mår jag? Vad ger jag?

Var har jag min tillflykt. Vem tröstar mig. Vem bryr sig om mig.

Att förhålla sig till det som händer. Att våga se det man har och vara tacksam över det. Men också det man inte har. Det man saknar. Det man är oförmögen att få känna.

Vår mur är byggd av rädslans stenar. Vad består rädsla av? Ångest. En avsändare utan adress. Vara i nuet. Andas. Titta. Känna. Våga leva!

Smek din hand med tvål och vatten.
Glöm din oro,
Sov i natten!
Glöm det grymma, det som dödar, skratt och gråt,
Men livet flödar.
Minns att närhet,
Kärlek stannar, om du själva livet famnar.
Gå till grannen,
Ge en ros
Och en slängkyss...
Gå din kos!

Solen går upp och solen går ner.
Ibland blir jag rädd och tänker att jag aldrig ska få träffa dig mer.

Men nu är det kväll och jag får drömma vad jag vill.
Då drömmer jag att jag kramar dig en gång till och en gång till.

Så lugnt, så tyst, så stilla,
går vågen ut från land
Och inget gör Dig mera illa
och Du är löst från alla band
Och sommarängen står i blom
och lärkorna ska drilla
När någon viskar varsamt: Kom
och sen är allting stilla
Och vågen rullar in mot land
och allt är tyst och stilla

Vinden har brottats med träden i natt
det gått allvar i leken ta-fatt
Grenar han brutit, stammar han knäckt,
han har uppfört sig tämligen fräckt!

Vid Sommen om våren det ljuder musik
den kommer från ön, den kommer från vik
Att storlommens sång, så underbart skön
aldrig skall tystna, får bli våran bön

På sommaren den gnistrar och blänker
kristallklara vågor glädje oss skänker.
För utflykt med ångbåt vi nu ger oss hän
där tystnaden störs blott av måsarnas skrän.

När hösten är kommen till sjöarnas sjö
stilla och tyst vilar strand och ö.
Vintern skall komma och läka de sår
människan gjort under sommar och vår.

Fisket på Sommen en vinterdag

hör också till livets stora behag
Kanske vid stockelden sitta och slappa
då gäddorna plötsligt på krokarna nappa

Hela skapelsen renades och
förvandlades av en
“kärleksvåg” så stark
att den förändrade allt!

Varje människa fick del
av ett inre ljus och frid.
Och plötsligt slutade varje strid.
All ondska, hat, våld, sjukdom och misär
existerade inte längre här.

Bland djuren fanns ingen fiendeskap
Ingen behövde frukta vilddjurens gap.
All växtlighet var god att förföra
och kunde många människor “nära”.

Hela atmosfären var präglad
av frid och harmoni.
En underbar tillvaro att leva i!

– Så vaknade jag upp och fann
en känsla av hopp, att min dröm
skall bli sann.

Jag ser det grafitgrå möta det blyertsgrå och krispigt vita.
Jag ser ljusare grått falla ner mot vattenytan och upplösas i mörka,
svarta linjer som möter vatten och land.

Jag ser skymningen komma….
Jag står i mittenkretsen och omges mer och mer av den smeksamt förrädiska dimman,
som får träden att glesna i parken.

Jag ser en man gå med långsamma steg
i ett symbiotiskt sammanlänkande med två Cavalier King Charles Spaniels.

Jag ser hur han närmar sig det statistiska överåret – han går i sitt liv –
i sina tankar. Jag följer honom en stund i mina.

Så stannar han upp och ser ut över vattnet. Smälter samman med
trädstammarnas dunkel. För handen mot huvudet, rättar till mössan,
böjer sig ner en smula, tar av sig ena vanten och smeker den minsta hunden med sin hand.
Ensamheten och saknaden förtunnas i den absoluta närvaron av djurets självklara existens.
Det betryggande behovet av närhet och kärlek som uppstår
skapar en energibalans runt mannen…som rätar på ryggen och går vidare med självklara steg.
Så tonar han bort bland trädstammar och skuggor.
Jag förnimmer hur han rörde vid mina tankar en stund…hur han fanns några minuter i mitt liv.

Som en filmsekvens, som ett kreativt basverktyg för min fantasi….

De skrattfyllda dagarna
sitter klistrade i det gulnade albumet
bilden av ungdom
den som aldrig fick ta slut
verkar nu så avlägsen
när hårrötterna har vissnat.
En ungdom har inte
vinterharens färg.
Bilderna från albumet
viskar om ett liv som gått
Ett leende så stort och brett
eller är det spjuvern i mig
som fastnat på bild.
Jag saknar bäckarna
det klara källvattnet
som jag drack med mina
kupade händer
saknar den mjuka mossan
som förde mina tankar till din kropp.
Jag har falnat
det står dina papper
att du är gammal
Du ska inte längre törsta
efter ungdomens hull
istället ska du åter fälla hår
likt vinterharens päls.

Plågsamt besök i Auschwitz- Birkenau
Den 17 juli 2017

Har stått på samma golv
som oskyldigt dömda lägerfångar
på väg till avrättning
och meningslöst livsslut.

Har funnits i samma rum
där kläder, skor och tillgångar
omsorgsfullt placerades
i välorganiserade högar.

Har andats luften
i det avskyvärda utrymme
som fylldes med giftgas,
framkallade namnlös ångest.

Har ställt plågsamma frågor
som inte får något svar
Hur mörk kan ondskan bli,
vem vill tjäna dess syften?

Ber om nåd och vilja
att upptäcka eget mörker,
vara vidöppen för vägledande ljus
och annorlunda perspektiv.

Big Ben! Big Ben!
som ljuder än
Högt där ovanför man hör
din klocka mäktigt ljuda,
och över London buda
att tiden går,
att ännu ditt klocktorn står
så fast uppå sitt fundament
Ty ditt namn är stort i världen känt

Big Ben! Big Ben!
För länge sen
ditt klocktorn stod i krigets brand
så stolt vid Themsens strand
Och blitzen skakade ditt ur
och sargade din fina mur,
Men runt omkring det många hus
förintades till grus.
Men där stod tornet kvar med
sitt parlament,
som ingen skövlat eller bränt.

Big Ben! Big Ben!
En trogen vän
i långa svåra år.
när klockan slår
så läkes sår,
till hjärtat tonen går
Det ringdes när ett krig bröt ut
och ringdes när det fick sitt slut.
Med klangen fruktan ebbade ut
och allting blev som förr till slut.

Big Ben! Big Ben! Big Ben!

Så många lögner
på så liten yta!
Arvoderade,
Stenograferade,
Protokollförda,
Tryckta i årsböcker som ingen läser.
"Alla ska med"
"Hela Sverige skall leva"
"Det går bra för Sverige"osv
osv
osv
osv - här tar pappret slut.