top of page

Varför du inte vet någonting om ukrainsk musik

Att utkämpa ett kolonialkrig innebär att ompröva det förflutna och knyta nya band med nutiden. Under lång tid kunde man säga att ukrainsk musik dvaldes i skuggan av sina östeuropeiska grannländer, som alla ser likadana ut med västerländska ögon.



Detta synsätt tillsammans med det post-sovjetiska koloniala narrativet om ‘broderlig kultur’ där ‘den äldre brodern’ är intellektuell, kunnig och djup medan ‘den yngre’ är en konstig och pinsam, simpel typ som alltid är några steg efter, har förvrängt bilden av ukrainsk kultur inte bara utifrån utan också inifrån.

Ukraina är inte ett land med distinkt musiksmak: vanan att lyssna på enkel lättlyssnad musik kan spåras till en allmän social apati och brist på ett fullt fungerande samhälle som är typiskt för post-totalitära länder. Detta blev än mer tydligt efter den fullskaliga invasionen då ryska musiker (och inte ens de bra) behöll sina höga placeringar på ukrainska streaminglistor. Det här visade att ‘inte tänka på’ sådana saker motsvarar koloniala tankegångar. Även om medvetenheten hos den vanlige ukrainska lyssnaren växer för varje dag, går problemet djupare än så. Jag kommer ta upp några frågor som kan fungera som en utgångspunkt för att ompröva helhetsbilden.

För många ukrainare går musikskapande hand i hand med sökandet efter sin identitet. Tyvärr väljer de ofta den enkla vägen genom att införliva dekorativa inslag från ukrainsk folkmusik i sin musik. Den här utvecklingen går tillbaka till tiden efter den stora utrensningen, då efter ett årtionde av stalinistisk terror grupper av konstnärer och intellektuella från sovjetiska Ukraina utplånades, och levande ukrainsk kultur reducerades till ofarlig folklig konst. Som resultat har vi under många år haft alla dessa tävlande i Eurovision i broderade kostymer med flöjter i låtarna. Men den ytliga folkligheten går längre än att bara exportera artister. Musiker som kommer från den alternativa ‘artsy’ scenen använder själv-exotism antingen som en extra ‘piff’ i deras sound eller som ett sätt att tillgodose en publik som i åratal rört sig i en soppa av kolonial glömska och kulturell okunnighet.

En annan fråga är den om genretypiska klichéer som funnits i många länder sedan Sovjettiden. Dessa är särskilt tydliga inom rock- och synthmusiken och blev tydliga under perestrojkan. Då anammade många ukrainska musiker det kalla monotona soundet med en distinkt bas, helst med texter på ryska som antagligen är det stelaste av alla slaviska språk. Med 2000-talet och återkomsten av postpunk och synth, fick den här musiken något av en nystart, och även om det finns äkta synthband och många postpunkband började sjunga på ukrainska efter de vidriga ryska krigsbrotten, är problemet med det ryska imperialistiska arvet mer komplext än ett gemensamt språk. Till och med scenen som började som ett alternativ och mot etablissemanget har anammat modellen av kolonialt beroende vilket påverkar både sound och låtskrivande.

Den tredje frågan kan mycket väl vara en som delas av många ekonomiskt underutvecklade postkoloniala länder som ser till väst för kreativa lösningar. Många indiemusiker (en allmänt använd term) får lite mer uppmärksamhet och säljer lite fler biljetter genom att helt enkelt vara sämre versioner av exempelvis Radiohead och Arctic Monkeys. Folk lyssnar på band som dem och då de inte kommer till Ukraina så ofta (och ifall de gör det, spelar de bara i Kiev), så varför inte låta likadant fast sämre? Den här typen av musik når sällan utanför Ukrainas gränser och säger ingenting till ukrainarna om dem själva, inget bra i alla fall.

Det här är bara några av hindren för ukrainsk musik att ta sig förbi för att förverkliga sin potential. Detta, tillsammans med postkolonial minnesförlust och att östeuropa är allmänt ganska okänt gör att chanserna att hitta bra musik från Ukraina är nästan obefintliga. Inom landet finns ett antal små alternativa sammanslutningar, alla med ett genuint musikaliskt tänk, som dock har väldigt lite samröre med varandra eller en kontext att hålla fast vid när man försöker nå ut till en större publik. Situationen har dock börjat förändras de senaste åren, och nu när världens ögon riktas mot Ukraina, får mycket bra musik från Ukraina chansen att bli hörd samtidigt som landets koloniala bojor bryts för gott. Problemen som nämnts här kräver mer än en person och mycket tid och ansträngning för att lösas. Dock skulle de samhälleliga insatser som visat sig effektiva under kriget kunna fungera lika bra i den kulturella världen. Det här är mitt lilla bidrag till kampen.


Några ukrainska utgåvor att börja med:

Heinali - Madrigals (2020) [Injazero Records]

Medeltida polyfoni som skapats med hjälp av modulär synth och 1600-talsinstrument.


mandarinaduck - Garden Souls (2015) [self-released]/

Bästa ukrainska shoegaze/skrammelpop/indieskivan.


Chillera - SCHAX (2017) [Muscut]

Avspänt sound från södra Ukraina, dubbigt och böljande, men samtidigt distinkt.


Kurl - Fickle (2022) [self-released]

Psykedelisk pop som är lite mörk men samtidigt lite av ett skämt. Det är mitt band, så det kan inte vara dåligt.



Olena Pohonchenkova från Ukraina skriver om musik, bloggar och går på konserter. Hon även sjunger och skriver texter för bandet Kurl.

Σχόλια


bottom of page