“Första gången jag läste Joakims poesi gillade jag det. Korta, snärtiga saker
som var både svartsynta och humoristiska. Minnesluckor och komprimerade dödsrunor är i samma stil. Pang på rödbetan, liksom. Inga omvägar, genvägar, omtagningar eller onödiga krusiduller. Osminkat och osentimentalt får man sig en dos verklighet som många av oss inte har en aning om, och kanske många inte heller vill veta något om. Men, det är Joakims berättelse, och det skulle inte vara Joakim om man inte mitt i all misär börjar flina över en underfundig, galghumoristisk ordjonglering som kanske inte tvättar bort svärtan helt men åtminstone ger en liten antydan till färg under allt det svarta.”
 
 Frank Bergsten
 
 
“Går jag in i den där förbannade väggen. Ett halvår tidigare började jag plugga körkortslära och klarade faktiskt det teoretiska provet. Jag var så lycklig. Men helgen innan uppkörning hände något förfärligt så jag kunde bara hantera situationen med ett gram amfetamin i armvecket. Min biologiska far är död. Någonstans under berusningen drabbas jag av en psykos utan att veta om det.
 
Jag har svalt en handfull tabletter. Under ambulansfärden till psykakuten i Eksjö slutar mitt hjärta att slå. Men man slår vant igång det igen".
 
Joakim Becker