Litteraturen kan bryta ner barriärer

Så sitter de båda på Kultiveras kontor, en 83-åriga amerikanska från mellanvästern och en irakiska, född i Bagdad 1963. På många sätt olika, med olika upplevelser och erfarenheter, men samtidigt med så mycket gemensamt. Framför allt det litterära språket, det skrivna ordet och kampen för jämlikhet och yttrandefrihet.

Siham berättar att hennes familj var varken rik eller fattig, en vanlig medelklassfamilj helt enkelt. Tidigt började hon läsa och bestämde sig som ung att läsa vidare på universitet. Hon studerade litteratur i fyra år och arbetade sen som journalist. Siham var kritisk till den rådande situationen i Irak, med diktaturen och bristen på frihet, vilket också syntes i de artiklar hon skrev. Hon nämner också att som poet fick man skriva på ett komplext och subtilt sätt så att kritiken bara kunde anas i undertexten, då öppen kritik mot regimen var förenat med livsfara.

På grund av sina åsikter fick hon allt svårare att få jobb, tills hon till slut stod utan fast arbete. Siham nämner att trots sin akademiska utbildning var det så hennes situation såg ut i sammanlagt elva år. Hon arbetade, skrev artiklar och poesi, men hade inget fast jobb. På grund av detta, och den politiska situationen i landet med förtryck och orättvisor, säger Siham att hon redan tidigt ville flytta från Irak.

Till slut gick hon tillbaka till skolan och mellan åren 1993-98 arbetade hon med forskning som resulterade i en doktorsexamen i arabisk litteratur och kritisk teori, och efter det arbetade hon som lärare på universitetet i Bagdad.

Skrivandet och poesin har varit med Siham länge och redan 1992 vann hon en nationell tävling för bästa dikt. Året efter vann hon igen, då för bästa diktsamling. Men på grund av hennes kritiska hållning mot regimen gavs hennes första bok inte ut förrän 1995. Som poet har hon gett ut fem böcker, och en ny är på väg. Hon har gett ut tre böcker i ämnet litteraturkritik, och hon har medverkat i en rad antologier och tidskrifter, bland annat i USA. Hennes dikter har blivit översatta till tyska, franska och engelska och hon har deltagit på poesifestivaler i Sverige, Schweiz och Frankrike.

Efter diktaturens fall blev situationen i landet om möjligt ännu mer kaotisk och våldsam. Siham själv drabbades då hon en dag på väg hem från universitetet blev skjuten i ryggen. Hon kan inte svara på om hon blev skjuten på grund av den hon är och det hon står för, eller om hon bara råkade vara på fel plats i fel ögonblick. Situationen var dock ohållbar och 2007 kom hon till Sverige. Nu bor hon i Jönköping och jobbar som lärare i arabiska och arabisk litteratur.

Trots att hon har levt i ett land präglat av svåra konflikter och själv råkat illa ut, utstrålar hon en positiv energi. Hon förnekar inte det hon har gått igenom, men väljer att inte se tillbaka. Hon säger att hon inte vill att folk ska tycka synd om henne. Det som har hänt är historia och hon lever i nuet.

Hon poängterar att kärlek och yttrandefrihet är viktigt. Frihet är något hon ofta återkommer till. Frihet är att verkligen vara fri, inte bara ett vackert ord som man slänger sig med. Eller som hon säger: - Jag gillar inte frihet som finns på recept. Jag är som jag är.

Janice som sitter bredvid instämmer och menar att det är mycket som förenar de båda. - Vi är båda utlänningar i Sverige, vi skriver, har starkt frihetspatos och går mot strömmen. Janice kom till Sverige redan 1961 och jobbade först som diskplockerska. Senare har hon arbetat med reklam på olika företag, både som copywriter och chef. Hon har även jobbat som översättare.

Liksom Siham har Janice vunnit priser och utmärkelser och hon har blivit publicerad cirka 400 gånger i litterära tidskrifter. Dock har inte något förlag gett hennes verk i bokform, så nu håller Janice på att samla ihop allt sitt material för att kunna dokumentera sin digra produktion. Meningen är att hon ska ge ut en del av det i småskrifter, bland annat på Kultiveras eget förlag.

Janice menar att skrivandet är viktigt och Siham nickar instämmande. - När man skriver poesi är det på allvar, säger Janice. Och det är ju tack vare litteraturen som två poeter, en från USA och en från Irak, har strålat samman och sitter tillsammans i Kultiveras lokaler i Tranås och låtit sig bli intervjuade. I det här fallet kan man verkligen säga att konsten förenar.



Siham Jabbar

Jag träffar Siham Jabbar i Kultiveras lokaler i Tranås en fredagseftermiddag i januari. Hon är en kvinna på 56 år, bördig från Irak, numera boendes i Jönköping där hon jobbar som lärare i arabiska och arabisk litteratur. Hon har pigga ögon, nära till leendet och hon har mycket att berätta. Ibland så mycket att uttrycken nästan tar slut eller att orden inte räcker till. Kanske det har att göra med att hon alltid känt sig som en poet. Vad hon menar är att det är lättare att via bilderna man bär inom sig kunna skapa fantastiska världar i skrift, än att uttrycka detta med ord. Men trots att hon lät pennan ligga den här gången, fick hon ändå väldigt mycket sagt.

Siham berättar att hennes familj var varken fattig eller rik, helt enkelt en typisk medelklassfamilj i huvudstaden Bagdad där hon växte upp med åtta syskon. Hon kom tidigt i kontakt med litteraturen då hon både började läsa och skriva sin egen poesi som väldigt ung. Hon säger att poesin är någonting som följt med henne genom hela livet. Då föll det sig naturligt för Siham att läsa vidare på universitetet där hon studerade modern arabisk litteratur.

Samtidigt som hon studerade skrev hon dikter och skickade in dem till olika tidningar i hopp om att bli publicerad. Hennes dikter var ofta starkt regimkritiska och tog upp ämnen som orättvisa och ofrihet, och förstås kriget som pågick mellan Irak och Iran. Då öppen kritik mot regimen var förenat med livsfara var dikterna mångbottnade. De var subtilt och komplext skrivna där kritiken kunde anas i undertexterna.

Efter studierna jobbade hon som journalist och litteraturkritiker. Även i Sihams artiklar lyste hennes regimkritiska åsikter igenom vilket gjorde att hon fick det allt svårare att bli publicerad. Till slut bestämde hon sig för att gå tillbaka till skolan och mellan åren 1993-98 forskade hon i arabisk litteratur och kritisk teori i vilket hon till slut doktorerade. Efter att Siham tagit sin doktorsexamen började hon undervisa i arabisk litteratur på Bagdads universitet.

Under hela den här tiden fortsatte Siham skriva poesi, och hon belönades med priser som hon vann i nationella tävlingar; 1992 för bästa dikt, och 1993 för bästa diktsamling. Men på grund av att hennes poesi ansågs kontroversiell dröjde det ända fram till 1995 innan hennes första diktsamling gavs ut. Till dags dato har hon gett ut fem diktsamlingar och tre litteraturkritiska böcker om arabisk litteratur. Hon har medverkat i en rad antologier och tidskrifter runt om i världen och blivit översatt till flera språk, och hon har deltagit i litteraturfestivaler både i Sverige, Frankrike och Schweiz.

Siham säger att levnadsförhållandena som påtvingades henne och flera generationer i Irak var svåra men att det samtidigt lärde henne mycket. Det formade hennes ståndpunkter vad gäller intellektuella, humanitära och kreativa frågor, och gjorde henne medveten om regimens tyranniska politik och dess följder. Under lång tid hade avvikande åsikter bekämpats och försvunnit och ersatts av ett enkelspårigt tänkande. Hon menar att våldet, slaveriet och alla misslyckanden har krossat det irakiska folkets medvetenhet och dess psykologiska och moraliska immunitet.

Efter regimens fall blev det om möjligt ännu farligare i landet. Det pågick ständiga strider mellan olika fraktioner och våldsdåden blev allt vanligare. Det hela kunde ha slutat riktigt illa för Siham då hon en dag på väg hem från arbetet blev skjuten i ryggen. Hon säger att hon inte vet vem eller vilka det var, om det berodde på hennes ställningstaganden, eller om hon helt enkelt råkade befinna sig på fel plats vid fel tid.
Hon överlevde men situationen hade dock blivit ohållbar och kort därefter lämnade Siham landet och 2007 kom hon till Sverige.

Trots allt hon har fått gå igenom visar hon ingen bitterhet. Hon är noga med att poängtera att det inte ska låta som om hon tycker synd om sig själv. Hon föredrar att leva i nuet och ser inte tillbaka. Det som har hänt har hänt och går inte att ändra på. Men på grund av sina erfarenheter betonar hon ofta hur viktigt det är att kunna verka i frihet. En nyttig påminnelse för oss som är födda och uppväxta i ett land där man ser yttrandefrihet och mänskliga rättigheter som självklarheter.

Siham säger att den svåra livsstilen som tvingades hennes generation i Irak och andra generationer att leva på lärde henne mycket, och tillade att medvetenheten som formade hennes ståndpunkt om intellektuella, humanitära och sedan kreativa frågor i Irak är en djup medvetenhet som hjälpte till att undvika de dåliga kriser på livet som var med Irak's tyranniska politik och de besegrade ideologierna och smala tankesystemen länge har samlat. Det sträcker sig till mer än ett halvt sekel, som föregår vår existens och sedan viker in i dess frånvaro. Jag fortsatte med att säga att jag har upplevt alla misslyckanden, slaveri och våld som har krossat det irakiska folks medvetenhet, psykologiska och moraliska immunitet och fred.
Då föll det sig naturligt för Siham att studera vidare på universitetet.

Då öppen kritik var förenat med livsfara var dikterna mångbottnade, skrivna på ett komplext och subtila sätt , där kritiken anades i undertexterna.

Trots utmärkelserna dröjde det till 1995 innan hennes första diktsamling gavs ut.