Öppet sinne

Med lite fåtöljmys och tillbakalutad jazz upptäcker jag några av de största pionjärerna inom jazzgenren. I dagarna har jag fått ett nästintill rungande Ja från Fri Press förlag, de ska bestämt publicera en ny Beckerbok, så jag är övervägande lyrisk. Charles Mingus, Monk och Dizzy hanterar trumpeten galant och för att nämna Miles Davis, en enastående jazzmusiker. Sen har vi den vita Chet Baker. Han kan verkligen hantera sin pipa.

I min ungdom lyssnade jag mest på syntpop och lite rock. Det var inte förrän på 2000-talet som det svängde mot jazzen och då var det Rigmor Gustafsson, Monika Zetterlund och Jan Johansson. Jag lämnade inte synten helt utan jag fortsatte min resa mot Frankrike och Jean Michel Jarre. Och så har vi britten Mike Oldfield och hans episka verk, Tubular Bells I, II och III (inte synt). Jag gick igenom hans skivor under nittiotalet, dock var han som mest produktiv under 70- och 80-talen. Idag tycker jag bäst om jazz och inte allt för hård punk, det ska vara Dia Psalma, The Clash och Ebba Grön. Jag är även svag för klassiskt som Beethoven, Ravel och några till.

Man kan kort säga att mitt spektrum inte är obetydligt vad gäller olika musikgenrer. Om det en kväll är stökigt i huvudet kan jag lira en Milesplatta, eller det spelar egentligen ingen roll vilken jazzartist, bara det är skönt gung och vad dessa blåsare gör med mig är svårt att sätta ord på. Jag är glad att jag ännu inte har nedsatt hörsel, då behöver jag inte spela för grannarna utan endast lite lagom för mig själv och den sövande lågan i fotogenlampan.

Vad mer kan nämnas förutom musiken? Jo, som barn läste jag en del serietidningar. Buster, Asterix, Fantomen och Lucky Luke. Den sistnämnda var jag ohyggligt road av. Tänk att dra vapnet snabbare än sin egen skugga. Och likt Fantomen i baren dricker jag mest mjölk innan jag ger mig ut på nya uppdrag eller då ett är slutfört. Senare skulle jag börja läsa romaner och noveller och jag antar att du anar vilken favoritförfattare jag valde att roa mig med, Stephen King såklart. Det skulle inte dröja förrän jag själv skulle skriva, dock höll jag mig till diktandet. Det artade sig bra. Jag gav ut tre diktsamlingar och en självbiografi på Magnus Grehn Förlag och en samling på Fri Press Förlag, (snart två). Dessutom har jag blivit utgiven på engelska genom ett förlag i Wales. Du kanske tror att jag som Asterix har druckit en slev stärkande elixir, men det har jag inte utan det räcker att trolla med en bra penna.

En del tidningar har jag sparat och jag påminns ideligen om barndomen då jag satt i mitt svagt belysta tonårsrum under höstkvällarna och bläddrade i dem. Jag kommer sannolikt vara svag för vissa seriefigurer livet ut. Jag laddar CD-spelaren med en svängig jazzskiva, lutar mig tillbaka och känner av en viss deja vu.

Joakim Becker

Ullared

En vecka semester i mars. Serva bilen och dra till Gekås i Ullared. En inte alltför spännande tur längs Nissastigen en tidig förmiddag.

Rikligt med cash på kortet och ett gott humör var vi trots allt redo för en rejäl shoppingrunda. Någon har sagt att Gekås är Nordens största turistmål och det låter faktiskt troligt. En för mig osäker källa påtalade att var tjugonde minut rullar en lastbil med släp in i bygden med varor till affären. Huruvida det stämmer kan jag inte säga och jag lägger inte heller så stor vikt vid ämnet.

När vi anlände och såg tusentals uppradade bilar drog vi en gemensam suck, parkerade bilen och gick in i affären där vi skulle trängas med likasinnade. Jag gick till herrkläderna och fann vad jag skulle ha. Sedan gick jag vidare till skivavdelningen, men tyvärr, utbudet var maximerat till hårdrock. En genre jag aldrig befattat mig med så det blev ingen vinyl, och CD skivor fanns knappt att se. Frugan gick till heminredningen medan jag tog mig bort till träningsavdelningen. Hittade ett par bra träningshandskar. Bestämde mig snabbt för att det var just dem jag behövde, då jag sedan sju månader gymmar i träningslokalen i huset där jag bor. Vi var klara med första rundan till lunch och bestämde att vi skulle äta något gott på Rose Garden, en restaurang på andra våningen tvärs över gatan.

Riktigt mätta travade vi in i affärskomplexet en andra gång för att köpa smågrejer, bra att ha ting, och lite godis. Då min dotter bor i trakten, eller åtminstone en halvtimme bort, tänkte jag att barnbarnen skulle få lite fina böcker och godis att kalasa på under kvällen.

Klockan drog iväg och vi gjorde oss redo för hemfärd, tog en avstickare till Hyltebruk för att hälsa på mina gener. Och du, det var riktigt trevligt. Vi stannade i två timmar, bjöds på en kopp kaffe och samtalade om viktiga frågor. Hemfärden gick galant, två timmar och tjugo minuter senare var vi tillbaka i Tranås.

Givetvis har vi varit i Ullared tidigare och jag har sett många udda personer, inte bara Morgan och Ola Conny.

En sommar för några år sedan stod jag i gassande solsken på parkeringsplatsen då en hel familj kom gående. Mamman sade till sina barn: “Kan vi lova varandra att aldrig åka hit igen?”. Jag minns inte vad barnen svarade, men jag såg att de var rejält tagna av situationen. Jag flinade lite, satte mig i bilen och for hem.

Joakim Becker

Norrköping

Jag var på biblioteket när Magnus Grehn kom fram och frågade om jag ville hänga med till Norrköping och lyssna på Jazz. ”Nog vill jag det”, tänkte jag. En stad jag aldrig kommit mig för att besöka. Du kanske undrar varför. Jag har aldrig bemödat mig med att åka dit då jag inte haft något specifikt ärende dit. Det har blivit mest Linköping och mer städer söderut.

För att upptäcka ny Jazz hängde jag med Mange och Colm. Norrköping som stad såg förfärlig ut ända fram till nittiotalet då man bestämde att rusta upp den gamla textilstaden. Mange guidade mig fram genom den superba stadsarkitekturen. Jag var helt såld. Blickade ut över ån vid ett blygsamt vattenfall och Mange pekade mot en fabriksskorsten i rött tegel mitt i ån. Han nämnde något om konstnären bakom välgärningen som är okänd för mig, men vilken idé, en helt fristående skorsten som skjuter upp ur Motala ström och är jäkligt trevlig att titta på. ”Jag är glad att jag följde med”, sa jag till Mange och vi gick vidare mot ölstugan för att spisa och möta upp Mats Granberg, en för mig tidigare främmande kulturprofil. Colm valde vegetariskt och Magnus och jag beställde in stuvad pytt. Och mannen, det var gott. Vi satt där i fyra timmar och jag lyssnade och instämde i samtalen. När klockan närmade sig 19 begav vi oss mot konstmuseet där spelningen skulle äga rum.

Mats Gustafsson och Fire Orchestra drog i gång och efter några toner in var jag som besatt. Att jag aldrig har hört dem förut. När timmen gått och blåsarna drog en sista slinga bestämde jag mig för att köpa en skiva. Det stod mellan en LP och CD. Det blev en CD som Mange varmt rekommenderade. På väg därifrån konstaterade vi att vi inte hade en chans att hinna med pendeln hem. Granberg avvek och vi andra knallade ner till någon kvarterskrog och tog varsin öl och snackade en hel del. På väg dit fick jag syn på ett kyrktorn mitt i stadskärnan som man frigjort från långhuset. Jag trodde jag hade rökt på, att jag hallucinerade, men så var det inte. Magnus ordade något om spektaklet och gick vidare.

Vi tog sista pendeln, och något uppfriskad av jazzen och avskalade samtal om uppsluppna äventyr i Turkiet njöt jag hela vägen hem och Mange gick senare in på Ginza och beställde ofattbara mängder jazzskivor … till mig.