Med lite fåtöljmys och tillbakalutad jazz upptäcker jag några av de största pionjärerna inom jazzgenren. I dagarna har jag fått ett nästintill rungande Ja från Fri Press förlag, de ska bestämt publicera en ny Beckerbok, så jag är övervägande lyrisk. Charles Mingus, Monk och Dizzy hanterar trumpeten galant och för att nämna Miles Davis, en enastående jazzmusiker. Sen har vi den vita Chet Baker. Han kan verkligen hantera sin pipa.
I min ungdom lyssnade jag mest på syntpop och lite rock. Det var inte förrän på 2000-talet som det svängde mot jazzen och då var det Rigmor Gustafsson, Monika Zetterlund och Jan Johansson. Jag lämnade inte synten helt utan jag fortsatte min resa mot Frankrike och Jean Michel Jarre. Och så har vi britten Mike Oldfield och hans episka verk, Tubular Bells I, II och III (inte synt). Jag gick igenom hans skivor under nittiotalet, dock var han som mest produktiv under 70- och 80-talen. Idag tycker jag bäst om jazz och inte allt för hård punk, det ska vara Dia Psalma, The Clash och Ebba Grön. Jag är även svag för klassiskt som Beethoven, Ravel och några till.
Man kan kort säga att mitt spektrum inte är obetydligt vad gäller olika musikgenrer. Om det en kväll är stökigt i huvudet kan jag lira en Milesplatta, eller det spelar egentligen ingen roll vilken jazzartist, bara det är skönt gung och vad dessa blåsare gör med mig är svårt att sätta ord på. Jag är glad att jag ännu inte har nedsatt hörsel, då behöver jag inte spela för grannarna utan endast lite lagom för mig själv och den sövande lågan i fotogenlampan.
Vad mer kan nämnas förutom musiken? Jo, som barn läste jag en del serietidningar. Buster, Asterix, Fantomen och Lucky Luke. Den sistnämnda var jag ohyggligt road av. Tänk att dra vapnet snabbare än sin egen skugga. Och likt Fantomen i baren dricker jag mest mjölk innan jag ger mig ut på nya uppdrag eller då ett är slutfört. Senare skulle jag börja läsa romaner och noveller och jag antar att du anar vilken favoritförfattare jag valde att roa mig med, Stephen King såklart. Det skulle inte dröja förrän jag själv skulle skriva, dock höll jag mig till diktandet. Det artade sig bra. Jag gav ut tre diktsamlingar och en självbiografi på Magnus Grehn Förlag och en samling på Fri Press Förlag, (snart två). Dessutom har jag blivit utgiven på engelska genom ett förlag i Wales. Du kanske tror att jag som Asterix har druckit en slev stärkande elixir, men det har jag inte utan det räcker att trolla med en bra penna.
En del tidningar har jag sparat och jag påminns ideligen om barndomen då jag satt i mitt svagt belysta tonårsrum under höstkvällarna och bläddrade i dem. Jag kommer sannolikt vara svag för vissa seriefigurer livet ut. Jag laddar CD-spelaren med en svängig jazzskiva, lutar mig tillbaka och känner av en viss deja vu.
Joakim Becker