30 november Poems and Pints / Pilsnerpoesi

MONDAY, 30 NOVEMBER 2020 FROM 19:00

A spoken-word open-mic event, held online via Zoom, To sign up to ZOOM is free https://tinyurl.com/y6aydgcu Pilsnerpoesi,Tranås and Poems and Pints at the Queens, Carmarthen, unite again for an international live online spoken-word open-mic event. To participate you will need to sign up to ZOOM for free. please mark yourself as going in this fb event notification and let us have your email address so that we may send you an invitation to join.

Please let us know whether you wish to have a reading slot or will just be joining as audience.

If you would like to donate a prize to the raffle please contact our Raffle Madam

Mel@write4word.org

Doors open at 5.45 pm

Event starts at 6pm (Wales) 7pm (Sweden)

Bring you own snacks and drinks there will be raffle at half-time.

The performances at this public event will be recorded pleas let us know if you do not wish us to share your reading online

There will be a raffle, yay! If you have books that you could donate as prizes please let us know.

As we move cautiously out of a lock-down situation and consider new ways of delivering live performance, the P&P/Pilsnerpoesi on Monday will be a trial combination of a physical and digital event. The event will be taking place live with a small socially distanced audience in Ferryside Wales.

At the Fringe 2020

Det har blivit dags att sammanfatta årets at the Fringe-festival som på grund av pandemin fick ett något annorlunda utseende än vanligt. Den uppkomna situationen gjorde att årets festival som skulle gått av stapeln månadsskiftet juni-juli fick skjutas upp på obestämd tid.

Svaret blev att begränsa antalet besökare och samtidigt sända alla evenemang över nätet, vilket förstås är den stora skillnaden mellan årets festival och föregående: antalet besökare och publiken på plats. Tanken var också initialt att festivalen skulle bli något mindre och mer komprimerad. Resultatet blev till slut en åtta dagar lång festival med deltagare från trettiotvå länder och sextioåtta evenemang!

Festivalens schema var annars upplagt som vanligt; första delen var tillägnad film och scenkonst, andra halvan lades fokus på litteratur. Vissa evenemang gick tyvärr inte att genomföra, som exempelvis Mikroförlagsmässan. och fick helt enkelt ställas in. Andra evenemang var förinspelade och visades online, eller livestreamades inför en liten publik på plats. Men man kunde även dra nytta av tekniken genom att presentera några nyheter för året. Exempelvis introducerades två nya programpunkter: Morgonpoesi och Fikapoesi, där poeter läste sina verk till morgonkaffet eller fikapausen på förmiddagen. En annan skillnad från föregående år var att vanligtvis brukar at the Fringe sprida ut sina evenemang på olika ställen över hela stan, men i år koncentrerade man sig på Kultiveras egna lokaler och Strandbaren.

Men med det sagt, och trots alla förberedelser, var det ändå lite nervöst när festivalen skulle starta. Skillnaden är stor, främst vad gäller logistiken, att arrangera en ‘vanlig’ festival och en ‘digital’, då man är utlämnad till tekniken på ett helt annat sätt. Så när första sändningen startade, drogs en liten suck av lättnad när man såg att det flöt på som det skulle. Sedan rullade festivalen vidare med filmer, dans, scenkonst, poesi, intervjuer, samtal och diverse framträdanden i en salig blandning av förinspelade akter och arrangemang som sändes live. Visst, en och annan gång hakade tekniken upp sig, och ett och annat missöde uppstod, men i det stora hela kunde festivalen genomföras utan problem.

Sedan går det inte att komma ifrån att det som saknades mest var tillströmningen av folk, både från Tranås men framför allt utifrån. Författare, konstnärer och andra besökare som träffas och snackar över en öl eller kaffe. Folk som går från ställe till ställe för att kolla nästa evenemang. Någon eller några som stannar till vid en lokal för att se vad som pågår just där, just då. Den där kontakten som uppstår vid spontana möten då konstnärer träffas och nya spännande projekt uppstår. Man skulle kunna beskriva det som att festivalens puls gick förlorad lite grann.

Med detta sagt så saknades inte interaktioner mellan deltagare. Ur konstprojektet Letters som behandlar korrespondensen mellan punkare på 80-talet, föddes ett musikprojekt där några av de involverade konstnärerna gick in i studio och läste poesi till nyinspelad punkrock. Poeten Christer Boberg, ena halvan av Axelsson & Boberg sprider oro, som för övrigt spelade på festivalen, träffade poeten Aleisa Ribalta Guzmán som översatte hans poesi till spanska, och som redan har framförts och spelats in av Antonio Salvador från Puerto Rico. Redaktören för Red Door Magazine, Elisabeth Torres, intervjuade festivalarrangören Colm O Ciarnáin, poeten Bengt Berg, samtidskonstnären Milica Denkovic och förläggaren Magnus Grehn för sin pod The Red Transmissions.

En annan aspekt som inte går att förbise är att med hjälp av digitala verktyg finns möjligheten att nå ut till fler intresserade. Festivalen begränsas inte till antalet fysiska deltagare och besökare, vilket märks på statistiken som studerats efteråt. Antalet besökare som registrerades via nätet var mycket stor, över 7000 tittare på Facebook och YouTube, så publiken för årets festival var totalt sett den största hittills. Det lyckade utfallet, både vad gäller besökare och festivalens genomförande, har tydliggjort att tekniken har kommit för att stanna. Det är något alla inblandade är överens om. Hur detta ska komma att utnyttjas i framtiden är något man får ta ställning till när årets festival utvärderas.

Men hur man än vänder och vrider på det går det inte att komma ifrån det faktum att at the Fringe, mot alla odds, arrangerades för sjunde året, och efter förutsättningarna genomfördes festivalen på ett i stort sett prickfritt sätt. Som sagt, några få missöden uppstod men de sker varje år, och de förtar inte helhetsintrycket av en mycket lyckad festival. Hur som helst, det är sådana detaljer man får slipa på och dra lärdom av till nästkommande evenemang. Kan tilläggas att om du vill uppleva festivalen igen finns alla evenemang, förutom film och scenkonst på grund av rättighetsskäl, tillgängliga på YouTube.

När detta skrivs är fortfarande situationen vad gäller pandemin osäker och vad som händer 2021 står fortfarande skrivet i stjärnorna. Kultivera (och alla andra) hoppas förstås att läget då har stabiliserats och normaliserats, men det är ju ingenting man kan räkna med i dagsläget. Så hur at the Fringe kommer se ut nästa år vet vi inte än. En sak är säker dock: det kommer att bli en festival. I vilken skepnad får vi se då.

Reflektioner med upptäcktsögat

Bengt Bergs författarskap är rotat i den nordvärmländska myllan, men nomadiskt vandrar han även till andra platser. Hans senaste bok, Dag för dag rör sig under Coronapandemin och innehåller sorg, reflektion och ett sökande efter frihet.

Jag ska intervjua Bengt Berg, en poet med ett omfattande och produktivt författarskap. Ett fyrtiotal böcker, mest poesi. Ett eget förlag, Heidruns, där han givit ut sig själv och andra. Och under många år ett bokcafé i Fensbol i Nordvärmland.

Mitt problem är var jag ska börja. Hur hittar jag in i författarskapet? Slumpen löser frågan åt mig. Jag befinner mig i ett antikvariat i Norrköping. På ett bord ligger en trave böcker med titeln Poetisk resa - en bruksbok från 1995. Den är en handledning till att leda samtal om litteratur i skolor och på bibliotek. Jag tar upp den, bläddrar i den och hittar ett avsnitt, skrivet av Bengt Berg:

”Dikten är ett vägkors för mycket: Fantasi och verklighet, det enkla - det svåra, det som finns alldeles utanför, det som är så svårt att få fram och format i ord och det som ligger bakom, det som man försöker förstå med förnuftet men som bara låter sig nuddas av känslan. Ett vägkors och ett möte. Mötet mellan den som skrivit och den som läser eller lyssnar, men också mötet med sig själv och sitt eget försök att bli delaktig, synlig.”

Det är ett citat som ger mig den nödvändiga ingången.

– Ja, tiden tickar, det är nu 25 år sedan och man får trösta sig med Dylan: ”I was so much older then, I´m younger than that now …”, svarar Bengt Berg när jag skickar detta citat till honom.

Det är ett förvånansvärt positivt svar. Själv hade jag kanske citerat Leonard Cohen: ”You want it darker”.

I Poetisk resa berättar du om hur du arbetat med poesi i skolan under många år och på åtskilliga platser. I Tranemo, Västergötland mötte du en femteklassare som skrev denna dikt:

Jag önskar att själen ligger i Sälen

så man kan åka slalom i den!

– Den där lilla dikten har hängt med, liksom minnet av ett barn som just genom att inte ha någon större aning om ”poesi” kunde formulera ”det oefterhärmliga...

Detta kan kännas ovidkommande, men slumpen följer sin egen väg.

Bengt Berg är en generös poet på mer än ett sätt. När vi fått kontakt skickar han prompt sina tre senast publicerade böcker till mig: En man i grönt går över gatan i Dhaka, Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet, Jag går där jag gick (alla förlaget Heidruns). En fjärde, den nya Dag för dag (Ekström & Garay), får jag digitalt.

Dikten om själen i Sälen återkommer du till i din dagsfärska bok Dag för dag.

– Som sagt, sådana ögonblicksdikter finns i ränseln, en annan – från Furuhedskolan i Kalix höstterminen 1972 lyder:

Bosse med Hondan

är som en vind

utan törnen

Är berättelsen om dessa dikter mer än anekdoter?

– I morgon är vi alla en berättelse, skrev Singer. Jag tolkar det på minst två sätt: Att varje människa är värd sin berättelse, att varje liv har ett värde. Och att det är berättelsen som bär livet vidare också när det tagit slut. Det är bland att det som är litteraturens uppgift – att föra berättelsen, berättelserna, vidare.

Var Dag för dag tänkt som en Coronadagbok?

– Ja, den inleddes då i slutet av mars 2020, ambitionen var att låta tanken och infallen spela fritt. Liksom att använda dagarna till något onyttigt. Men just därför…, säger Bengt Berg och överlämnar både svar och mening oavslutad till mig och till läsaren.

Själv tycker jag att Dag för dag är mer än bara infall. Poesi och verklighet, nära och fjärran. Möten med poeter som nyligen lämnat oss.

– Varje dag fick bli sin egen berättelse, och när någon god vän kastat in den poetiska handduken, då blev det in memoriam.

Fast det är väldigt inkännande texter om Tobias Berggren, Gösta Ågren och Yahya Hassan.

Kan man kalla Dag för dag ett vägkors, i betydelsen som i det ovanstående citatet?

– Det vet vi kanske inte, inte än. Vi har ingen slutpunkt, lika lite som människorna hade det under Digerdödens härjningar. Den enda slutpunkten är var och ens död, vilket ju är något väldigt omärkvärdigt. Men när vi droppar av tillsammans blir det något annat, menar han.

Ja, Dag för dag är ett slags elegisk prosa där det är sent i skogen såväl som på jorden. Under coronapandemin blir glesbygden och naturen också en frizon, hit kommer inte viruset i första taget. Skogen och byn blir en plats för reflektion om stort och smått. Och med Bengt Berg som dag för dag möter sig själv oftare än någon annan.

– Ja, när man nu lever i den västsibiriska taigan med glest mellan människor får man nöja sig med sig själv! Men vägkorset ligger oftast i Värmland, helst Nordvärmland, i och omkring Fensbol.

Fast Bengt Berg tänker som en världsmedborgare. Hans poesi påminner till viss del om det bortglömda begreppet glokal. Fensbol ligger i världen och i ”den västsibiriska taigan”

– Ja, det stämmer, drygt två mil norr om den sextionde breddgraden. Alltså i jämnhöjd med Grönlands sydspets. Det är mina hemtrakter, Fensbol är min tredje by i Fryksande församling och kyrkogården därstädes blir min fjärde, påpekar Bengt Berg.

Är det sistnämnda, byarna i Fryksande församling, ditt landskap, ditt Hemma?

– Ja, men när jag predikar brukar jag säga att världen är min hembygd. Mina första år fram till en svart Puch och en vidlyftig odyssé till Oslo, hade jag rört mig inom två kilometers radie. Men på senare år har jag varit nästan överallt på Jorden, utom i England.

Upplever du ändå att det finns ett glapp mellan bygd och värld?

– Snarare ett glapp mellan Stockholm och den svenska landsbygden. Eller kanske den kulturcentrism som präglar till exempel kulturbevakningen i detta land. Plötsligt upptäcker man Sapmi och trots allt var samerna på plats innan...

Efter att du skrev Värmland - Världen, tur & retur 2013 gav du ut strövtågsböckerna Jag går där jag gick samt Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet med dikter och egna foton.

– Det speglar just detta, kombinationen strövtåg i hembygden à la Fröding och resor ut i världen à la Vasco da Gama.

Att vara hemma är inte att vara bofast. Det finns något nomadiskt över Bergs poesi, diktjaget är ofta i rörelse.

Han har ofta gjort böcker tillsammans med andra. Fast numera verkar du med mobilkameran som tröst och som ett användbart arbetsredskap.

– Jag är väldigt bildseende, har blicken, eller kanske snarare upptäcktsögat – snarare det mindre än det stora motivet. Mobilkamerans utsökta optik blev en sådan glädje, anspråkslösa bilder men med en närvaro, säger han.

Numera verkar du arbeta mer med egna bilder men du har också samarbetat med andra: bildkonstnärer som Lars Lerin, Stig Olson och Leif Nelson, författare som Per Helge, musiker som Tuomo Haapala och Mats Einarsson med flera.

Har du sökt samarbeten eller har de bara uppstått i stunden?

– Jag hade inga syskon, längtade efter såna. Tror att det där uppstod ett fundament, eller bara en längtan efter att inte vara ensam. Att vara författare är ju onekligen ett ensamt arbete, men att då hitta bildmäniskor att gå i armkrok med har gett mig stor inspiration – och glädje.

Du har också varit redaktör och förläggare för tidskriften och förlaget Rallarros och förläggare och bokcaféägare på Heidruns. Kan du berätta något om dessa två perioder i ditt författarliv?

– Egentligen är det också en drift att ingå i ett sammanhang, att skapa något tillsammans med andra och för förhoppningsvis ännu flera.

Rallarrosepoken varade mellan 1973–85 och Heidruns startade 1990. Då med Bok & Bildcafé, författarbesök under mörka årstiden och sommarprogram i trädgården i 25 års tid. Förlaget har gett ut drygt 200 titlar … Ett par Nobelpriskandidater har vi haft och Louise Glück fanns i Stewe Claesons antologi FÖRSÅNGARE redan 1981.

Bengt Berg har en mycket öppen syn på poesin, både sina egna dikter och på det sätt som han aktiverar och brukar sitt författarskap. Jag undrar om det faller sig naturligt eller om det mer är ett medvetet estetiskt eller politiskt ställningstagande.

– Jag är nog i mitt skrivande en väldigt intuitiv ordbrukare, vilket betyder att jag inte sätter upp andra målsättningar och förhållningssätt än det tematiska för den eller den boken, som ”bilkyrkogård”, ”Fröding”, ”idrott”, ”skogen” och så vidare.

– Den blogg som är under uppmontering har just ORDBRUK BOKSTAVSSKÖTSEL som underrubrik.

Det är också ett sätt att odla ett författarskap… Jag får en ny bok av Bengt Berg när vi möts i Tranås under festivalen Tranås At the Fringe. Det är den stora summeringen från 2014: Dikter genom 40 år. I förordet läser jag: ”Som poesins oersättliga värde vill jag nämna den frihet som finns, både för den som skriver och den som tar emot dikterna”. Det är ett credo som följer hela författarskapet. Men vad består den friheten av? Kan du beskriva den?

– Friheten att inbilla sig något. Att något betyder något för någon någonstans i Universum – eller i norra Värmland.