Vet ni vad jag gjorde i somras? (ett Fritiof Nilsson-äventyr)

Jag ska berätta om en overklig sommar, nästan som en dröm jag haft. I juni tillbringade jag en hel vecka i det vackra Tranås med tre unga begåvade författare: Thilda Rydberg, Jonathan Jansson och Thilion Strömberg, som ägnade sina sommarlov åt att skriva och umgås med andra som skriver.

Platsens Författare, Kultivera, Region Jönköping och Piratensällskapet bjöd in till en tidsresa som lät oss lära känna Fritiof Nilsson Piraten närmare, lät oss vandra i hans fotspår, läsa hans verk, höra anekdoter och besöka hans favorithörn i Tranås, samt att skriva om eller inspireras av hans liv och författarskap. Det här var en av de mest berikande upplevelser jag någonsin haft. ”I know what you did last summer”, kan man väl säga, för allt gjorde mig så euforisk att jag inte kunde låta bli att prata med folk om det, både innan jag skulle dit och efter det jag kommit hem. Nu skriver jag om det och vilken sommar, vilka minnen, vilken Tranåsnostalgi!

Att vandra i Piratens anda var en riktig fröjd med flera spännande sammanträffanden, som att Piraten föddes i Skåne, där jag bor och reste ifrån. Jag hade läst någon gång att han bott i Tranås men visste inte alls hur staden såg ut. Nu skulle jag plötsligt göra en likadan resa, ett riktigt Piratenäventyr. Bara det att Fritiof Nilsson är så stor i en liten stad där han bodde när han var ung är märkligt. Varför hamnade han där? Vilka andra umgicks han med? Vad hände när han bodde där? Så många frågor bärandes i ryggsäcken när jag full av förväntan lämnade Helsingborg.

Framför allt, hur skulle detta gå? Tre tågresor mitt under en pandemi, lite scary. Dessutom skulle vi vistas hela veckan i Fritiof Nilssons gamla hus, full av spöken. Piraten själv, Piratens sekreterare, hans tandläkarfru, alla kunderna till advokatbyrån och tandläkarmottagningen, alla möjliga vänner och bekanta, hushållerskan och brevbäraren, alla måste de ha satt sin prägel i det vackra huset. Bibliotekarien Magnus Grehn varskodde oss redan på altanen, Piratens favoritplats: ”Här skrev han, helt berusad, tog emot vänner, berättade nya historier i timmar”. ”I den här köksluckan lämnade hushållerskan mat och vin till honom”. ”Här har det till och med utspelats en ministrejk”, berättade han och så inledde vi resan tillbaka i tiden och återupplevde dessa minnen som inte är våra men som står skrivna i Piratens texter.

Som medlem i Sällskapet och en trogen läsare av Bombi Bitts skapare hade Magnus Grehn mycket att berätta om honom. Han tog oss med på en, trots regnet, trevlig rundtur i Fritiof Nilssons fotspår. Vi gick förbi Tingsrätten där han varje dag lämnade in sina fall, vi passerade torget där han kanske satte sig ner ibland och längs vägen fick vi lyssna på några av hans texter. Stadsvandringen, så levande och inspirerande, avslutades på Stadsbiblioteket, där de har många av Piratens böcker men också böcker skrivna om honom, varav vi lånade med oss en del.

På morgnarna satt vi fyra oftast och diskuterade våra arbetsdagar, våra ideér och intryck. Efter fikat höll författarna till i varsitt rum. Thilda tyckte köket passade henne bäst, där allt var bevarat så som det en gång varit. Historiska föremål och lukten av kaffe inspirerade till en annan Augusta, en Augusta sedd med dagens ögon, vilket Piraten hade älskat att läsa eftersom han själv alltid ändrade sina historier när han återberättade dem. Att Piraten var en sådan trollkarl med en alldeles egen berättarkonst fascinerade och gjorde oss ivrigt kreativa. Jonathan tyckte mycket om det stora rummet med dagsljus och skrev en mörk novell, om ett invecklat liv som gav ett kontraperspektiv till Återkomst. På tandläkarmottagningen satt Thilion och skrev en lång dikt om Piratens liv, en biografi jag misstänker att Piraten själv viskade till honom i örat. Den är helt och hållet i Fritiofs anda med så mycket fakta och humoristiska drag i sig.

En bok som gjorde mig glad var den om hans riktiga besök till Karibiska havet. Mannen som sade sig ha seglat över alla sju haven och älskade att kallas för Piraten, var egentligen inte mycket till sjöss förutom en kort tid i hans ungdom och nådde då knappt längre än till Danmark. Men i vuxen ålder var han och hans fru på turistbesök i Curazao. Jag skrattade mycket när han berättar om språket. Landet har varit en holländsk koloni och där, enligt Piraten, klarar man sig med sin kråsiga skånska och lite stapplande tyska från grundskolan. I novellen skojar han som vanligt om att det kan leda till flera missförstånd men vadå, man har roligt ändå.

Vi hade några dagar där vi bara gick och dreglade över det lilla vackra Tranås med sina speciella små butiker med konfektionskläder, konst, mysiga konditorier. Uppe på Pälsmuseet fick vi se en äldre skola, där allt berättade om en tid som inte längre finns. Lukten av päls stannade kvar i näsan hela dagen. Det var vackert och lärorikt. Författarna vet att sakerna berättar även sin egen historia, de lever inuti staden på något sätt. Magiska Tranås har så mycket att berätta. Det är egentligen en liten stad men som inför besökarens ögon växer och blir stor, som ser och känner arvet och den konstnärliga andan. Man får inte glömma att många författare och konstnärer har bott där. Dessutom bubblar staden av kultur och glädje för musik.

Efter en lång intensiv vecka full av intryck gav vi oss iväg till Jönköpings Litteraturhus för den sista dagen. Regionen hade anordnat ett spännande program med olika workshops om skrivande och den kreativa processen. Vi fick träffa Mats Söderlund som talade om boken Skriva poesi, en minikurs för poesigalna och andra intresserade. Där kan man lära sig en massa tricks och tips om vad som inte bör göras om man vill skriva dikter, allt under ledning av författaren själv. Vi fick till och med boken med oss, signerad av honom. Dagen slutade på deras scen Grodan, där vi alla läste poesi för varandra.

Säkert hände mycket annat som jag inte har berättat men ni förstår, Piraten var med oss hela tiden. Man kunde känna hans närvaro under hela veckan, och han sparar säkert själv några saker till en bok han skriver där han är nu. Vi låter honom berätta resten, för mannen lever och han kan inte hålla tyst, det vet vi alla! Dessutom: ingen berättar som Fritiof Nilsson! Det enda som kan hända är att han överdriver så mycket att ni inte kommer tro era öron, men jag lovar, allt har hänt. Han ljuger inte så mycket mer än vad vi själva gör. Eller som jag läste i en av hans berättelser: ” Sanningen finns inte, så varför skulle den bevisas?”. Tänk på att den som påstår det är en skicklig advokat och dessutom Sveriges mest folkkäre berättare och vår alldeles egen Pirat.

Jonas B. Svensson

På årets hittills varmaste dag, träffas vi över några koppar kaffe inne i den relativa svalkan på konstföreningen Kultivera, jag och poeten och illustratören Jonas B. Svensson (B står för Bengt om ni undrar). Han är Kalmarbon som sedan länge är Malmöit och det var varken arbete eller kärlek som drog honom söderut utan skrivandet. Det, och det klassiska temat att fly bort från hemstaden. Just to get away! Han sökte in till skrivarlinjen på Skurups folkhögskola 1996 och sedan dess är han Malmö trogen. De två åren på skolan beskriver han som: - Skitbra. Utan de två åren kanske det inte hade blivit något av skrivandet. Fast han nämner också att han gärna hade utnyttjat andra året lite bättre. - Då hade man bara sitt eget skrivande att tänka på. Men med eget boende i Malmö, studiebidrag...det blir lätt så, säger han med ett snett leende.

Att det blev poesi och inte till exempel musik, som jag vet att han är inne på, förklarar han med att han är totalt omusikalisk. - Jag har alltid gillat att skriva. Sedan är jag lite introvert lagd, och som ensamvarg är ju skrivande en passande sysselsättning. Han nämner poeten Cidden (Bengt Andersson) som besökte hans skola när han gick i trean eller fyran. Tydligen lämnade han ett bestående intryck på den unge Jonas eller som han nu uttrycker det: - Jag blev impad. Senare visade det sig också att Jonas hade talang för skrivandet. Han fick alltid höga betyg och beröm när han lämnade in uppsatser och sådant gör ju att man växer.

Att jag skrev att Jonas varit Malmö trogen sedan flytten dit, är en sanning med viss modifikation. Han hade träffat en tjej som skulle iväg till Trondheim för att studera på Konstakademien och Jonas hakade på. Väl där läste han två terminer litteraturvetenskap på NTNU, men det var mest för att få studiemedel: - Frånvaron var hyggligt hög… Men han fick ändå saker och ting gjorda under sin vistelse i Norge. Han säger att han hade en slags öppen skrivarverkstad, där han hängde upp dikter i fönstret. Han gjorde ett fanzine och vann även en poesitävling och blev publicerad i Studenttidningen. Han publicerades också i en antologi av det ansedda norska förlaget Cappelen. Trots detta säger han att resan inte var någon bra idé: - Det var inget planerat. Tjejen hade ju sitt liv på universitetet och sina studier medan jag bara hängde på. Så efter ett och ett halvt år i Trondheim flyttade Jonas hem igen.

Väl hemma fortsatte livet med diverse jobb och fortsatt skrivande, men han var också inblandad i den litterära tidskriften Serum som gavs ut fyra gånger per år från 1999 till 2006. Jonas var medredaktör från 2003: - Det var en bra tidning. Uppkäftig. Den hade allt från litteratur till serier och vi gav även ut en CD. Vi publicerade också Henry Rollins som skickade ett ganska roligt brev till redaktionen med specifika förhållningsorder hur vi fick använda hans dikter.

Vad gäller Jonas själv har han hunnit med att skriva flera artiklar i olika tidskrifter, medverkat i ett antal antologier både med sin poesi och sina serier (mer om det senare), gett ut en samling krönikor som handlar om fotboll och då främst Malmö FF, men framför allt har han publicerat tre diktsamlingar: 2010 kom ‘Tjuv-96’ (668 Förlag), året efter släpptes ‘Och sedan fogas ihop igen’ på Magnus Grehn Förlag och 2019 publicerades ‘Jag hamras vaken av hundra tjälhål’, utgiven på Smockadoll Förlag i Malmö. Vill man veta mer om Jonas och hans alster rekommenderas hans egen sida jonasbengt.se. Angående sin poesi anser han att den kan kallas politisk då dikterna behandlar ämnen som arbetsmiljö och är skrivna ur ett socialrealistiskt perspektiv.

Omkring 2015 tog han en paus från poesin och började teckna. När jag frågar hur det kom sig svarar han lite lakoniskt: - På behandlingshemmet. Jag gjorde tre månader där på grund av alkoholproblem. Under vistelsen där blev han inspirerad av andra personer som höll på med konst, bland annat graffiti. Han plockade upp papper och penna och började teckna. Några tyckte han borde ha en karaktär, en figur, och så föddes Batongen. - Batongen är väl mitt alter ego, säger Jonas. Bitter, vilsen och utkommen från behandlingshem. Han menar vidare att poesin kräver mer tankeverksamhet medan tecknandet mer kan liknas vid ett flöde. Jonas själv tecknar i tusch och allt går i svart och vitt. Med sina teckningar har han haft utställningar på flera platser både i Malmö och Tranås. Han har även haft en utställning i Carmarthen, Wales. Detta i samband med boksläppet av Joakim Beckers ‘When the barbed wire slipped in’. En diktsamling som översatts till engelska med illustrationer av Jonas.

När vi kommer in på kopplingen mellan Jonas och Tranås skiner han upp: - Här kom jag på en röd tråd. Under sin vistelse i Trondheim började han brevväxla med den amerikanske författaren Irving Stettner. Samme Stettner som en viss Magnus Grehn också hade kontakt med. Magnus bad Jonas att översätta en kort novell och en dikt av Stettner som senare gavs ut på Magnus Grehn Förlag med titeln ‘Hallå Irving, är det du?’ 2008. Jonas och Magnus som var vänner sedan tidigare, återupptog kontakten och 2011 släppte Jonas sin egen diktsamling ‘Och sedan fogas ihop igen’ på samma förlag.

2016 var han en av deltagarna på litteraturresidenset i Tranås som anordnades av Kultivera och medverkade samtidigt på at the Fringe-festivalen. - Hela den upplevelsen var viktig, säger han. Jag kände att någonting hände där och då. Vistelsen gjorde att Jonas började skriva igen vilket resulterade i Tranås 7+7, en chapbok med nyskrivna dikter om Tranås illustrerad av honom själv. - Då var det också första gången jag läste på en scen med mikrofon. Annars säger han att det är jobbigt med uppläsningar, men att han samtidigt vill göra det för det ger en kick att stå där framme. Efter besöket 2016 har han varit tillbaka i Tranås flera gånger och läst. När jag frågar honom om miljön i Malmö för poeter säger han att där finns inte någon direkt scen. Men han uppträdde med sina dikter när kultbandet Två män i en dambob var i Malmö och spelade.

Eftersom vi båda är fotbollsfans och Jonas själv skrivit för Malmö FF på supportersidan Svenska Fans, frågar jag om kopplingen mellan fotboll och poesi. - Både fotboll och poesi handlar om känslor och passion, men fotbollen är ju förstås mer utåtriktad. Han säger dock att förståelsen är ganska liten mellan de två grupperna: - På läktaren ses man som lustig om man nämner poesi, och bland poeter är det likadant vad det gäller fotboll.

Då Jonas sysslar både med poesi och illustrationer, undrar jag om han inte tänkt pröva på något annat uttryckssätt. Han säger att han tänkt sig att försöka skriva en roman. - Jag har mycket anteckningar hemma i lådan. Han nämner en historia om en man som gömmer ett gammalt stridsflygplan på sin gård och hamnar i bråk med myndigheterna. - Lite åt Sture Dahlström hållet kanske. Men det är svårt. Man måste tänka annorlunda. Det är otroligt svårt att skriva dialog, säger han.

När jag avslutningsvis frågar honom om det är någonting jag glömt eller om det är något han skulle vilja säga, ler han lite snett och utbrister: - Leve anarkismen!

Peter Nyberg

När jag för någon månad sedan nämnde för Peter att jag ville prata med honom, tackade han ja utan att tveka, men blev kanske också lite förvånad. Han har ju ingenting “på gång” för tillfället. Ingenting att marknadsföra som det ska vara nu för tiden.

Peter föddes 1974 och växte upp i Eskilstuna med en mamma som jobbade som kokerska och pappa som arbetade som trädgårdsingenjör. Han säger att under uppväxten var det fotbollen som gällde. - Jag var målvakt, men i slutet av gymnasiet förstod jag att jag inte skulle bli proffs. Förutom att mota bollar och gå i skolan väcktes intresset för litteratur och skrivande tidigt.

- Läsning hade hög status i familjen, berättar Peter. Speciellt farfar brukade berätta historier för mig när jag växte upp. Allt detta gjorde att Peter först ville bli journalist, men betygen räckte inte till så det första jobb han hade var som dödgrävare! - Efter några år började jag tänka på att läsa upp mina betyg. Sagt och gjort, Peter började studera igen, bland annat gick han på skrivarlinje, och blev lärare i Halmstad och i Kalmar. På somrarna jobbade han som journalist både på Laholms Tidning och på Barometern.

Men efter att hans dåvarande förhållande efter många år tog slut kände Peter att han behövde en nystart, så han lämnade Ljungby där han tillbringade ett år som speciallärare och hamnade i Tranås. Där jobbade han som gymnasielärare i tolv år och som han själv säger, trivdes väldigt bra. - Det var väldigt bra arbetskompisar som man kunde prata litteratur med.

Men trots jobbet som han gillade så ville Peter till slut pröva något nytt, så han sökte tjänsten som litteraturutvecklare i Jönköpings län. När jag frågar om att ta steget från ett fast arbete som han trivdes med, till att gå till någonting som låter ganska vagt, skrattar han och håller med: - Jag var nog också lite osäker i början och visste inte riktigt vad arbetet gick ut på.

Vad det handlade om var att kartlägga de litterära aktörerna och utveckla litteraturen som konstform i Jönköpings län. Ur denna kartläggning har bland annat projektet Platsens författare växt fram, ett projekt som erbjuder gymnasieungdomar kommunal feriepraktik som författare under fyra veckor. Annars handlar arbetet om att hjälpa och bistå föreningar, författare och översättare på olika sätt. Att främja den regionala litteraturen helt enkelt. Peter nämner att det enda negativa med jobbet är att man inte kan engagera sig i olika projekt så mycket som man kanske skulle vilja, då det kan uppstå diverse intressekonflikter och jävsituationer.

När vi börjar prata om litteratur i allmänhet och poesi i synnerhet nämner jag att författare och främst poeter syns väldigt lite. När jag undrar om poeter är dåliga på att marknadsföra sig. håller Peter med: - Det här med äkthet är viktigt, säger han. Det är nästan fult att försöka sälja sig själv. Sedan är det svårt att få någon medial uppmärksamhet, speciellt om man inte bor och verkar i Stockholm. Poesi anses som fint, men få läser den.

Trots, eller kanske på grund av, detta väcktes idén om att starta en tidskrift inriktad på poesi. Det hände under tiden han arbetade som lärare i Tranås. - Det startade i arbetsrummet där en kille som heter Peter Björkman delade mitt intresse för poesi, säger Peter. Det utmynnade i en blogg som 2009 blev en e-tidskrift och 2013 kom Populär Poesi ut i tryck, och det har den gjort sedan dess med 4 nummer per år. Det låter ambitiöst men Peter säger att det finns väldigt mycket poesi och spoken word i Sverige, men svårigheten ligger i att nå ut. Vad gäller statusen på Populär Poesi säger han att exempelvis Lyrikvännen antagligen har högre status, men Populär Poesi blev i alla fall nominerad till Sveriges bästa kulturtidskrift 2014. Peter lämnade över rollen som chefredaktör vid 10-års jubileumet 2019.

Men förutom att vara chefredaktör för en poesitidskrift och hjälpa kulturföreningar att jaga pengar till olika projekt så har Peter en egen karriär som författare. Han gav ut två diktsamlingar redan på 90-talet på det lilla förlaget Futura Pocket; Legender från vägen och Sedan regnen fallit, men Peter menar att det inte är så mycket att prata om.

- Ungdomssynder, skrattar han. 2016 kom diktsamlingen Palliativ vård som 2018 följdes av Våldsvana, båda utgivna på det eminenta lilla förlaget Magnus Grehn Förlag. Då jag frågar om de ganska stora skillnaderna mellan böckerna säger han: - Palliativ vård består av dikter som jag hade samlat på mig under 15 års tid medan Våldsvana tog några veckor att få ihop. Förutom tidsaspekten skiljer sig böckerna markant stilmässigt då Palliativ vård är en samling dikter i “traditionell” form, medan Våldsvana består av två delar där den första innehåller citat från SVT och dagspress, och den andra innehåller texter tagna ur Torah, Bibeln och Koranen. I den första delen med citat från media har han använt sig av så kallad cut up-teknik, där han först delat upp och sedan satt ihop texten på ett nytt sätt. Peter säger att han i första delen visar upp hur våld beskrivs i media, samtidigt som han ville se hur det blev om man satte ihop detta med religiösa texter. Han menar att när man läser texterna är det lättare att förstå att människor kan förledas att bli våldsradikala.

Förutom poesin skriver Peter mycket annat och i samband med detta säger han: - Jag är egentligen inte är någon poet,från början. Jag började med att skriva berättelser. Han nämner att han har skrivit en kortroman som han skickat runt till några förlag men ännu inte fått något napp. Nu håller han på med en episodisk roman, berättelser om Tranås där invånarna börjar bete sig underligt när staden drabbas av en värmebölja. - Lite mer åt skräckhållet, säger Peter. Otäcka historier som han lustigt nog började skissa på när han var på semester på de soliga Kap Verde-öarna. Men det är svårt att få ihop längre historier menar han. - Det är lätt att det blir fragmentariserat.

När jag frågar honom om framtiden så har han flera projekt på gång. Peter nämner att han skriver essäer, och 2010 kom han 3:a i Nordens mest prestigefyllda essätävling, då han skrev om Nellie Bly, en undersökande journalist, verksam vid förra sekelskiftet vars metoder ses som banbrytande. Bland annat låtsades hon vara sjuk och blev inskriven på ett mentalsjukhus för kvinnor, om vars förhållanden hon senare skrev mycket uppmärksammade artiklar. Några år efter essätävlingen, närmare bestämt 2018, åkte Peter över till USA för att göra research om Nellie Bly och hennes arbete. Han säger att han inte riktigt bestämt sig vad han ska göra med materialet, men att det lutar åt någon form av essä.

Sedan har han som redan nämnts sin bloddrypande samling av skräckhistorier som han skriver på, samtidigt som han håller på med en barnbok. Den handlar bland annat om en kackerlacka och är tänkt att illustreras av hans sambo Camilla Mollung. Förutom detta är han, tillsammans med några gamla lärarkollegor från gymnasiet, inblandad i arbetet med att presentera författare med anknytning till Sommenbygden. Det har resulterat i två böcker och nu håller de på med den tredje delen i serien Författare i Sommenbygd. När jag frågar hur det går med poesin säger han att han tagit upp den igen och hoppas ge ut en samling dikter nästa år. När intervjun nästan är klar kommer jag på att vi inte berört Peters arbete som översättare. Böcker som han har översatt är Ann Charters’ essä ‘Två änkor ser sina poeter sova’ och diktsamlingar av Mel Perry, Derek Coyle och Anthony Jones och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer en diktsamling av Dominic Williams. Avslutningsvis säger Peter angående översättandet: - Det är svårt men kul. Det vässar språket.

..