I natt lyser månen och skuggorna som avtecknar sig mot väggen i sovrummet får mig att bli orolig, kanske lite rädd. Trots att jag är nära femtio år har jag inte släppt tanken på varulvar och andra skrämmande gestalter. Min pudel ser läskig ut där hon ligger och vänder och vrider på sig överdrivet graciöst. Frugan sover sedan ett par timmar. Jag stiger upp och tänder en lampa sedan somnar jag gott och drömmer att däcktrycket måste kollas i samtliga däck efter varje gång jag kör ner i en vattenpöl med bilen. Och huset jag är uppvuxen i, ja, ni vet det där i Adelöv. Jag är tio, tolv år och min far och jag ska renovera husfasaden. Av någon drömsk
anledning river vi hela huset. Ett par ryska soldater anländer till gården, de samlar ihop familjen. Vi ska arkebuseras, men jag hinner springa till skogen och gömma mig högt upp i en gran. Samma natt drömmer jag att jag är en sjöman. Jag är ute till havs, skutan förliser, men jag lyckas simma i land. I en annan sekvens håller min mor ett nyfött barn i famnen. Hon räcker över byltet till mig och säger: ”Här, varsågod, ta hand om ditt barn.” Gråtande tar jag emot det och faller ned på huk. Jag storbölar. Sedan vaknar jag i min säng i lägenheten i Vinkelboda och pustar ut.
Frugan har gått till jobbet och jag är ensam hemma. Läser några rader i en bra bok och funderar hela förmiddagen på vad den sistnämnda drömmen har att säga. Jag förmodar att det var en undermedveten känga, att jag skulle varit mer delaktig i min dotters liv. Det är november och månaden saknar fortfarande snö. Jag brygger en kopp kaffe och slår mig ned vid köksbordet och läser tidningen. Sedan tar jag bilen och åker ut till mitt barndomshem och till min stora förskräckelse ser jag att huset är borta och min bror sitter hopkurad i en trädtopp.
-Joakim Becker