top of page

Fringefestivalen 2023 

Någon hejar igenkännande och jag nickar blygsamt tillbaka.

Megafoner med änglavingar upptar filmduken och jag fascineras av konsten genom vilket de flyger i den fiktiva rymden. Grytorna puttrar i köket. Doften av någon orientalisk soppa letar sig igenom otäta skrymslen och gör anspråk på otämjda magar. Det knorras och förs ett kusligt oväsen runt om i salongen. Eftertexten läggs till samtidigt som iordningställandet av möblemanget sker för nästa evenemang, en workshop där vi genom walesaren Stephen Treharne imaginärt strimlar politiker, cancer och kanske en tidigare glömd förälskelse.

Mormordikter, en resa bakåt i tiden, om det avskalade förhållandet mellan punkardrottningen och dennes sedan några år avlidna mormor. Attityden de två emellan är beklämmande, och en blygsam rekvisita får mig att le en smula. Historien tar mig från Småland till England och tillbaka igen. Detta är en enmansshow och Louise Halvardsson gör det proffsigt. Jag märker av en igenkännande atmosfär där missnöjet skaver och mormor kan verka näsvis samtidigt som hon är punkarens bästa vän.

Två män i en dambob livar upp och Grehn vrålar revyvisor förstärkta via sin megafon samtidigt som Karl Larsson drar ett oroligt musikstycke med sina seriekopplade pedaler.

Jag drar vidare mot Moas för att beskåda och lyssna till poeterna på Magnus Grehn förlag.

Efter några uppläsningar presenterades jag. Lagom nervositet strömmade genom kroppen. Två minuter, längre tid tog det inte eftersom jag körde så korta dikter. Jag är nöjd med framträdandet och längtar redan efter nästa tillfälle.

Jag återvänder till Kultivera och spisar den orientaliska soppan som någon turkisk filmskapare rört vid.

Med uttänjd mage blir det några filmer till och ett distinkt, men långrandigt föredrag om John Bauer och breven han efterlämnat.

En promenad runt staden. Tillsammans med Lasse Strand upptäcker vi historien bakom skulpturerna och en gedigen information om konstnärerna. Bildstoderna är utpytsade lite var stans och berättelserna om dem väver han skickligt in i varandra.

Vandringen avslutades intill Märtas hembageri där Stina Nilsson dansar djävulskt bra i god symbios till bakgrundsmusiken. Av någon oklar anledning ser jag för mitt inre änglavingprydda megafonerna. Stina drar några toner på sin rekvisita, munspelet. samtidigt som hon böjer sig vigt bakåt tills hon sätter pannan mot gatan och dansen är därmed över.

Min del av fringefestivalen tog slut med en kopp kaffe på mikroförlagsmässan på biblioteket.

Sedan red jag i väg på en änglavingeprydd megafon för att drömskt bearbeta årets mest underhållande vecka.

 

 



Joakim Becker

Comentários


bottom of page