I dagsläget sitter jag i Sobelhuset i Tranås och knappar på min ordbehandlare i Studiefrämjandets lokaler. Jag verkar fortfarande som ”Husets författare” på Kultivera, alltså jag fortsätter samarbetet med Frank och Colm, precis som jag gjort förr om åren, men nu utgår jag som sagt från Sobelhuset. Och medan lampan på skrivbordet kastar ljus över olika ämnen och snälltåget för ett metalliskt välljud ett tjugotal meter från min skrivarverkstad, formulerar jag ett stycke text utan att lämna något åt slumpen. I dagarna väntas information om skatteåterbäringen, räknar inte med att få något tillbaka, men hoppet lever.
Nu är det så att jag har anammat en inspirerande stil vad gäller diktandet, jag skriver inte så kort längre utan nu är jag mer inriktad på ett lite bredare format. Till min förvåning märkte jag ganska tidigt att det var något att hålla fast vid. Jag fick god respons både från diktare och pretentiösa romanförfattare, och själv känns det som att jag lyckats föra över den lättsamma nerven från de korta dikterna till de längre.
Med detta sagt bör jag nämna musikerna som jag stiftat bekantskap med. Emil och Axel. Med dessa Amigos komponeras det musik till min något lågmälda röst. Vi har jobbat under samma tak förut. Det var Emil som tidigt efterlyste längre texter så de kan foga samman en låt till varje dikt. Medan det här skrivs spelar grabbarna upp introt till den nya plattan och jag tycker det låter riktigt bra vilket de instämmer i. Här flödar kulturen och det skapas musikhistoria, om inte för världen så för oss själva, och kanske upptäcks något stycke av en och annan kultur och musikälskare. Någon som hänger på sig lurarna och oavkortat rycks in i en lyrisk värld.
Kranvattnet rinner igenom filtret och doften av nybryggt kaffe för mig bakåt i tiden, till något som ett helt liv legat bortglömt, farfar och frukostbordet. Jag var sju, åtta år gammal och köket andades kaffearom och cigarettrök. Jag kände mig väl till mods, liksom behagligt tillfredsställd precis som nu. Jag brygger det extra starkt. Det ska vara drag i kaffet. Jag minns mormor, ju äldre hon blev desto svagare kaffe. Så vill jag inte ha det. Nej, här ska det maxas.
Nåväl, här sitter jag och kastar uppsluppna skuggor över barndomsåren medan jag lyssnar på radio P1. De talar om universum och dess galaxer. Lustigt hur stort det är, det går knappt att ta in i min lilla värld. Det divideras också om att en del låtar har blivit kortare, nu två minuter i stället för tre som det förut var, det är något med Billboardlistan i USA. De menar att låtarna kan spelas fler gånger på kort tid.
Då passar våra perfekt.
-Joakim Becker