STRANDPROMENADEN I VADSTENA, UTMED VÄTTERN, EN DAG I JANUARI…

Jag ser det grafitgrå möta det blyertsgrå och krispigt vita.
Jag ser ljusare grått falla ner mot vattenytan och upplösas i mörka,
svarta linjer som möter vatten och land.

Jag ser skymningen komma….
Jag står i mittenkretsen och omges mer och mer av den smeksamt förrädiska dimman,
som får träden att glesna i parken.

Jag ser en man gå med långsamma steg
i ett symbiotiskt sammanlänkande med två Cavalier King Charles Spaniels.

Jag ser hur han närmar sig det statistiska överåret – han går i sitt liv –
i sina tankar. Jag följer honom en stund i mina.

Så stannar han upp och ser ut över vattnet. Smälter samman med
trädstammarnas dunkel. För handen mot huvudet, rättar till mössan,
böjer sig ner en smula, tar av sig ena vanten och smeker den minsta hunden med sin hand.
Ensamheten och saknaden förtunnas i den absoluta närvaron av djurets självklara existens.
Det betryggande behovet av närhet och kärlek som uppstår
skapar en energibalans runt mannen…som rätar på ryggen och går vidare med självklara steg.
Så tonar han bort bland trädstammar och skuggor.
Jag förnimmer hur han rörde vid mina tankar en stund…hur han fanns några minuter i mitt liv.

Som en filmsekvens, som ett kreativt basverktyg för min fantasi….