Se upp!

Då har jag hämtat mig efter ett bejublat boksläpp. Det var magert med lyssnare på plats, dock tror jag väl att någon intresserade sig via zoom.

Grehn introducerade och ledde evenemanget. Den här gången behövde jag inte förlita mig till ett handskrivet manus för att ge bra svar på frågorna som ställdes, utan jag kunde stödja mig på några stolpar som jag plitat ned på papper.

Jag kände mig absolut inte övergiven av familjen. Även om sommaren försvunnit bort och hösten hasar sig fram genom tidig novemberkväll gjorde jag imaginärt klart för mig att mina anhöriga var närvarande.

Jag läste riktigt bra. Herrarna Grehn och Colm lirkade sig igenom ett fåtal av de mina och allt avslutades med att Aleisa Ribalta läste ett par översättningar på spanska. Hur stolt får man vara?!

Samtidigt ligger min mor på operationsbordet. Jag vet inte hur dant hon lider, men jag vet att krämporna gör henne djävulskt ont. Min far har just blivit pensionär och får nu anpassa livet efter sin frus smak och tycke.

En viktig fråga Magnus Grehn ställde var hur mina framtidsplaner ser ut. Givetvis fortsätter jag skrivandet. Kanske undviker jag att spotta ut abnorma mängder. När idéerna kommer och jag känner mig redo då låter jag poesin flöda. Tänker också att jag ska fortsätta skriva krönikor, dock lite mer kontinuerligt.

I skrivandets stund går tankarna oförvanskat till min storasyster. Idag skulle hon varit ett par år över femtio. Och du, hade hon funnits kvar så skulle hon varit mitt största fan. Hon fick aldrig uppleva denna kulturella era. Kanske är det hon som sänder stoff till mig. Ja, kanske är det mig hon använder för att kanalisera och utkristallisera sina känslor. Inte vet jag. Jag önskar vi kunde träffas någon dag. Att få säga ett par ord över en kopp kaffe eller någon annan förnämlig dryck. Jag önskar också att vi kunde skriva en episk roman ihop, för jag vet att mitt kulturella engagemang går hand i hand med hennes.

-Joakim Becker

Höst

Det är inte någon slump att jag sitter här idag. Med mycket hjälp och stöd samt egen vilja har jag lyckats vända en negativ trend till något mer glatt och en rentav positiv livsföring.

Slump hade det varit om jag helt plötsligt hamnade där jag idag är utan att göra något mer anmärkningsvärt åt situationen. Så jag är tillfreds med vad som skett på resan hit.

Jag har tidigare skrivit om semestern och vad jag då skulle göra. Med viss försiktighet måste jag då påpeka att inget av de planerade resmålen infriades. Det blev ingen längre tripp uppåt landet. Frugan och jag var helt enkelt mer inne på småländska närområdet.

Att resa norröver får vi göra till ett fint minne vid annan disponibel tidpunkt. Vi var i varje fall på Kolmårdens djurpark i Norrköping. Och du! Det var en parkvandring icke att förglömma.

Under fringetider beslöt jag att ägna mig åt olika uppskattade event. Dessutom uppträdde jag under Fri Press evenemanget på fredagen. Den läsningen var över på runt två minuter. Då nervositeten ofta försätter mig i en märkbar ångest är det inte alltid enkelt att läsa med en förlösande urkraft. Men då gick det bra, som om jag druckit en magisk trolldryck. Jag spände blicken i mitt manus och rabblade snabbt upp aforism efter aforism. Det var inget bejublande framträdande, men publiken valde ändå att applådera unisont.

Jag bjöds till Stockholm och poesimässan i september för att framträda med nya dikter ur kommande diktsamling ”Se upp”. Och det var riktigt trevligt. Nervositeten var bortflugen och jag läste lugnt och sansat. Jag hörde att jag berörde publiken på ett eller annat vis och det fick mig att le en smula samtidigt som jag växlade mellan dikterna.

Hösten gör entré och jag sitter på Kultivera och filosoferar över tidens rand och dessa påtagliga årstidsväxlingar. Visst gillar jag hösten. Kan vara mysigt medan eftermiddagsljuset trängs bort. Att dra på sig en extra jumper, lägga på en bra platta på skivspelaren och lyssna till något rogivande medan löven lossnar och träden blir till skelett. Kanske unnar man sig en slurk kaffe eller en kall Småland och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Drömmer sig bort och kanske diktar ihop ett förlösande poem.

Joakim Becker

Pollenchock och dalahästar

Pollenchock och dalahästar

I dagarna skiftar vår till sommar. Jag måste nämna att jag är lite småkär i årstiden, men våren är mer älskvärd, just våren är anmärkningsvärt underbar med de allra första blommorna i dikeskanten och ett hav av vitsippor som breder ut sig i skogen som ett gigantiskt blommigt täcke. Och blåsipporna, som om någon spillt en färgklick här och var. Jag brukar närma mig skogen med viss beundran, höra fåglarna kvittra från trädtopparna och se de första citronfjärilarna leka tydligt i grönskan. Det första getingsticket för säsongen brukar svida fint.

Det är sommar i Småland och solen gassar inte som den bör. Tänkte ta ett dopp i Trollsjön, men ångrar mig snabbt då jag får för mig att jag inte kan simma i kallt vatten. Jag har sagt att jag aldrig beskriver naturen i min diktning. Det är alldeles för många som gör det. Det skulle bara bli patetiskt om jag ens försökte, men det här är ingen dikt så det går väl an. Efter flera månader rusk och kyla känns vår och sommar oerhört välkommet. Under den dagliga skogspromenaden med hund och fru inandas vi dock så mycket pollen att ansiktets håligheter proppas fulla med denna ovälkomna sörja och jag snyter ut gul gegga i näven.

Semestern närmar sig och då blir det åka av. Frugan och jag kommer lämna Småland och bege oss på sightseeing uppåt landet. Det hör ju inte till vanligheten att vi bilar runt i landskapen Norröver och påminns av våra skidhjältar trots att meteorologerna inte spått snö så här års. Jag hoppas att det inte regnar allt för mycket så vi kan botanisera i nejderna under rikligt med solsken och behaglig temperatur. Och dessutom måste vi vara hemma till Tranås at the fringe, en kulturgärning utöver det vanliga som arrangeras årligen under en vecka genom Kultivera med stöd av andra etablerade aktörer. Så vi har hela juni att semestra. Jag tror det kommer bli en och annan rödmålad dalahäst längs vägen. Om inte, så kanske vi ser renspillning om det vill sig väl.

Joakim Becker