Då har jag hämtat mig efter ett bejublat boksläpp. Det var magert med lyssnare på plats, dock tror jag väl att någon intresserade sig via zoom.
Grehn introducerade och ledde evenemanget. Den här gången behövde jag inte förlita mig till ett handskrivet manus för att ge bra svar på frågorna som ställdes, utan jag kunde stödja mig på några stolpar som jag plitat ned på papper.
Jag kände mig absolut inte övergiven av familjen. Även om sommaren försvunnit bort och hösten hasar sig fram genom tidig novemberkväll gjorde jag imaginärt klart för mig att mina anhöriga var närvarande.
Jag läste riktigt bra. Herrarna Grehn och Colm lirkade sig igenom ett fåtal av de mina och allt avslutades med att Aleisa Ribalta läste ett par översättningar på spanska. Hur stolt får man vara?!
Samtidigt ligger min mor på operationsbordet. Jag vet inte hur dant hon lider, men jag vet att krämporna gör henne djävulskt ont. Min far har just blivit pensionär och får nu anpassa livet efter sin frus smak och tycke.
En viktig fråga Magnus Grehn ställde var hur mina framtidsplaner ser ut. Givetvis fortsätter jag skrivandet. Kanske undviker jag att spotta ut abnorma mängder. När idéerna kommer och jag känner mig redo då låter jag poesin flöda. Tänker också att jag ska fortsätta skriva krönikor, dock lite mer kontinuerligt.
I skrivandets stund går tankarna oförvanskat till min storasyster. Idag skulle hon varit ett par år över femtio. Och du, hade hon funnits kvar så skulle hon varit mitt största fan. Hon fick aldrig uppleva denna kulturella era. Kanske är det hon som sänder stoff till mig. Ja, kanske är det mig hon använder för att kanalisera och utkristallisera sina känslor. Inte vet jag. Jag önskar vi kunde träffas någon dag. Att få säga ett par ord över en kopp kaffe eller någon annan förnämlig dryck. Jag önskar också att vi kunde skriva en episk roman ihop, för jag vet att mitt kulturella engagemang går hand i hand med hennes.
-Joakim Becker
Commentaires