Artiklar Old | litteraturcentrum

Test

21 maj 2024

Under årets at the Fringe bjöds publiken på en exklusiv visning av tre experimentella filmer, alla utvalda av Laura Bianco, ansvarig för festivalens filmdel. Det hela kallades Ekfrastisk Film Workshop. Ekfras betecknar ett skrivet verk som beskriver ett annat konstverk, och i det här fallet betyder det alltså att hugade poeter skriftligt skulle reagera på filmerna. Initiativtagare till projektet var Peter Nyberg.

Sju poeter kände sig manade och under den timme som filmvisningen tog skrevs 17 dikter. Efter workshopen redigerades dikterna av poeterna själva för att sedan samlas ihop för att sammanställas i en bok. Bokens titel är Benen minns skogen magen alla fullmånar och är utgiven av Litteraturcentrum KVU - CHAP.

Det tvärkulturella projektet tog dock inte slut med detta. Senare fick poeterna, vid olika tidpunkter och platser, läsa sina bidrag framför kamera för att sedan redigeras av den walesiska poeten Dominic Williams. De poetiska kortfilmerna visades på Nature & Culture: International Poetry Film Festival i Köpenhamn. En filmfestival som drivs av kulturföreningen Red Door och dess driftiga förgrundsfigur Elisabeth Torres. Filmerna finns även att beskåda i det permanenta arkivet i Det Poetiske Fonotek (poeticphonotheque.com).

Det här projektet är ännu ett bevis på vad Kultivera kan och vill göra. Att blanda olika konstnärliga genrer och använda sig av sitt väl utbyggda nätverk. Poeter på plats i Tranås får möjligheten att reagera på experimentell film. De nedskrivna dikterna blir sen lästa framför kamera. Detta resulterar i kortfilmer som i sin tur redigeras och visas på en filmfestival i Köpenhamn.

Med Ekfrastisk Film Workshop blandades det visuella med det litterära, det lokala med det internationella. Bland de tio aktörerna (tre regissörer och sju poeter) var fem länder representerade: Österrike, USA, Kanada, Wales och Sverige. Man skulle kunna uttrycka det så att från projektets inledning i småstaden Tranås spred sig verket likt ringar på vattnet hela vägen till storstaden Köpenhamn. Kultivera - mellan någonstans och ingenstans.

Ekfrastisk Film Workshop - Ek workshop

28 november 2023

Under årets at the Fringe bjöds publiken på en exklusiv visning av tre experimentella filmer, alla utvalda av Laura Bianco, ansvarig för festivalens filmdel. Det hela kallades Ekfrastisk Film Workshop.

Läs mer...

Frank Bergsten

PEN & PAPER – PUNKS IN PRINT; DOMINIC WILLIAMS (2021)
Om den andra punkvågen på 1980-talet inte väckte lika mycket medial uppmärksamhet som den första så var den underjordiska aktiviteten desto större. Ett av Sveriges punk- och hardcorecentra var Tranås. Där fanns och finns Mikael ”Löken” Karlsson, gitarrist och basist i band som Rövsvett och 16 Blåsare Utan Hjärna, som under tio år skrev till likasinnade i 35 länder (!) och bytte info och grejer, planerade splitsinglar och turnéer eller bara att träffas och hänga. För ett par år sen donerade Löken hela sin brev- och fanzinesamling till Jönköpings läns arkiv.

Nu har den walesiske poeten Dominic Williams ställt samman en bok om samlingen och om det konstnärliga projekt som han genomförde tillsammans med Milica Denković från Serbien, Irena Frantal från Kroatien och Martin Holm från Sverige och som bestod i att verbalt och visuellt reagera på de historiska dokumenten och undersöka vilka signaler de sänder in i samtiden. Boken heter Pen & Paper – Punks in Print och är fint formgiven av Britta Thurfjell. Beställs över nätet från Litteraturcentrum i Tranås (eller maila colm@kultivera.nu), kostar 190 kr och är väl värd pengarna.

Nyckelorden var DIY, SAE och C-60

26 april 2021

Nyckelorden var DIY, SAE och C-60. Gör det själv, bifoga ett frankerat svarskuvert när du tar kontakt, kopiera ditt bands demoinspelningar på kassett och byt med andra.

Läs mer...

Jonas Ellerström

jonas@ellerströms.se

Främst kanske de människor som besökt något av evenemangen under den internationella kulturfestivalen At the fringe minns Dominic Williams som inkännande och frispråkig moderator. Men hans roll under de årligen återkommande sommarveckorna i Tranås är mer komplex. Dominic Williams samordnar de internationella författarna som bor i kulturföreningen Kultiveras litteraturresidens: han ser till att samtalen löper mellan författarna, initierar samarbeten och koordinerar dem under fringefestivalen.

Ursprungligen kommer Dominic Williams från Pontypool som ligger i dalgångarna i södra Wales. Han föddes 1964, mamman var rektor på ett mellanstadium men hade undervisat i biologi och botanik. Pappan var skeppsingenjör. Dominic Williams berättar att fadern inte lärde sig att simma förrän han mönstrade av och började arbeta som verktygsmakare i land. Sonen fick en katolsk skolning och var tidigt flitig skribent, både av poesi och berättelser. Över lag var dock skolningen vetenskapligt inriktad snarare än konstnärlig. Men Dominic Williams blev tack vare föräldrarnas boksamlingar fascinerad av litteratur. Framför allt var det Agatha Christie, Ngaio Marsh och Graham Greene i ungdomen som fick honom att engagera sig i två bokklubbar samtidigt och att snatta böcker i de lokala mataffärerna.

Dominic Williams inledde sina högre studier med matematik, statistik och databehandling men efter en depressiv period flyttade han till den större staden Carmarthen och påbörjade studier i bland annat walesiska vilka ledde till en master i språkvetenskap vid Trinity College.

Sammantaget har Dominic Williams arbetat med böcker under 20 år. Han började sälja böcker i bokhandel 2000 och bara ett par år senare utsågs han att sprida den engelskspråkiga walesiska litteraturen i världen genom Welsh Books Council, vilket är den walesiska motsvarigheten till Svenska Akademien. Ytterligare ett par år gick innan han knöts till ett av de största och mest dynamiska förlagen i Wales: Parthian Books, där han arbetade fram till 2010.

2007 började Dominic Williams arbeta med sitt eget förlag, Iconua. Från början var det ett marknadsföringsföretag för walesiska produkter på en internationell marknad.
Iconau gick ekonomiskt bra och Dominic Williams började snegla mot flera av de manuskript och bokidéer som han hade fått ta del av i sin roll som förläggare. Han var så imponerad av några manus att han ville ge dem en bred läsekrets. De fyra senaste åren har han uteslutande publicerat poesi, vilket knyter an till hans djupaste passion.

Dominic Williams har numera en flerdelad arbetssituation. Han har satsat fullt ut på Write4Word, en sammanslutning som han driver med den walesiska poeten Mel Perry för att utveckla människors skrivande och ge dem utrymme att framträda med sina texter under festivaler och evenemang. Fram till 2019 arbetade han med studenter som hade funktionsvariationer på University of Wales Trinity Saint David. Han har också undervisat på universitetet i praktiska ämnen som förlagskunskap och marknadsföring i anknytning till programmen för kreativt skrivande. De senaste fyra åren har han tillsammans med Pamela Petro, en amerikansk författare och lärare i kreativt skrivande vid Smith College, arrangerat en internationell sommarskola i kreativt skrivande i Wales. Kursen riktar sig till studenter som vill ta några extra poäng på sitt universitet i USA genom att resa till Wales.

På det personliga planet har Dominic Williams fem barn med tre fruar. Sedan tjugo år bor han i den lilla fiskebyn Ferryside på Twi Mynning tillsammans med sin fru Dianne. Just nu bor de två yngsta barnen Regan 15 år och Lewis16 år samt hunden Max med dem.

Under fringefestivalen i Wexford 2013 träffade han Colm Ò Ciarnáin från Kultivera i Tranås, de gick på samma evenemang under festivalen, började samtala och upptäckte att deras vision om småstäder och hur de kunde förändras genom kultur liknade varandra. Året efter var Dominic Williams curator under det första litteraturresidenset i Tranås.

När Dominic Williams 2017 hade sitt svenska boksläpp av and why we were all going på asiatiska restaurangen Ban Thai i Tranås gjorde han ett av ytterst få framträdanden i Sverige –med en avklarnad röst och enastående förmåga att gestalta och skapa intimitet genom sina ord. Sedan dess har han flera gånger gjort poesiläsningar i landet, till exempel i Stockholm på Kafé Klaver, under At the fringe i Tranås och som poet under Poesifest i Jönköping 2019.

Stommen i Dominic Williams första översatta verk till svenska, En galen man på tåg, som släpps våren 2021 på Magnus Grehn Förlag, utgörs av dikterna i and why we were all going. I den svenska utgåvan har några extra dikter lagts till. Flera av dikterna anknyter till Tranås och är direkta resultat av vistelserna i staden.

I dikten ”Tranåstvinning” knyts småstaden ihop med Manhattan och Rimini. I diktens första strof finns ett personligt anslag, jaget slås ”av vikingarnas vokaler som hugger och / punkare provocerar pilsnerpoesin / från den mumlande morgonens monotoni”. Strofen efter är vi i Manhattan och en kulturattaché går med ovana steg till sitt kontor, med en undflyende Puck, Shakespeares okynniga magiska varelse, efter sig. Därefter Tranås, där jaget i dikten omfamnas och kan luta sig tillbaka i vila, dricka whiskey och göra Bellman till sin kamrat och kontemplera över ungdom och ”ålderns dårskap”. Symptomatisk för dikten i dess helhet är känsligheten för ordljuden, vokaler och konsonanter, vilka återkommer som begrepp och symboler. Alla som tagit del av en pilsnerpoesikväll under Dominic Williams ledning vet att hans känslighet för ljud är makalös, något som givetvis speglas i hans poesi. I ”Tranåstvinning” är ljuden från Skandinavien bekväma eftersom konsonanterna mjukas upp och i sista strofen förförs jaget av de retande orden från viskad engelska med ”konsonanter som fjädrar lätta mot min nacke”.

Dikten ”Troll” visar en annan sida av Dominic Williams diktning. Ursprunget är Trollsjön i utkanten av Tranås, vilken bland de internationella författarna är vida omtalad. I dikten är stilen mer direkt, precis som tilltalet: ”Du bad mig att ta med ett troll” inleder dikten och jaget reflekterar över att trollet är ”disneyfieringen av terror” men ” Jag letade på Storgatan / Jag letade i gränderna / På loppis pratade jag med fyndjägarna”. Men ingenstans hittar jaget ett troll i Tranås. Han beger sig ner i Trollsjöns djup, överlåter sitt jag till vattnet trots en inneboende rädsla och skörhet. ”Där fanns inga troll / bara avslappningens lockelse / vi kan återfödas hundra gånger”. Först när jaget kommer hem finner han det symboliska trollet i “svekets silversträngar / och företagspsykopati”. I slutänden tar jaget med sig en älg från Sverige, så att det du dikten riktar sig till i början ska kunna le och jaget lovar att välja glädjen i framtiden.

Oavsett vilket motiv de enskilda dikterna har, förankras de genom att en intimitet upprättas med läsaren. Poeten ställer sig nära så att fingertopparna endast separeras av ”spegelbildens skumma skimmer”, som det heter i dikten Mr Jones, och genom att visa sin egen sårbarhet förväntas läsaren öppnas mot poesin. Så fungerar tilltalet i dikten som gett samlingen dess titel, ”En galen man på tåg”. Jaget bjuder på ”specialbrygd” direkt ur flaskan och vill hålla ”din hand”, kräver att medresenären ska dokumentera särskilt betydelsefulla ögonblick och vyer utanför fönstret och frågar ”var du har varit och hur du har levt och varför vi alla for”. Men jaget är inte bara en galen man på tåg utan också en skör man på tåg, precis som alla avvikande: ”om du hör mig sjunga i mataffären, snälla krama mig”.

Närheten skapas inte bara genom vädjan utan också i scener där vi som läsare kan känna igen oss och ta del av det som poeten ser, som i ”Det sjunkande tidvattnet”:

Det sjunkande tidvattnet avslöjar en scen
en komposition av marint skräp och fågellik
ett fall av våtmarksnoir
naturens barbari, miljöns övergrepp
avlagringar fördärvar brottsplatsen med inkongruenser
i detta marslandskaps bårhus.

Genom bilderna av en våtmarksnoir närmar sig Dominic Williams en av vår tids allra största och mest bitande frågor. Läsaren bjuds in att ta del av intrycken och kan utifrån dem dra slutsatser om hur scenen med den förödda naturen uppkommit. Över lag har många av dikterna bekanta miljöer, vilka knyts till läsare som hör hemma i dem eller kan ta del av Williams referensramar: ”dimman över Tamore i sommarens hiraeth”.

Poesin i En galen man på tåg är således djupt personlig och poeten har byggt in en hög densitet i sina dikter. Frasen ”skönhet kommer att rädda världen, det börjar med att älska någon” från titeldikten har sitt ursprung i ett residens där författarna skrev meningen på lappar och satte upp över hela Tranås. En av deltagarna berättade att det var en direktöversättning av en fras från en turkisk schlagervisa – något som i slutänden visade sig vara osant, hen hade bara hittat på. Ändå spreds lapparna med den vackra meningen och när jag ett par år senare började arbeta i Jönköping satt en av dem där på en spegel i det nya kontoret. Den enskilda meningen i dikten innehåller en mängd personliga erfarenheter och flera människoöden, vilket kännetecknar Dominic Williams poesi i stort. Det är hisnade att betänka hur många möjligheter och djupskikt hela diktboken innehåller. Givetvis är det omöjligt att som läsare ha insikt i poetens alla erfarenheter.

Det säger något om Tranås betydelse för poeten att så många av motiven i En galen man på tåg är knutna dit. Det är under residensen som hans kreativitet blommat ut och det är där han kunnat förverkliga några av de idéer som ett liv i litteraturen givit Dominic Williams.

Dominic Williams
Dynamisk ledare av litteraturresidens och pilsnerpoesi

11 december 2020

Under sex litteraturresidens i Tranås har Dominic Williams varit curator för de internationella författarna. Tidigare var han redaktör vid Wales största förlag, han arbetar med skrivarevenemang i Wales och kommer våren 2021 ut med boken

Läs mer...

Peter Nyberg

peternyberg1974@gmail.com

Hemingway, Milica Denkovic
Skolungdommar provade på känslouttryck med Hemingway

Den multidisciplinära konstnären Milica Denkovic (Serbien) höll två korta workshops med elever från Holaveds högstadieskola i Tranås. Den första workshopen introducerade delar av hennes konstnärliga praktik som integrerar bildkonst och litteratur. Med hjälp av exempel på sitt eget arbete förklarade Milica hur visuella representationer kan vara kreativa verktyg för att lära sig och förstå abstrakta begrepp. Efter att ha diskuterat Ernest Hemingways novell, Något tar slut, deltog eleverna i en praktisk konstverkstad där de fick överväga utrymme, minne och identitet.
Genom att tillämpa idén om ett inre och yttre landskap och använda rymden som ett uttryck för våra känslor fick eleverna undersöka betydelsen i litteraturen av det osagda, i relation till det som sägs, för att tydligt förmedla budskap och mening.

28 november 2023

Läs mer...

Jag skriver mest poesi, men lite prosa klarar jag också.
Under en tid levde jag i fullständig omoral och nyttjade en hel del droger vilket medförde mindre poesi. Det kan dock verka som att det är enklare och att det blir mycket bättre under påverkan av till exempel THC. Så var det inte för mig. Jag fattade aldrig vad jag skrivit.
Ibland har jag svårt att formulera mig. För vissa ligger denna gåva naturligt. Jag beundrar Stephen King. Han är en mästare på att formulera sig igenom hela romaner. Så jag läser hans verk för att bli en bättre skribent.
Jag var inte någon mönsterelev under skoltiden, hade faktiskt problem med allt jag företog mig. Jag gick ut grundskolan med sämsta tänkbara betyg, men kom ändå in på gymnasiet där jag utbildade mig till verkstadsmekaniker. Det var någon gång under dessa år som jag hade behov att skriva av mig så jag började helt enkelt skriva poesi. När jag var arton år lyckades jag fullfölja utbildningen med godkänt i alla ämnen, men Sverige drabbades av lågkonjunktur så jag fick inte något arbete.
Jag flyttade till Nässjö för spänningens skull och jag var i stort behov att lämna Tranås omgående. Jag hyrde en enrummare på Brinellgatan och jag fick ett sommarjobb på Swedoor i Forserum där jag emballerade dörrkarmar. Det var allt, mer än så mäktade jag inte med. När sommaren var över hade jag inte skrivit något vettigt över huvud taget.
Vid den händelse att jag fick vara ifred i min bostad lockades jag att skriva några rader, men det blev inte bra. Visst hade jag förmågan, men det gick bara inte så jag lät poesin vara för ett tag.

Sensommaren var riktigt behaglig, inte för varm utan lagom sval. 1992 var ett bra år, kanske inte för mig utan för de som låg utslagna i parken av för mycket sprit. Jag gick dit och satte mig på en gräsplätt. Klockan var ung. Jag visste inte vad kvällen skulle bjuda på så med solen i ögonen och en glittrande sjö alldeles intill knäckte jag en öl. Jag kände en svag haschdoft, så på vingliga ben reste jag mig och gick bort till grabbarna en bit bort och frågade om jag fick vara med.
Jag berättade om och läste några dikter. Jag hade ännu inte hittat min stil så det jag läste var mest nonsens. De gillade det, men det var nog bara för att de var smått flummiga, då är allt underbart.
Tiden gick och jag flyttade från Brinellgatan till ett hus på gården mitt i stan. Där blev det livliga fester. Folk jag inte kände till och folk från andra städer uppehöll sig i mitt hem vilket var jobbigt i längden då jag inte skrev något vettigt över huvud taget. Men tillsammans med två polare startade vi en studiecirkel i skrivandet genom Medborgarskolan. Vi skrev ihop på onsdagar och fredagar på en gammal skrivmaskin som vi inhandlat på en närbelägen loppis. Vi rökte hasch och drack mängder av öl, och så tyckte vi att vi skrev riktigt bra grejer. Men det blev aldrig mer än att vi lade våra alster i byrålådan och glömde bort dem.
Flera år senare visar vågen sextionio kilo. Jag borde väga runt åttio med tanke på mina en och nittio. Jag kände mig fysiskt och mentalt klen … Så jag gjorde slag i saken. Med mycket hjälp flyttade jag till och avgiftades i Tranås.
Därmed återfick jag den poetiska ådran. Använde den som ett alternativ istället för droger. Det kändes gott att hitta tillbaka, bra grejer blev det och det var en trevlig resa i sig som inte kostade mer än en tanke. I och med detta radikala beslut skrev jag som aldrig förr, jag hittade och utvecklade min egen stil.

Redan som tonåring hade jag författardrömmar. Jag läste mycket noveller och romaner särskilt stoff som författats av Stephen King. Jag kände mig rikt stimulerad av hans skräckhistorier. Eftersom jag inte besatt de rätta verktygen eller hade någon idé om vad jag ville förmedla var det tämligen omöjligt att skriva en roman. Så jag ägnade istället tid på vad som för mig verkade enklare - poesi.
Jag har aldrig haft riktigt bra vänner förutom en i Nässjö, men han dog av en överdos, tyvärr.
Annars kan jag inte påminna mig att jag haft någon, förrän nu.
I dagsläget har jag flera litterärt kunniga vänner som jag umgås med sporadiskt. Vi diskuterar böcker, filmer och en massa annat trams.
De första fem åren utan droger var rent helvetiska, men jag intalade mig att det blir inga böcker om jag återfaller i missbruk. I början ropade missbrukarna på den kända ”A- lagsbänken” efter mig, men jag avböjde ideligen annars hade jag suttit med en blå eller gul kanyl i armvecket och slagit i mig så pass att jag inte lyckats orientera mig bland sällskapet. Idag kan jag göra dem den äran. Det har gått så lång tid sedan missbruket att jag nu kan ta mig tid att sitta ner och samtala med dem utan minsta sug, Jag ser bara tragik i det hela.

Det är viktigt att alltid ha ett block i fickan och en bra penna ifall jag skulle komma på något. Det gäller ju att vara redo. Förr trodde jag att man skrev bättre under påverkan av droger, men så var det inte i mitt fall. Jag har skrivit de bästa efteråt. Jag skriver oftast inte mer än tio rader då det är lätt att tappa stinget eller bli uttråkad. Idéer får jag ofta genom media eller film. Jag kan även läsa något roligt som jag utvecklar. Sedan har vi våra svenska ordspråk, det är rätt givande att leka med dem och göra de till mina egna. Jag vill även flika in att inspiration är inget jag väntar på då får jag ju inte något gjort. Kristina Lugn sade en gång att inspiration får man under tiden man skriver, och tänk så rätt hon hade.
Och så har vi det här med bibeln …

Jag gick på en kristen folkhögskola. Inte för att jag var kristen utan mer för att jag var nyfiken på bibeln. Jag studerade ämnet under en termin då jag var inkvarterad på stället. Jag diktade inte så mycket under min vistelse utan jag sög i mig så mycket bibliskt jag mäktade med och
jag slutade svära, till en viss del.

Jag testade att dikta men det gick inte bra. Jag gjorde tabben att vänta på inspiration, så det var givet att jag inte fick något gjort. Jag skrev mest skit.
Dock skrev jag en brutal novell. Jag utgick från bibeln. Om man tror att det var bättre förr då ska man läsa bibeln. Efter det kan man ta sig en funderare och försöka klura ut vad fan de pysslade med. Skökor stenades till döds och man kapade tjuvens hand och svingade sina svärd vilt omkring. Ja, man dräpte barn och havande kvinnor för att det skulle födas en konung som skulle komma att predika om himmelriket och världen efteråt. Ja, Guds son som man senare valde att spika upp på pålen enligt ett visst samfund.
Ett tag efter skolan skaffade jag en skrivmaskin och ett källarrum i huset där jag bodde. Där skrev jag dikter för glatta livet och producerade hejdlöst. Det var befriande att drogsuget sakta försvann bort och jag skrev de allra mörkaste dikterna som jag lade till grund för min rehabilitering.
Under nittiotalet skrev jag de värsta dikterna. Har aldrig läst dem för någon och kommer heller inte göra det. Det var inga gäss på vågorna eller doften av kaprifol som ledde mig genom denna miserabla epok utan det diktades om skelett på kyrkogården och mystiska döda hundar under sängen, sådant jag helst vill glömma, men inte kan. Det var ju trots allt rehabilitering som vräktes ur mig och jag kom senare att bli en publicerad poet. Fast då hade jag lagt mörkret långt bakom mig. Dessutom var jag en ung man som hade väldigt svårt att göra mig förstådd rent verbalt så jag använde diktandet som en väl fungerande kanal. I dagsläget är jag inte lika hårt slagen av problemet. Det går bra att uttrycka känslor och annat, rent familjärt. Jag måste tillägga att jag har väldigt roligt när jag diktar. Jag skriver lite naivt och avslutar oftast med en käftsmäll, och ibland gapflabbar jag under tiden dikten växer fram.
Men jag fortsätter att dikta under rehabilitering. Det känns bäst så.

Åren gick och jag träffade kvinnan jag skulle gifta mig med. Jag skaffade jobb på Hemköp.
Utan att vidta någon större lögn måste jag påpeka att min fru har gjort det största jobbet med att hitta rätt balans i förhållandet och det är jag henne evigt tacksam för.
Hade hon valt att inte stå vid min sida hade mycket av det här aldrig blivit skrivet. Jag hade absolut inte givit ut några böcker utan fortsatt i en destruktiv bana där jag aldrig skulle få något gjort.
Är det på grund av det tidigare drogmissbruket som jag skriver som jag gör? Det går inte att svara på, men att jag har roligt när jag skriver går inte att komma ifrån. Skulle jag mista mina händer så vet jag inte vad jag skulle ta mig till för jag behärskar inte konsten att dikta med fötterna. Men jag har testat tekniken ifall …

Två dikter:

Skuggspel

Jag är endast
en figur
Skuggan som
avtecknar sig
mot väggen
Silhuetten som
rinner ner på
marken
och
letar sig ner i
dagvattenbrunnen

Covid-19 gör slut

När jag närmar mig
dig
tar du oftast ett steg
eller två bort från
mig.
Och när jag som mest
vill omfamna dig
sticker du fram armbågen
som om jag vore en
smittohärd.
Det är inte så jag
vill ha det.
Du säger det beror på
Corona,
men jag tror nog kylan
du förmedlar betyder
att du funnit
någon annan.

Vadå poesi?

27 april 2021

Att skriva har aldrig varit mitt problem. Det gäller bara att underkasta sig pennan och de vansinniga tankarna. Skrivkramp är inte roligt så det låter jag helst bli. När jag var yngre hade jag författardrömmar som jag för några år sedan förverkligade.

Läs mer...

Joakim Becker

Joakim470@hotmail.com

Historien tog sin början 5 april 2010 i den lilla staden Carmarthen i Wales. Vännerna och poeterna Anthony Jones och Dominic Williams introducerade en litterär tillställning med namnet Poems & Pints. Vän av ordning kanske undrar vad namnet står för? It’s in the name. Ett tillfälle att ta en öl eller två på puben och samtidigt lyssna till poesi. eller kanske till och med läsa sina egna dikter. Det var en inkluderande tillställning med öppen mick som erbjöd vem som helst, proffs som amatör, möjligheten att ställa sig vid mikrofonen och framträda med sin egen poesi. Allt inför en publik i en intim och gemytlig miljö.

Evenemangen som hölls en gång i månaden.blev snabbt en succé där lokala förmågor blandades med gästande poeter utifrån. Efter bara något år hade Poems & Pints etablerat sig som det största litterära evenemanget i västra Wales. Något år senare lärde Kultiveras grundare Colm Ó Ciarnáin känna de båda poeterna efter att bland annat besökt en tvådagars festival i Carmarthen där Anthony och Dominic ansvarade för spoken word avdelningen. Colm sov över hos Dominic och under sena nätter snackade man poesi och bollade uppslag och idéer med varandra. Här någonstans föddes ett frö som senare skulle växa sig stort och bli at the Fringe. Ur allt detta utvecklades också idén att försöka överföra konceptet Poems & Pints till Tranås. Namnet var ju självklart: Pilsnerpoesi.

2014 deltog Anthony Jones i ett litterärt residens i Tranås tillägnat Dylan Thomas, och samma sommar introducerade han Pilsnerpoesi för lokalbefolkningen. Evenemanget gick av stapeln på restaurang Ban Thai och där har Pilsnerpoesi hållit sig kvar. Samma premisser gällde här som där: alla som ville fick vara med och läsa egna eller andras dikter. I början arrangerades en poesikväll en gång i månaden, senare har det blivit mer sporadiskt, men det har alltid varit minst fyra gånger per år, varav två på den alltid lika välbesökta Fringe-festivalen.

Jaha, det var alltså historien. Den alltid lite trista delen av berättelsen när man rapar upp datum, namn och torra fakta. Men vad är Pilsnerpoesi? Hur förklara Pilsnerpoesi? Det är en kväll då man kan slinka ner på puben, i vårt fall, Ban Thai, och sätta sig ner med en öl, träffa vänner, snacka lite skit, beställa en ny öl samtidigt som någon tar en kaffe. Mikrofonen står redan på plats nere vid hörnet, en sista koll att ljudet funkar: “Hörs det?” är en ständigt återkommande fråga varje kväll. Sen kommer rundvandringen och listan som ska fyllas i: “Läsa ikväll?”. Det brukar ofta vara mer ja än nej som svar på den frågan. Vissa prasslar med papper, går igenom dikterna en sista gång medan andra knappar fram dikterna på mobilen. Vissa verkar nervösa, andra inte. Sen går kvällens MC fram och förklarar kvällens Pilsnerpoesi öppnad.

Vad Pilsnerpoesi behöver är poeter. Folk som är beredda att framträda vid mikrofonen. Att våga ställa sig där framme och läsa sina egna ord inför publik. En uppgift som trots en välkomnande och uppskattande publik i en varm och intim miljö kan kännas skrämmande. Därför har alla dessa som skriver för byrålådan hemma, och som till slut tog steget upp på scenen lyckats. Visst, hos vissa kanske rösten darrar något, man kanske börjar staka sig, man hittar inte orden eller rytmen, eller man får helt enkelt ta om det från början. Men de gjorde det och i våra ögon har de lyckats.

De kan följas av någon som redan skaffat sig scenvana, som har uppträtt förr, som kanske till och med räknas som ‘riktig’ författare. Ibland sammanfaller Pilsnerpoesi med ett boksläpp där poeten ifråga får spela huvudrollen för en kväll. Ibland har kvällen ett tema som exempelvis punk. Då och då har vi celebra gäster långväga ifrån. Vi har haft författare från över tjugo länder som läst på Pilsnerpoesi. Ibland kan poesin höras på flera olika språk. Det internationella har avlösts av svenska poeter, som i sin tur har följts av lokala, icke etablerade förmågor. Under kvällen minglar internationella gäster med svenska poeter, och proffsen blandas med amatörerna.

Ibland är det ganska glest med folk, ibland så fullt att man är tvungen att knalla ut till uteserveringen för att få luft. Då och då kommer någon person in för att plocka upp hämtmat och ser samtidigt något förbryllad ut över vad som pågår. Ibland är några av gästerna där för ölen, inte poesin. Ibland blir det lite väl högljutt, ibland inte. Det är så det är och det är så det ska vara. När poesin tas till puben får pretentionerna ge med sig. Men när programmet är slut för kvällen är kvällen inte över. Vi går för att beställa en öl till. Vi sätter oss ner med vem det nu vara månde och fortsätter snacka skit (och lite poesi). Det är för mig Pilsnerpoesi. En kväll i goda vänners lag. Med poesin som extra krydda. Det skålar vi för.

Pilsnerpoesi en berättelse

31 mars 2021

2014 deltog Anthony Jones i ett litterärt residens i Tranås tillägnat Dylan Thomas, och samma sommar introducerade han Pilsnerpoesi för lokalbefolkningen. Evenemanget gick av stapeln på restaurang Ban Thai och där har Pilsnerpoesi hållit sig kvar.

Läs mer...

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

Svaret blev att begränsa antalet besökare och samtidigt sända alla evenemang över nätet, vilket förstås är den stora skillnaden mellan årets festival och föregående: antalet besökare och publiken på plats. Tanken var också initialt att festivalen skulle bli något mindre och mer komprimerad. Resultatet blev till slut en åtta dagar lång festival med deltagare från trettiotvå länder och sextioåtta evenemang!

Festivalens schema var annars upplagt som vanligt; första delen var tillägnad film och scenkonst, andra halvan lades fokus på litteratur. Vissa evenemang gick tyvärr inte att genomföra, som exempelvis Mikroförlagsmässan. och fick helt enkelt ställas in. Andra evenemang var förinspelade och visades online, eller livestreamades inför en liten publik på plats. Men man kunde även dra nytta av tekniken genom att presentera några nyheter för året. Exempelvis introducerades två nya programpunkter: Morgonpoesi och Fikapoesi, där poeter läste sina verk till morgonkaffet eller fikapausen på förmiddagen. En annan skillnad från föregående år var att vanligtvis brukar at the Fringe sprida ut sina evenemang på olika ställen över hela stan, men i år koncentrerade man sig på Kultiveras egna lokaler och Strandbaren.

Men med det sagt, och trots alla förberedelser, var det ändå lite nervöst när festivalen skulle starta. Skillnaden är stor, främst vad gäller logistiken, att arrangera en ‘vanlig’ festival och en ‘digital’, då man är utlämnad till tekniken på ett helt annat sätt. Så när första sändningen startade, drogs en liten suck av lättnad när man såg att det flöt på som det skulle. Sedan rullade festivalen vidare med filmer, dans, scenkonst, poesi, intervjuer, samtal och diverse framträdanden i en salig blandning av förinspelade akter och arrangemang som sändes live. Visst, en och annan gång hakade tekniken upp sig, och ett och annat missöde uppstod, men i det stora hela kunde festivalen genomföras utan problem.

Sedan går det inte att komma ifrån att det som saknades mest var tillströmningen av folk, både från Tranås men framför allt utifrån. Författare, konstnärer och andra besökare som träffas och snackar över en öl eller kaffe. Folk som går från ställe till ställe för att kolla nästa evenemang. Någon eller några som stannar till vid en lokal för att se vad som pågår just där, just då. Den där kontakten som uppstår vid spontana möten då konstnärer träffas och nya spännande projekt uppstår. Man skulle kunna beskriva det som att festivalens puls gick förlorad lite grann.

Med detta sagt så saknades inte interaktioner mellan deltagare. Ur konstprojektet Letters som behandlar korrespondensen mellan punkare på 80-talet, föddes ett musikprojekt där några av de involverade konstnärerna gick in i studio och läste poesi till nyinspelad punkrock. Poeten Christer Boberg, ena halvan av Axelsson & Boberg sprider oro, som för övrigt spelade på festivalen, träffade poeten Aleisa Ribalta Guzmán som översatte hans poesi till spanska, och som redan har framförts och spelats in av Antonio Salvador från Puerto Rico. Redaktören för Red Door Magazine, Elisabeth Torres, intervjuade festivalarrangören Colm O Ciarnáin, poeten Bengt Berg, samtidskonstnären Milica Denkovic och förläggaren Magnus Grehn för sin pod The Red Transmissions.

En annan aspekt som inte går att förbise är att med hjälp av digitala verktyg finns möjligheten att nå ut till fler intresserade. Festivalen begränsas inte till antalet fysiska deltagare och besökare, vilket märks på statistiken som studerats efteråt. Antalet besökare som registrerades via nätet var mycket stor, över 7000 tittare på Facebook och YouTube, så publiken för årets festival var totalt sett den största hittills. Det lyckade utfallet, både vad gäller besökare och festivalens genomförande, har tydliggjort att tekniken har kommit för att stanna. Det är något alla inblandade är överens om. Hur detta ska komma att utnyttjas i framtiden är något man får ta ställning till när årets festival utvärderas.

Men hur man än vänder och vrider på det går det inte att komma ifrån det faktum att at the Fringe, mot alla odds, arrangerades för sjunde året, och efter förutsättningarna genomfördes festivalen på ett i stort sett prickfritt sätt. Som sagt, några få missöden uppstod men de sker varje år, och de förtar inte helhetsintrycket av en mycket lyckad festival. Hur som helst, det är sådana detaljer man får slipa på och dra lärdom av till nästkommande evenemang. Kan tilläggas att om du vill uppleva festivalen igen finns alla evenemang, förutom film och scenkonst på grund av rättighetsskäl, tillgängliga på YouTube.

När detta skrivs är fortfarande situationen vad gäller pandemin osäker och vad som händer 2021 står fortfarande skrivet i stjärnorna. Kultivera (och alla andra) hoppas förstås att läget då har stabiliserats och normaliserats, men det är ju ingenting man kan räkna med i dagsläget. Så hur at the Fringe kommer se ut nästa år vet vi inte än. En sak är säker dock: det kommer att bli en festival. I vilken skepnad får vi se då.

At the Fringe 2020

23 november 2020

Det har blivit dags att sammanfatta årets at the Fringe-festival som på grund av pandemin fick ett något annorlunda utseende än vanligt. Den uppkomna situationen gjorde att årets festival som skulle gått av stapeln månadsskiftet juni-juli fick skjutas upp på obestämd tid.

Läs mer...

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

Detta synsätt tillsammans med det post-sovjetiska koloniala narrativet om ‘broderlig kultur’ där ‘den äldre brodern’ är intellektuell, kunnig och djup medan ‘den yngre’ är en konstig och pinsam, simpel typ som alltid är några steg efter, har förvrängt bilden av ukrainsk kultur inte bara utifrån utan också inifrån.

Ukraina är inte ett land med distinkt musiksmak: vanan att lyssna på enkel lättlyssnad musik kan spåras till en allmän social apati och brist på ett fullt fungerande samhälle som är typiskt för post-totalitära länder. Detta blev än mer tydligt efter den fullskaliga invasionen då ryska musiker (och inte ens de bra) behöll sina höga placeringar på ukrainska streaminglistor. Det här visade att ‘inte tänka på’ sådana saker motsvarar koloniala tankegångar. Även om medvetenheten hos den vanlige ukrainska lyssnaren växer för varje dag, går problemet djupare än så. Jag kommer ta upp några frågor som kan fungera som en utgångspunkt för att ompröva helhetsbilden.

För många ukrainare går musikskapande hand i hand med sökandet efter sin identitet. Tyvärr väljer de ofta den enkla vägen genom att införliva dekorativa inslag från ukrainsk folkmusik i sin musik. Den här utvecklingen går tillbaka till tiden efter den stora utrensningen, då efter ett årtionde av stalinistisk terror grupper av konstnärer och intellektuella från sovjetiska Ukraina utplånades, och levande ukrainsk kultur reducerades till ofarlig folklig konst. Som resultat har vi under många år haft alla dessa tävlande i Eurovision i broderade kostymer med flöjter i låtarna. Men den ytliga folkligheten går längre än att bara exportera artister. Musiker som kommer från den alternativa ‘artsy’ scenen använder själv-exotism antingen som en extra ‘piff’ i deras sound eller som ett sätt att tillgodose en publik som i åratal rört sig i en soppa av kolonial glömska och kulturell okunnighet.

En annan fråga är den om genretypiska klichéer som funnits i många länder sedan Sovjettiden. Dessa är särskilt tydliga inom rock- och synthmusiken och blev tydliga under perestrojkan. Då anammade många ukrainska musiker det kalla monotona soundet med en distinkt bas, helst med texter på ryska som antagligen är det stelaste av alla slaviska språk. Med 2000-talet och återkomsten av postpunk och synth, fick den här musiken något av en nystart, och även om det finns äkta synthband och många postpunkband började sjunga på ukrainska efter de vidriga ryska krigsbrotten, är problemet med det ryska imperialistiska arvet mer komplext än ett gemensamt språk. Till och med scenen som började som ett alternativ och mot etablissemanget har anammat modellen av kolonialt beroende vilket påverkar både sound och låtskrivande.

Den tredje frågan kan mycket väl vara en som delas av många ekonomiskt underutvecklade postkoloniala länder som ser till väst för kreativa lösningar. Många indiemusiker (en allmänt använd term) får lite mer uppmärksamhet och säljer lite fler biljetter genom att helt enkelt vara sämre versioner av exempelvis Radiohead och Arctic Monkeys. Folk lyssnar på band som dem och då de inte kommer till Ukraina så ofta (och ifall de gör det, spelar de bara i Kiev), så varför inte låta likadant fast sämre? Den här typen av musik når sällan utanför Ukrainas gränser och säger ingenting till ukrainarna om dem själva, inget bra i alla fall.

Det här är bara några av hindren för ukrainsk musik att ta sig förbi för att förverkliga sin potential. Detta, tillsammans med postkolonial minnesförlust och att östeuropa är allmänt ganska okänt gör att chanserna att hitta bra musik från Ukraina är nästan obefintliga. Inom landet finns ett antal små alternativa sammanslutningar, alla med ett genuint musikaliskt tänk, som dock har väldigt lite samröre med varandra eller en kontext att hålla fast vid när man försöker nå ut till en större publik. Situationen har dock börjat förändras de senaste åren, och nu när världens ögon riktas mot Ukraina, får mycket bra musik från Ukraina chansen att bli hörd samtidigt som landets koloniala bojor bryts för gott. Problemen som nämnts här kräver mer än en person och mycket tid och ansträngning för att lösas. Dock skulle de samhälleliga insatser som visat sig effektiva under kriget kunna fungera lika bra i den kulturella världen. Det här är mitt lilla bidrag till kampen.

Några ukrainska utgåvor att börja med:

Heinali - Madrigals (2020) [Injazero Records]
Medeltida polyfoni som skapats med hjälp av modulär synth och 1600-talsinstrument.

mandarinaduck - Garden Souls (2015) [self-released]/
Bästa ukrainska shoegaze/skrammelpop/indieskivan.

Chillera - SCHAX (2017) [Muscut]
Avspänt sound från södra Ukraina, dubbigt och böljande, men samtidigt distinkt.

Kurl - Fickle (2022) [self-released]
Psykedelisk pop som är lite mörk men samtidigt lite av ett skämt. Det är mitt band, så det kan inte vara dåligt.

Olena Pohonchenkova från Ukraina skriver om musik, bloggar och går på konserter. Hon även sjunger och skriver texter för bandet Kurl. För närvarande deltar hon på SWAN emergency artist residency i Jönköping.

Varför du inte vet någonting om ukrainsk musik

28 november 2023

Att utkämpa ett kolonialkrig innebär att ompröva det förflutna och knyta nya band med nutiden. Under lång tid kunde man säga att ukrainsk musik dvaldes i skuggan av sina östeuropeiska grannländer, som alla ser likadana ut med västerländska ögon.

Läs mer...

Olena Pohonchenkova

och har sedan dess varit ett stående inslag på at the Fringe. En kort sammanfattning av konceptet är alltså att låta författarna presenteras och intervjuas inför publik.

De första åren presenterades författarna i grupp men från 2016 har författarna fått ha scenen för sig själva. Arrangemanget hölls först i Teater Jarmos lokaler och har sedan dess vandrat runt till olika lokaler som Bröderna runt hörnet, Moas och Strandbaren. Att beskriva hur Passion for Words fungerar rent praktiskt är ganska enkelt: en författare berättar om sitt skrivande, läser ur sina egna verk och samtalar om litteratur. Efteråt kan publiken ställa frågor direkt till författaren och programmet brukar ta en timme.

Att beskriva hur en Passion for Words kommer gestalta sig, är däremot en helt annan sak. Författarna kliver upp på scenen med skilda erfarenheter, skiftande bakgrund, från olika litterära genrer och alla har olika historier att berätta. Det bjuds på författare, poeter, historieberättare och spoken word artister. Det kan vara livligt eller lågmält.. Samtalet kan ta en politisk eller filosofisk riktning. Det kanske kommer några humoristiska anekdoter. Ibland bjuds man till och med på sång

Det som börjar som en intervju glider snart över till ett informellt presentation där författaren berättar om varför man började skriva, vad man vill uppnå med sitt författande, hur man upplever betydelsen av det skrivna ordet. Eller så kanske samtalet tar en annan, oväntad vändning och handlar om någonting helt annat. Det bjuds på samtal om ämnen som kan variera men som alltid har litteraturen som grund, och som förhoppningsvis är både stimulerande och underhållande. Av alla ämnen som betats av kan nämnas litteratur som terapi, driva en tidskrift, haiku och punk. Och det mesta där emellan. En ganska färgglad palett alltså.

Passion for Words följer Kultiveras numera beprövade modell: intimt, inkluderande, oförutsägbart. Varmt, välkomnande och förutsättningslöst. Idén med Passion for Words (och allt annat Kultivera företar sig) är att konceptet är anspråkslöst men professionellt utfört. Passion for Words har under åren bjudit på allt från opublicerade författare till etablerade poeter, och deltagarna har kommit från ett flertal länder. Om man måste nämna någon av alla de som gästat oss, så har Ifor ap Glyn, utnämnd till den kulturella ambassadörstiteln The National Poet of Wales, varit här.

Avslutningsvis kan sägas att när våra litterära residensdeltagare får chansen att lägga ner penna och papper och komma ut ur sina skrivarlyor och istället ta scenen i besittning, ta chansen att se dem. Berättelserna du får höra kan ta (nästan) vilken väg som helst. Det du helt säkert kan förvänta dig är en timme med personer som har en sak gemensamt: de är alla människor som brinner för att skriva och uttrycka sig i ord, och de vill dela med sig av sin passion.

Passion for Words upplevelsen

27 april 2021

Kulturföreningen Kultivera förknippas förmodligen främst med sin årliga festival Tranås at the Fringe och en av hörnstenarna i festivalen är programpunkten Passion for Words som introducerades i samband med den första festivalen 2014

Läs mer...

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

Sedan mars 2020 har Write4Word, en del av Litteraturcentrum KVU, arrangerat poesievenemang online. Sedan augusti 2020 har onlineformatet utökats till att omfatta så kallade hybridevenemang, vilket innebär att intresserade kan ta del av arrangemanget både på plats i en lokal eller följa det hela via nätet. Detta har gjort att man kunnat ge plats för fler internationella poeter och för författare med funktionsnedsättningar, både live och virtuellt.
Write4Word är liksom flera av våra litterära vänner, engagerade i att skapa plattformar för de poetiska rösterna i lokala, internationella och marginaliserade grupper.

Litteraturcentrum KVU är ett internationellt litterärt initiativ där Write4Word är en partner, liksom bland andra the Red Door Gallery från Danmark, La libélula vaga, en spanskspråkig webbtidning och Kultivera, en svensk kulturförening. Litteraturcentrum KVU har producerat fyra exklusiva filmer till en serie som ska medverka i 2021 års Versopolis Festival of Hope som man kan se nedan.

Versopolis Festival of Hope 2021

10 mars 2021

Versopolis är en plattform för europeisk poesi som skapar nya möjligheter för nya europeiska poeter. Versopolis ska hjälpa författare som redan är etablerade i sina hemländer att sprida sin poesi över gränserna.

Läs mer...

Frank Bergsten

frank@kultivra.nu

Jag ska intervjua Bengt Berg, en poet med ett omfattande och produktivt författarskap. Ett fyrtiotal böcker, mest poesi. Ett eget förlag, Heidruns, där han givit ut sig själv och andra. Och under många år ett bokcafé i Fensbol i Nordvärmland.

Mitt problem är var jag ska börja. Hur hittar jag in i författarskapet? Slumpen löser frågan åt mig. Jag befinner mig i ett antikvariat i Norrköping. På ett bord ligger en trave böcker med titeln Poetisk resa - en bruksbok från 1995. Den är en handledning till att leda samtal om litteratur i skolor och på bibliotek. Jag tar upp den, bläddrar i den och hittar ett avsnitt, skrivet av Bengt Berg:
”Dikten är ett vägkors för mycket: Fantasi och verklighet, det enkla - det svåra, det som finns alldeles utanför, det som är så svårt att få fram och format i ord och det som ligger bakom, det som man försöker förstå med förnuftet men som bara låter sig nuddas av känslan. Ett vägkors och ett möte. Mötet mellan den som skrivit och den som läser eller lyssnar, men också mötet med sig själv och sitt eget försök att bli delaktig, synlig.”

Det är ett citat som ger mig den nödvändiga ingången.
– Ja, tiden tickar, det är nu 25 år sedan och man får trösta sig med Dylan: ”I was so much older then, I´m younger than that now …”, svarar Bengt Berg när jag skickar detta citat till honom.
Det är ett förvånansvärt positivt svar. Själv hade jag kanske citerat Leonard Cohen: ”You want it darker”.
I Poetisk resa berättar du om hur du arbetat med poesi i skolan under många år och på åtskilliga platser. I Tranemo, Västergötland mötte du en femteklassare som skrev denna dikt:
Jag önskar att själen ligger i Sälen
så man kan åka slalom i den!
– Den där lilla dikten har hängt med, liksom minnet av ett barn som just genom att inte ha någon större aning om ”poesi” kunde formulera ”det oefterhärmliga...
Detta kan kännas ovidkommande, men slumpen följer sin egen väg.

Bengt Berg är en generös poet på mer än ett sätt. När vi fått kontakt skickar han prompt sina tre senast publicerade böcker till mig: En man i grönt går över gatan i Dhaka, Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet, Jag går där jag gick (alla förlaget Heidruns). En fjärde, den nya Dag för dag (Ekström & Garay), får jag digitalt.
Dikten om själen i Sälen återkommer du till i din dagsfärska bok Dag för dag.
– Som sagt, sådana ögonblicksdikter finns i ränseln, en annan – från Furuhedskolan i Kalix höstterminen 1972 lyder:
Bosse med Hondan
är som en vind
utan törnen
Är berättelsen om dessa dikter mer än anekdoter?
– I morgon är vi alla en berättelse, skrev Singer. Jag tolkar det på minst två sätt: Att varje människa är värd sin berättelse, att varje liv har ett värde. Och att det är berättelsen som bär livet vidare också när det tagit slut. Det är bland att det som är litteraturens uppgift – att föra berättelsen, berättelserna, vidare.

Var Dag för dag tänkt som en Coronadagbok?
– Ja, den inleddes då i slutet av mars 2020, ambitionen var att låta tanken och infallen spela fritt. Liksom att använda dagarna till något onyttigt. Men just därför…, säger Bengt Berg och överlämnar både svar och mening oavslutad till mig och till läsaren.
Själv tycker jag att Dag för dag är mer än bara infall. Poesi och verklighet, nära och fjärran. Möten med poeter som nyligen lämnat oss.
– Varje dag fick bli sin egen berättelse, och när någon god vän kastat in den poetiska handduken, då blev det in memoriam.
Fast det är väldigt inkännande texter om Tobias Berggren, Gösta Ågren och Yahya Hassan.
Kan man kalla Dag för dag ett vägkors, i betydelsen som i det ovanstående citatet?
– Det vet vi kanske inte, inte än. Vi har ingen slutpunkt, lika lite som människorna hade det under Digerdödens härjningar. Den enda slutpunkten är var och ens död, vilket ju är något väldigt omärkvärdigt. Men när vi droppar av tillsammans blir det något annat, menar han.

Ja, Dag för dag är ett slags elegisk prosa där det är sent i skogen såväl som på jorden. Under coronapandemin blir glesbygden och naturen också en frizon, hit kommer inte viruset i första taget. Skogen och byn blir en plats för reflektion om stort och smått. Och med Bengt Berg som dag för dag möter sig själv oftare än någon annan.
– Ja, när man nu lever i den västsibiriska taigan med glest mellan människor får man nöja sig med sig själv! Men vägkorset ligger oftast i Värmland, helst Nordvärmland, i och omkring Fensbol.
Fast Bengt Berg tänker som en världsmedborgare. Hans poesi påminner till viss del om det bortglömda begreppet glokal. Fensbol ligger i världen och i ”den västsibiriska taigan”
– Ja, det stämmer, drygt två mil norr om den sextionde breddgraden. Alltså i jämnhöjd med Grönlands sydspets. Det är mina hemtrakter, Fensbol är min tredje by i Fryksande församling och kyrkogården därstädes blir min fjärde, påpekar Bengt Berg.
Är det sistnämnda, byarna i Fryksande församling, ditt landskap, ditt Hemma?
– Ja, men när jag predikar brukar jag säga att världen är min hembygd. Mina första år fram till en svart Puch och en vidlyftig odyssé till Oslo, hade jag rört mig inom två kilometers radie. Men på senare år har jag varit nästan överallt på Jorden, utom i England.

Upplever du ändå att det finns ett glapp mellan bygd och värld?
– Snarare ett glapp mellan Stockholm och den svenska landsbygden. Eller kanske den kulturcentrism som präglar till exempel kulturbevakningen i detta land. Plötsligt upptäcker man Sapmi och trots allt var samerna på plats innan...
Efter att du skrev Värmland - Världen, tur & retur 2013 gav du ut strövtågsböckerna Jag går där jag gick samt Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet med dikter och egna foton.
– Det speglar just detta, kombinationen strövtåg i hembygden à la Fröding och resor ut i världen à la Vasco da Gama.

Att vara hemma är inte att vara bofast. Det finns något nomadiskt över Bergs poesi, diktjaget är ofta i rörelse.
Han har ofta gjort böcker tillsammans med andra. Fast numera verkar du med mobilkameran som tröst och som ett användbart arbetsredskap.
– Jag är väldigt bildseende, har blicken, eller kanske snarare upptäcktsögat – snarare det mindre än det stora motivet. Mobilkamerans utsökta optik blev en sådan glädje, anspråkslösa bilder men med en närvaro, säger han.
Numera verkar du arbeta mer med egna bilder men du har också samarbetat med andra: bildkonstnärer som Lars Lerin, Stig Olson och Leif Nelson, författare som Per Helge, musiker som Tuomo Haapala och Mats Einarsson med flera.
Har du sökt samarbeten eller har de bara uppstått i stunden?
– Jag hade inga syskon, längtade efter såna. Tror att det där uppstod ett fundament, eller bara en längtan efter att inte vara ensam. Att vara författare är ju onekligen ett ensamt arbete, men att då hitta bildmäniskor att gå i armkrok med har gett mig stor inspiration – och glädje.

Du har också varit redaktör och förläggare för tidskriften och förlaget Rallarros och förläggare och bokcaféägare på Heidruns. Kan du berätta något om dessa två perioder i ditt författarliv?
– Egentligen är det också en drift att ingå i ett sammanhang, att skapa något tillsammans med andra och för förhoppningsvis ännu flera.
Rallarrosepoken varade mellan 1973–85 och Heidruns startade 1990. Då med Bok & Bildcafé, författarbesök under mörka årstiden och sommarprogram i trädgården i 25 års tid. Förlaget har gett ut drygt 200 titlar … Ett par Nobelpriskandidater har vi haft och Louise Glück fanns i Stewe Claesons antologi FÖRSÅNGARE redan 1981.

Bengt Berg har en mycket öppen syn på poesin, både sina egna dikter och på det sätt som han aktiverar och brukar sitt författarskap. Jag undrar om det faller sig naturligt eller om det mer är ett medvetet estetiskt eller politiskt ställningstagande.
– Jag är nog i mitt skrivande en väldigt intuitiv ordbrukare, vilket betyder att jag inte sätter upp andra målsättningar och förhållningssätt än det tematiska för den eller den boken, som ”bilkyrkogård”, ”Fröding”, ”idrott”, ”skogen” och så vidare.
– Den blogg som är under uppmontering har just ORDBRUK BOKSTAVSSKÖTSEL som underrubrik.

Det är också ett sätt att odla ett författarskap… Jag får en ny bok av Bengt Berg när vi möts i Tranås under festivalen Tranås At the Fringe. Det är den stora summeringen från 2014: Dikter genom 40 år. I förordet läser jag: ”Som poesins oersättliga värde vill jag nämna den frihet som finns, både för den som skriver och den som tar emot dikterna”. Det är ett credo som följer hela författarskapet. Men vad består den friheten av? Kan du beskriva den?
– Friheten att inbilla sig något. Att något betyder något för någon någonstans i Universum – eller i norra Värmland.

Reflektioner med upptäcktsögat

23 november 2020

Bengt Bergs författarskap är rotat i den nordvärmländska myllan, men nomadiskt vandrar han även till andra platser. Hans senaste bok, Dag för dag rör sig under Coronapandemin och innehåller sorg, reflektion och ett sökande efter frihet.

Läs mer...

Mats Granberg

Följ våra andra kanaler

Test

Ekfrastisk Film Workshop - Ek workshop

Nyckelorden var DIY, SAE och C-60

Dominic Williams
Dynamisk ledare av litteraturresidens och pilsnerpoesi

Vadå poesi?

Pilsnerpoesi en berättelse

At the Fringe 2020

Varför du inte vet någonting om ukrainsk musik

Passion for Words upplevelsen

Versopolis Festival of Hope 2021

Reflektioner med upptäcktsögat

Artiklar om både stort och smått

Följ våra andra kanaler

Test

Ekfrastisk Film Workshop - Ek workshop

Nyckelorden var DIY, SAE och C-60

Dominic WilliamsDynamisk ledare av litteraturresidens och pilsnerpoesi

​

Vadå poesi?

Pilsnerpoesi en berättelse

At the Fringe 2020

Varför du inte vet någonting om ukrainsk musik

Passion for Words upplevelsen

Versopolis Festival of Hope 2021

Reflektioner med upptäcktsögat

Artiklar om både stort och smått

Dominic Williams
Dynamisk ledare av litteraturresidens och pilsnerpoesi