top of page
Jag skriver mest poesi, men lite prosa klarar jag också. Under en tid levde jag i fullständig omoral och nyttjade en hel del droger vilket medförde mindre poesi. Det kan dock verka som att det är enklare och att det blir mycket bättre under påverkan av till exempel THC. Så var det inte för mig. Jag fattade aldrig vad jag skrivit. Ibland har jag svårt att formulera mig. För vissa ligger denna gåva naturligt. Jag beundrar Stephen King. Han är en mästare på att formulera sig igenom hela romaner. Så jag läser hans verk för att bli en bättre skribent. Jag var inte någon mönsterelev under skoltiden, hade faktiskt problem med allt jag företog mig. Jag gick ut grundskolan med sämsta tänkbara betyg, men kom ändå in på gymnasiet där jag utbildade mig till verkstadsmekaniker. Det var någon gång under dessa år som jag hade behov att skriva av mig så jag började helt enkelt skriva poesi. När jag var arton år lyckades jag fullfölja utbildningen med godkänt i alla ämnen, men Sverige drabbades av lågkonjunktur så jag fick inte något arbete. Jag flyttade till Nässjö för spänningens skull och jag var i stort behov att lämna Tranås omgående. Jag hyrde en enrummare på Brinellgatan och jag fick ett sommarjobb på Swedoor i Forserum där jag emballerade dörrkarmar. Det var allt, mer än så mäktade jag inte med. När sommaren var över hade jag inte skrivit något vettigt över huvud taget. Vid den händelse att jag fick vara ifred i min bostad lockades jag att skriva några rader, men det blev inte bra. Visst hade jag förmågan, men det gick bara inte så jag lät poesin vara för ett tag. Sensommaren var riktigt behaglig, inte för varm utan lagom sval. 1992 var ett bra år, kanske inte för mig utan för de som låg utslagna i parken av för mycket sprit. Jag gick dit och satte mig på en gräsplätt. Klockan var ung. Jag visste inte vad kvällen skulle bjuda på så med solen i ögonen och en glittrande sjö alldeles intill knäckte jag en öl. Jag kände en svag haschdoft, så på vingliga ben reste jag mig och gick bort till grabbarna en bit bort och frågade om jag fick vara med. Jag berättade om och läste några dikter. Jag hade ännu inte hittat min stil så det jag läste var mest nonsens. De gillade det, men det var nog bara för att de var smått flummiga, då är allt underbart. Tiden gick och jag flyttade från Brinellgatan till ett hus på gården mitt i stan. Där blev det livliga fester. Folk jag inte kände till och folk från andra städer uppehöll sig i mitt hem vilket var jobbigt i längden då jag inte skrev något vettigt över huvud taget. Men tillsammans med två polare startade vi en studiecirkel i skrivandet genom Medborgarskolan. Vi skrev ihop på onsdagar och fredagar på en gammal skrivmaskin som vi inhandlat på en närbelägen loppis. Vi rökte hasch och drack mängder av öl, och så tyckte vi att vi skrev riktigt bra grejer. Men det blev aldrig mer än att vi lade våra alster i byrålådan och glömde bort dem. Flera år senare visar vågen sextionio kilo. Jag borde väga runt åttio med tanke på mina en och nittio. Jag kände mig fysiskt och mentalt klen … Så jag gjorde slag i saken. Med mycket hjälp flyttade jag till och avgiftades i Tranås. Därmed återfick jag den poetiska ådran. Använde den som ett alternativ istället för droger. Det kändes gott att hitta tillbaka, bra grejer blev det och det var en trevlig resa i sig som inte kostade mer än en tanke. I och med detta radikala beslut skrev jag som aldrig förr, jag hittade och utvecklade min egen stil. Redan som tonåring hade jag författardrömmar. Jag läste mycket noveller och romaner särskilt stoff som författats av Stephen King. Jag kände mig rikt stimulerad av hans skräckhistorier. Eftersom jag inte besatt de rätta verktygen eller hade någon idé om vad jag ville förmedla var det tämligen omöjligt att skriva en roman. Så jag ägnade istället tid på vad som för mig verkade enklare - poesi. Jag har aldrig haft riktigt bra vänner förutom en i Nässjö, men han dog av en överdos, tyvärr. Annars kan jag inte påminna mig att jag haft någon, förrän nu. I dagsläget har jag flera litterärt kunniga vänner som jag umgås med sporadiskt. Vi diskuterar böcker, filmer och en massa annat trams. De första fem åren utan droger var rent helvetiska, men jag intalade mig att det blir inga böcker om jag återfaller i missbruk. I början ropade missbrukarna på den kända ”A- lagsbänken” efter mig, men jag avböjde ideligen annars hade jag suttit med en blå eller gul kanyl i armvecket och slagit i mig så pass att jag inte lyckats orientera mig bland sällskapet. Idag kan jag göra dem den äran. Det har gått så lång tid sedan missbruket att jag nu kan ta mig tid att sitta ner och samtala med dem utan minsta sug, Jag ser bara tragik i det hela. Det är viktigt att alltid ha ett block i fickan och en bra penna ifall jag skulle komma på något. Det gäller ju att vara redo. Förr trodde jag att man skrev bättre under påverkan av droger, men så var det inte i mitt fall. Jag har skrivit de bästa efteråt. Jag skriver oftast inte mer än tio rader då det är lätt att tappa stinget eller bli uttråkad. Idéer får jag ofta genom media eller film. Jag kan även läsa något roligt som jag utvecklar. Sedan har vi våra svenska ordspråk, det är rätt givande att leka med dem och göra de till mina egna. Jag vill även flika in att inspiration är inget jag väntar på då får jag ju inte något gjort. Kristina Lugn sade en gång att inspiration får man under tiden man skriver, och tänk så rätt hon hade. Och så har vi det här med bibeln … Jag gick på en kristen folkhögskola. Inte för att jag var kristen utan mer för att jag var nyfiken på bibeln. Jag studerade ämnet under en termin då jag var inkvarterad på stället. Jag diktade inte så mycket under min vistelse utan jag sög i mig så mycket bibliskt jag mäktade med och jag slutade svära, till en viss del. Jag testade att dikta men det gick inte bra. Jag gjorde tabben att vänta på inspiration, så det var givet att jag inte fick något gjort. Jag skrev mest skit. Dock skrev jag en brutal novell. Jag utgick från bibeln. Om man tror att det var bättre förr då ska man läsa bibeln. Efter det kan man ta sig en funderare och försöka klura ut vad fan de pysslade med. Skökor stenades till döds och man kapade tjuvens hand och svingade sina svärd vilt omkring. Ja, man dräpte barn och havande kvinnor för att det skulle födas en konung som skulle komma att predika om himmelriket och världen efteråt. Ja, Guds son som man senare valde att spika upp på pålen enligt ett visst samfund. Ett tag efter skolan skaffade jag en skrivmaskin och ett källarrum i huset där jag bodde. Där skrev jag dikter för glatta livet och producerade hejdlöst. Det var befriande att drogsuget sakta försvann bort och jag skrev de allra mörkaste dikterna som jag lade till grund för min rehabilitering. Under nittiotalet skrev jag de värsta dikterna. Har aldrig läst dem för någon och kommer heller inte göra det. Det var inga gäss på vågorna eller doften av kaprifol som ledde mig genom denna miserabla epok utan det diktades om skelett på kyrkogården och mystiska döda hundar under sängen, sådant jag helst vill glömma, men inte kan. Det var ju trots allt rehabilitering som vräktes ur mig och jag kom senare att bli en publicerad poet. Fast då hade jag lagt mörkret långt bakom mig. Dessutom var jag en ung man som hade väldigt svårt att göra mig förstådd rent verbalt så jag använde diktandet som en väl fungerande kanal. I dagsläget är jag inte lika hårt slagen av problemet. Det går bra att uttrycka känslor och annat, rent familjärt. Jag måste tillägga att jag har väldigt roligt när jag diktar. Jag skriver lite naivt och avslutar oftast med en käftsmäll, och ibland gapflabbar jag under tiden dikten växer fram. Men jag fortsätter att dikta under rehabilitering. Det känns bäst så. Åren gick och jag träffade kvinnan jag skulle gifta mig med. Jag skaffade jobb på Hemköp. Utan att vidta någon större lögn måste jag påpeka att min fru har gjort det största jobbet med att hitta rätt balans i förhållandet och det är jag henne evigt tacksam för. Hade hon valt att inte stå vid min sida hade mycket av det här aldrig blivit skrivet. Jag hade absolut inte givit ut några böcker utan fortsatt i en destruktiv bana där jag aldrig skulle få något gjort. Är det på grund av det tidigare drogmissbruket som jag skriver som jag gör? Det går inte att svara på, men att jag har roligt när jag skriver går inte att komma ifrån. Skulle jag mista mina händer så vet jag inte vad jag skulle ta mig till för jag behärskar inte konsten att dikta med fötterna. Men jag har testat tekniken ifall … Två dikter: Skuggspel Jag är endast en figur Skuggan som avtecknar sig mot väggen Silhuetten som rinner ner på marken och letar sig ner i dagvattenbrunnen Covid-19 gör slut När jag närmar mig dig tar du oftast ett steg eller två bort från mig. Och när jag som mest vill omfamna dig sticker du fram armbågen som om jag vore en smittohärd. Det är inte så jag vill ha det. Du säger det beror på Corona, men jag tror nog kylan du förmedlar betyder att du funnit någon annan.
Vadå poesi?

27 april 2021

Att skriva har aldrig varit mitt problem. Det gäller bara att underkasta sig pennan och de vansinniga tankarna. Skrivkramp är inte roligt så det låter jag helst bli. När jag var yngre hade jag författardrömmar som jag för några år sedan förverkligade.

Läs mer...
Reporter

Joakim Becker

Joakim470@hotmail.com

Historien tog sin början 5 april 2010 i den lilla staden Carmarthen i Wales. Vännerna och poeterna Anthony Jones och Dominic Williams introducerade en litterär tillställning med namnet Poems & Pints. Vän av ordning kanske undrar vad namnet står för? It’s in the name. Ett tillfälle att ta en öl eller två på puben och samtidigt lyssna till poesi. eller kanske till och med läsa sina egna dikter. Det var en inkluderande tillställning med öppen mick som erbjöd vem som helst, proffs som amatör, möjligheten att ställa sig vid mikrofonen och framträda med sin egen poesi. Allt inför en publik i en intim och gemytlig miljö. Evenemangen som hölls en gång i månaden.blev snabbt en succé där lokala förmågor blandades med gästande poeter utifrån. Efter bara något år hade Poems & Pints etablerat sig som det största litterära evenemanget i västra Wales. Något år senare lärde Kultiveras grundare Colm Ó Ciarnáin känna de båda poeterna efter att bland annat besökt en tvådagars festival i Carmarthen där Anthony och Dominic ansvarade för spoken word avdelningen. Colm sov över hos Dominic och under sena nätter snackade man poesi och bollade uppslag och idéer med varandra. Här någonstans föddes ett frö som senare skulle växa sig stort och bli at the Fringe. Ur allt detta utvecklades också idén att försöka överföra konceptet Poems & Pints till Tranås. Namnet var ju självklart: Pilsnerpoesi. 2014 deltog Anthony Jones i ett litterärt residens i Tranås tillägnat Dylan Thomas, och samma sommar introducerade han Pilsnerpoesi för lokalbefolkningen. Evenemanget gick av stapeln på restaurang Ban Thai och där har Pilsnerpoesi hållit sig kvar. Samma premisser gällde här som där: alla som ville fick vara med och läsa egna eller andras dikter. I början arrangerades en poesikväll en gång i månaden, senare har det blivit mer sporadiskt, men det har alltid varit minst fyra gånger per år, varav två på den alltid lika välbesökta Fringe-festivalen. Jaha, det var alltså historien. Den alltid lite trista delen av berättelsen när man rapar upp datum, namn och torra fakta. Men vad är Pilsnerpoesi? Hur förklara Pilsnerpoesi? Det är en kväll då man kan slinka ner på puben, i vårt fall, Ban Thai, och sätta sig ner med en öl, träffa vänner, snacka lite skit, beställa en ny öl samtidigt som någon tar en kaffe. Mikrofonen står redan på plats nere vid hörnet, en sista koll att ljudet funkar: “Hörs det?” är en ständigt återkommande fråga varje kväll. Sen kommer rundvandringen och listan som ska fyllas i: “Läsa ikväll?”. Det brukar ofta vara mer ja än nej som svar på den frågan. Vissa prasslar med papper, går igenom dikterna en sista gång medan andra knappar fram dikterna på mobilen. Vissa verkar nervösa, andra inte. Sen går kvällens MC fram och förklarar kvällens Pilsnerpoesi öppnad. Vad Pilsnerpoesi behöver är poeter. Folk som är beredda att framträda vid mikrofonen. Att våga ställa sig där framme och läsa sina egna ord inför publik. En uppgift som trots en välkomnande och uppskattande publik i en varm och intim miljö kan kännas skrämmande. Därför har alla dessa som skriver för byrålådan hemma, och som till slut tog steget upp på scenen lyckats. Visst, hos vissa kanske rösten darrar något, man kanske börjar staka sig, man hittar inte orden eller rytmen, eller man får helt enkelt ta om det från början. Men de gjorde det och i våra ögon har de lyckats. De kan följas av någon som redan skaffat sig scenvana, som har uppträtt förr, som kanske till och med räknas som ‘riktig’ författare. Ibland sammanfaller Pilsnerpoesi med ett boksläpp där poeten ifråga får spela huvudrollen för en kväll. Ibland har kvällen ett tema som exempelvis punk. Då och då har vi celebra gäster långväga ifrån. Vi har haft författare från över tjugo länder som läst på Pilsnerpoesi. Ibland kan poesin höras på flera olika språk. Det internationella har avlösts av svenska poeter, som i sin tur har följts av lokala, icke etablerade förmågor. Under kvällen minglar internationella gäster med svenska poeter, och proffsen blandas med amatörerna. Ibland är det ganska glest med folk, ibland så fullt att man är tvungen att knalla ut till uteserveringen för att få luft. Då och då kommer någon person in för att plocka upp hämtmat och ser samtidigt något förbryllad ut över vad som pågår. Ibland är några av gästerna där för ölen, inte poesin. Ibland blir det lite väl högljutt, ibland inte. Det är så det är och det är så det ska vara. När poesin tas till puben får pretentionerna ge med sig. Men när programmet är slut för kvällen är kvällen inte över. Vi går för att beställa en öl till. Vi sätter oss ner med vem det nu vara månde och fortsätter snacka skit (och lite poesi). Det är för mig Pilsnerpoesi. En kväll i goda vänners lag. Med poesin som extra krydda. Det skålar vi för.
Pilsnerpoesi en berättelse

31 mars 2021

2014 deltog Anthony Jones i ett litterärt residens i Tranås tillägnat Dylan Thomas, och samma sommar introducerade han Pilsnerpoesi för lokalbefolkningen. Evenemanget gick av stapeln på restaurang Ban Thai och där har Pilsnerpoesi hållit sig kvar.

Läs mer...
Reporter

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

Svaret blev att begränsa antalet besökare och samtidigt sända alla evenemang över nätet, vilket förstås är den stora skillnaden mellan årets festival och föregående: antalet besökare och publiken på plats. Tanken var också initialt att festivalen skulle bli något mindre och mer komprimerad. Resultatet blev till slut en åtta dagar lång festival med deltagare från trettiotvå länder och sextioåtta evenemang! Festivalens schema var annars upplagt som vanligt; första delen var tillägnad film och scenkonst, andra halvan lades fokus på litteratur. Vissa evenemang gick tyvärr inte att genomföra, som exempelvis Mikroförlagsmässan. och fick helt enkelt ställas in. Andra evenemang var förinspelade och visades online, eller livestreamades inför en liten publik på plats. Men man kunde även dra nytta av tekniken genom att presentera några nyheter för året. Exempelvis introducerades två nya programpunkter: Morgonpoesi och Fikapoesi, där poeter läste sina verk till morgonkaffet eller fikapausen på förmiddagen. En annan skillnad från föregående år var att vanligtvis brukar at the Fringe sprida ut sina evenemang på olika ställen över hela stan, men i år koncentrerade man sig på Kultiveras egna lokaler och Strandbaren. Men med det sagt, och trots alla förberedelser, var det ändå lite nervöst när festivalen skulle starta. Skillnaden är stor, främst vad gäller logistiken, att arrangera en ‘vanlig’ festival och en ‘digital’, då man är utlämnad till tekniken på ett helt annat sätt. Så när första sändningen startade, drogs en liten suck av lättnad när man såg att det flöt på som det skulle. Sedan rullade festivalen vidare med filmer, dans, scenkonst, poesi, intervjuer, samtal och diverse framträdanden i en salig blandning av förinspelade akter och arrangemang som sändes live. Visst, en och annan gång hakade tekniken upp sig, och ett och annat missöde uppstod, men i det stora hela kunde festivalen genomföras utan problem. Sedan går det inte att komma ifrån att det som saknades mest var tillströmningen av folk, både från Tranås men framför allt utifrån. Författare, konstnärer och andra besökare som träffas och snackar över en öl eller kaffe. Folk som går från ställe till ställe för att kolla nästa evenemang. Någon eller några som stannar till vid en lokal för att se vad som pågår just där, just då. Den där kontakten som uppstår vid spontana möten då konstnärer träffas och nya spännande projekt uppstår. Man skulle kunna beskriva det som att festivalens puls gick förlorad lite grann. Med detta sagt så saknades inte interaktioner mellan deltagare. Ur konstprojektet Letters som behandlar korrespondensen mellan punkare på 80-talet, föddes ett musikprojekt där några av de involverade konstnärerna gick in i studio och läste poesi till nyinspelad punkrock. Poeten Christer Boberg, ena halvan av Axelsson & Boberg sprider oro, som för övrigt spelade på festivalen, träffade poeten Aleisa Ribalta Guzmán som översatte hans poesi till spanska, och som redan har framförts och spelats in av Antonio Salvador från Puerto Rico. Redaktören för Red Door Magazine, Elisabeth Torres, intervjuade festivalarrangören Colm O Ciarnáin, poeten Bengt Berg, samtidskonstnären Milica Denkovic och förläggaren Magnus Grehn för sin pod The Red Transmissions. En annan aspekt som inte går att förbise är att med hjälp av digitala verktyg finns möjligheten att nå ut till fler intresserade. Festivalen begränsas inte till antalet fysiska deltagare och besökare, vilket märks på statistiken som studerats efteråt. Antalet besökare som registrerades via nätet var mycket stor, över 7000 tittare på Facebook och YouTube, så publiken för årets festival var totalt sett den största hittills. Det lyckade utfallet, både vad gäller besökare och festivalens genomförande, har tydliggjort att tekniken har kommit för att stanna. Det är något alla inblandade är överens om. Hur detta ska komma att utnyttjas i framtiden är något man får ta ställning till när årets festival utvärderas. Men hur man än vänder och vrider på det går det inte att komma ifrån det faktum att at the Fringe, mot alla odds, arrangerades för sjunde året, och efter förutsättningarna genomfördes festivalen på ett i stort sett prickfritt sätt. Som sagt, några få missöden uppstod men de sker varje år, och de förtar inte helhetsintrycket av en mycket lyckad festival. Hur som helst, det är sådana detaljer man får slipa på och dra lärdom av till nästkommande evenemang. Kan tilläggas att om du vill uppleva festivalen igen finns alla evenemang, förutom film och scenkonst på grund av rättighetsskäl, tillgängliga på YouTube. När detta skrivs är fortfarande situationen vad gäller pandemin osäker och vad som händer 2021 står fortfarande skrivet i stjärnorna. Kultivera (och alla andra) hoppas förstås att läget då har stabiliserats och normaliserats, men det är ju ingenting man kan räkna med i dagsläget. Så hur at the Fringe kommer se ut nästa år vet vi inte än. En sak är säker dock: det kommer att bli en festival. I vilken skepnad får vi se då.
At the Fringe 2020

23 november 2020

Det har blivit dags att sammanfatta årets at the Fringe-festival som på grund av pandemin fick ett något annorlunda utseende än vanligt. Den uppkomna situationen gjorde att årets festival som skulle gått av stapeln månadsskiftet juni-juli fick skjutas upp på obestämd tid.

Läs mer...
Reporter

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

På årets hittills varmaste dag, träffas vi över några koppar kaffe inne i den relativa svalkan på konstföreningen Kultivera, jag och poeten och illustratören Jonas B. Svensson (B står för Bengt om ni undrar). Han är Kalmarbon som sedan länge är Malmöit och det var varken arbete eller kärlek som drog honom söderut utan skrivandet. Det, och det klassiska temat att fly bort från hemstaden. Just to get away! Han sökte in till skrivarlinjen på Skurups folkhögskola 1996 och sedan dess är han Malmö trogen. De två åren på skolan beskriver han som: - Skitbra. Utan de två åren kanske det inte hade blivit något av skrivandet. Fast han nämner också att han gärna hade utnyttjat andra året lite bättre. - Då hade man bara sitt eget skrivande att tänka på. Men med eget boende i Malmö, studiebidrag...det blir lätt så, säger han med ett snett leende. Att det blev poesi och inte till exempel musik, som jag vet att han är inne på, förklarar han med att han är totalt omusikalisk. - Jag har alltid gillat att skriva. Sedan är jag lite introvert lagd, och som ensamvarg är ju skrivande en passande sysselsättning. Han nämner poeten Cidden (Bengt Andersson) som besökte hans skola när han gick i trean eller fyran. Tydligen lämnade han ett bestående intryck på den unge Jonas eller som han nu uttrycker det: - Jag blev impad. Senare visade det sig också att Jonas hade talang för skrivandet. Han fick alltid höga betyg och beröm när han lämnade in uppsatser och sådant gör ju att man växer. Att jag skrev att Jonas varit Malmö trogen sedan flytten dit, är en sanning med viss modifikation. Han hade träffat en tjej som skulle iväg till Trondheim för att studera på Konstakademien och Jonas hakade på. Väl där läste han två terminer litteraturvetenskap på NTNU, men det var mest för att få studiemedel: - Frånvaron var hyggligt hög… Men han fick ändå saker och ting gjorda under sin vistelse i Norge. Han säger att han hade en slags öppen skrivarverkstad, där han hängde upp dikter i fönstret. Han gjorde ett fanzine och vann även en poesitävling och blev publicerad i Studenttidningen. Han publicerades också i en antologi av det ansedda norska förlaget Cappelen. Trots detta säger han att resan inte var någon bra idé: - Det var inget planerat. Tjejen hade ju sitt liv på universitetet och sina studier medan jag bara hängde på. Så efter ett och ett halvt år i Trondheim flyttade Jonas hem igen. Väl hemma fortsatte livet med diverse jobb och fortsatt skrivande, men han var också inblandad i den litterära tidskriften Serum som gavs ut fyra gånger per år från 1999 till 2006. Jonas var medredaktör från 2003: - Det var en bra tidning. Uppkäftig. Den hade allt från litteratur till serier och vi gav även ut en CD. Vi publicerade också Henry Rollins som skickade ett ganska roligt brev till redaktionen med specifika förhållningsorder hur vi fick använda hans dikter. Vad gäller Jonas själv har han hunnit med att skriva flera artiklar i olika tidskrifter, medverkat i ett antal antologier både med sin poesi och sina serier (mer om det senare), gett ut en samling krönikor som handlar om fotboll och då främst Malmö FF, men framför allt har han publicerat tre diktsamlingar: 2010 kom ‘Tjuv-96’ (668 Förlag), året efter släpptes ‘Och sedan fogas ihop igen’ på Magnus Grehn Förlag och 2019 publicerades ‘Jag hamras vaken av hundra tjälhål’, utgiven på Smockadoll Förlag i Malmö. Vill man veta mer om Jonas och hans alster rekommenderas hans egen sida jonasbengt.se. Angående sin poesi anser han att den kan kallas politisk då dikterna behandlar ämnen som arbetsmiljö och är skrivna ur ett socialrealistiskt perspektiv. Omkring 2015 tog han en paus från poesin och började teckna. När jag frågar hur det kom sig svarar han lite lakoniskt: - På behandlingshemmet. Jag gjorde tre månader där på grund av alkoholproblem. Under vistelsen där blev han inspirerad av andra personer som höll på med konst, bland annat graffiti. Han plockade upp papper och penna och började teckna. Några tyckte han borde ha en karaktär, en figur, och så föddes Batongen. - Batongen är väl mitt alter ego, säger Jonas. Bitter, vilsen och utkommen från behandlingshem. Han menar vidare att poesin kräver mer tankeverksamhet medan tecknandet mer kan liknas vid ett flöde. Jonas själv tecknar i tusch och allt går i svart och vitt. Med sina teckningar har han haft utställningar på flera platser både i Malmö och Tranås. Han har även haft en utställning i Carmarthen, Wales. Detta i samband med boksläppet av Joakim Beckers ‘When the barbed wire slipped in’. En diktsamling som översatts till engelska med illustrationer av Jonas. När vi kommer in på kopplingen mellan Jonas och Tranås skiner han upp: - Här kom jag på en röd tråd. Under sin vistelse i Trondheim började han brevväxla med den amerikanske författaren Irving Stettner. Samme Stettner som en viss Magnus Grehn också hade kontakt med. Magnus bad Jonas att översätta en kort novell och en dikt av Stettner som senare gavs ut på Magnus Grehn Förlag med titeln ‘Hallå Irving, är det du?’ 2008. Jonas och Magnus som var vänner sedan tidigare, återupptog kontakten och 2011 släppte Jonas sin egen diktsamling ‘Och sedan fogas ihop igen’ på samma förlag. 2016 var han en av deltagarna på litteraturresidenset i Tranås som anordnades av Kultivera och medverkade samtidigt på at the Fringe-festivalen. - Hela den upplevelsen var viktig, säger han. Jag kände att någonting hände där och då. Vistelsen gjorde att Jonas började skriva igen vilket resulterade i Tranås 7+7, en chapbok med nyskrivna dikter om Tranås illustrerad av honom själv. - Då var det också första gången jag läste på en scen med mikrofon. Annars säger han att det är jobbigt med uppläsningar, men att han samtidigt vill göra det för det ger en kick att stå där framme. Efter besöket 2016 har han varit tillbaka i Tranås flera gånger och läst. När jag frågar honom om miljön i Malmö för poeter säger han att där finns inte någon direkt scen. Men han uppträdde med sina dikter när kultbandet Två män i en dambob var i Malmö och spelade. Eftersom vi båda är fotbollsfans och Jonas själv skrivit för Malmö FF på supportersidan Svenska Fans, frågar jag om kopplingen mellan fotboll och poesi. - Både fotboll och poesi handlar om känslor och passion, men fotbollen är ju förstås mer utåtriktad. Han säger dock att förståelsen är ganska liten mellan de två grupperna: - På läktaren ses man som lustig om man nämner poesi, och bland poeter är det likadant vad det gäller fotboll. Då Jonas sysslar både med poesi och illustrationer, undrar jag om han inte tänkt pröva på något annat uttryckssätt. Han säger att han tänkt sig att försöka skriva en roman. - Jag har mycket anteckningar hemma i lådan. Han nämner en historia om en man som gömmer ett gammalt stridsflygplan på sin gård och hamnar i bråk med myndigheterna. - Lite åt Sture Dahlström hållet kanske. Men det är svårt. Man måste tänka annorlunda. Det är otroligt svårt att skriva dialog, säger han. När jag avslutningsvis frågar honom om det är någonting jag glömt eller om det är något han skulle vilja säga, ler han lite snett och utbrister: - Leve anarkismen!
Jonas B. Svensson

2 oktober 2020

1994 var jag nere i Malmö för att fira en gammal Tranåsbo på hans 25:e födelsedag. Det har gått lång tid sedan dess och ärligt talat kommer jag inte ihåg så värst mycket av kvällen. Men de flesta av er vet jag pratar om, man har trevligt och träffar gamla vänner och stiftar nya bekantskaper.

Läs mer...
Reporter

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

och har sedan dess varit ett stående inslag på at the Fringe. En kort sammanfattning av konceptet är alltså att låta författarna presenteras och intervjuas inför publik. De första åren presenterades författarna i grupp men från 2016 har författarna fått ha scenen för sig själva. Arrangemanget hölls först i Teater Jarmos lokaler och har sedan dess vandrat runt till olika lokaler som Bröderna runt hörnet, Moas och Strandbaren. Att beskriva hur Passion for Words fungerar rent praktiskt är ganska enkelt: en författare berättar om sitt skrivande, läser ur sina egna verk och samtalar om litteratur. Efteråt kan publiken ställa frågor direkt till författaren och programmet brukar ta en timme. Att beskriva hur en Passion for Words kommer gestalta sig, är däremot en helt annan sak. Författarna kliver upp på scenen med skilda erfarenheter, skiftande bakgrund, från olika litterära genrer och alla har olika historier att berätta. Det bjuds på författare, poeter, historieberättare och spoken word artister. Det kan vara livligt eller lågmält.. Samtalet kan ta en politisk eller filosofisk riktning. Det kanske kommer några humoristiska anekdoter. Ibland bjuds man till och med på sång Det som börjar som en intervju glider snart över till ett informellt presentation där författaren berättar om varför man började skriva, vad man vill uppnå med sitt författande, hur man upplever betydelsen av det skrivna ordet. Eller så kanske samtalet tar en annan, oväntad vändning och handlar om någonting helt annat. Det bjuds på samtal om ämnen som kan variera men som alltid har litteraturen som grund, och som förhoppningsvis är både stimulerande och underhållande. Av alla ämnen som betats av kan nämnas litteratur som terapi, driva en tidskrift, haiku och punk. Och det mesta där emellan. En ganska färgglad palett alltså. Passion for Words följer Kultiveras numera beprövade modell: intimt, inkluderande, oförutsägbart. Varmt, välkomnande och förutsättningslöst. Idén med Passion for Words (och allt annat Kultivera företar sig) är att konceptet är anspråkslöst men professionellt utfört. Passion for Words har under åren bjudit på allt från opublicerade författare till etablerade poeter, och deltagarna har kommit från ett flertal länder. Om man måste nämna någon av alla de som gästat oss, så har Ifor ap Glyn, utnämnd till den kulturella ambassadörstiteln The National Poet of Wales, varit här. Avslutningsvis kan sägas att när våra litterära residensdeltagare får chansen att lägga ner penna och papper och komma ut ur sina skrivarlyor och istället ta scenen i besittning, ta chansen att se dem. Berättelserna du får höra kan ta (nästan) vilken väg som helst. Det du helt säkert kan förvänta dig är en timme med personer som har en sak gemensamt: de är alla människor som brinner för att skriva och uttrycka sig i ord, och de vill dela med sig av sin passion.
Passion for Words upplevelsen

27 april 2021

Kulturföreningen Kultivera förknippas förmodligen främst med sin årliga festival Tranås at the Fringe en av hörnstenarna i festivalen är programpunkter Passion for Words som introducerades i samband med den första festivalen 2014

Läs mer...
Reporter

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

Sedan mars 2020 har Write4Word, en del av Litteraturcentrum KVU, arrangerat poesievenemang online. Sedan augusti 2020 har onlineformatet utökats till att omfatta så kallade hybridevenemang, vilket innebär att intresserade kan ta del av arrangemanget både på plats i en lokal eller följa det hela via nätet. Detta har gjort att man kunnat ge plats för fler internationella poeter och för författare med funktionsnedsättningar, både live och virtuellt. Write4Word är liksom flera av våra litterära vänner, engagerade i att skapa plattformar för de poetiska rösterna i lokala, internationella och marginaliserade grupper. Litteraturcentrum KVU är ett internationellt litterärt initiativ där Write4Word är en partner, liksom bland andra the Red Door Gallery från Danmark, La libélula vaga, en spanskspråkig webbtidning och Kultivera, en svensk kulturförening. Litteraturcentrum KVU har producerat fyra exklusiva filmer till en serie som ska medverka i 2021 års Versopolis Festival of Hope som man kan se nedan.
Versopolis Festival of Hope 2021

10 mars 2021

Versopolis är en plattform för europeisk poesi som skapar nya möjligheter för nya europeiska poeter. Versopolis ska hjälpa författare som redan är etablerade i sina hemländer att sprida sin poesi över gränserna.

Läs mer...
Reporter

Frank Bergsten

frank@kultivra.nu

Jag ska intervjua Bengt Berg, en poet med ett omfattande och produktivt författarskap. Ett fyrtiotal böcker, mest poesi. Ett eget förlag, Heidruns, där han givit ut sig själv och andra. Och under många år ett bokcafé i Fensbol i Nordvärmland. Mitt problem är var jag ska börja. Hur hittar jag in i författarskapet? Slumpen löser frågan åt mig. Jag befinner mig i ett antikvariat i Norrköping. På ett bord ligger en trave böcker med titeln Poetisk resa - en bruksbok från 1995. Den är en handledning till att leda samtal om litteratur i skolor och på bibliotek. Jag tar upp den, bläddrar i den och hittar ett avsnitt, skrivet av Bengt Berg: ”Dikten är ett vägkors för mycket: Fantasi och verklighet, det enkla - det svåra, det som finns alldeles utanför, det som är så svårt att få fram och format i ord och det som ligger bakom, det som man försöker förstå med förnuftet men som bara låter sig nuddas av känslan. Ett vägkors och ett möte. Mötet mellan den som skrivit och den som läser eller lyssnar, men också mötet med sig själv och sitt eget försök att bli delaktig, synlig.” Det är ett citat som ger mig den nödvändiga ingången. – Ja, tiden tickar, det är nu 25 år sedan och man får trösta sig med Dylan: ”I was so much older then, I´m younger than that now …”, svarar Bengt Berg när jag skickar detta citat till honom. Det är ett förvånansvärt positivt svar. Själv hade jag kanske citerat Leonard Cohen: ”You want it darker”. I Poetisk resa berättar du om hur du arbetat med poesi i skolan under många år och på åtskilliga platser. I Tranemo, Västergötland mötte du en femteklassare som skrev denna dikt: Jag önskar att själen ligger i Sälen så man kan åka slalom i den! – Den där lilla dikten har hängt med, liksom minnet av ett barn som just genom att inte ha någon större aning om ”poesi” kunde formulera ”det oefterhärmliga... Detta kan kännas ovidkommande, men slumpen följer sin egen väg. Bengt Berg är en generös poet på mer än ett sätt. När vi fått kontakt skickar han prompt sina tre senast publicerade böcker till mig: En man i grönt går över gatan i Dhaka, Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet, Jag går där jag gick (alla förlaget Heidruns). En fjärde, den nya Dag för dag (Ekström & Garay), får jag digitalt. Dikten om själen i Sälen återkommer du till i din dagsfärska bok Dag för dag. – Som sagt, sådana ögonblicksdikter finns i ränseln, en annan – från Furuhedskolan i Kalix höstterminen 1972 lyder: Bosse med Hondan är som en vind utan törnen Är berättelsen om dessa dikter mer än anekdoter? – I morgon är vi alla en berättelse, skrev Singer. Jag tolkar det på minst två sätt: Att varje människa är värd sin berättelse, att varje liv har ett värde. Och att det är berättelsen som bär livet vidare också när det tagit slut. Det är bland att det som är litteraturens uppgift – att föra berättelsen, berättelserna, vidare. Var Dag för dag tänkt som en Coronadagbok? – Ja, den inleddes då i slutet av mars 2020, ambitionen var att låta tanken och infallen spela fritt. Liksom att använda dagarna till något onyttigt. Men just därför…, säger Bengt Berg och överlämnar både svar och mening oavslutad till mig och till läsaren. Själv tycker jag att Dag för dag är mer än bara infall. Poesi och verklighet, nära och fjärran. Möten med poeter som nyligen lämnat oss. – Varje dag fick bli sin egen berättelse, och när någon god vän kastat in den poetiska handduken, då blev det in memoriam. Fast det är väldigt inkännande texter om Tobias Berggren, Gösta Ågren och Yahya Hassan. Kan man kalla Dag för dag ett vägkors, i betydelsen som i det ovanstående citatet? – Det vet vi kanske inte, inte än. Vi har ingen slutpunkt, lika lite som människorna hade det under Digerdödens härjningar. Den enda slutpunkten är var och ens död, vilket ju är något väldigt omärkvärdigt. Men när vi droppar av tillsammans blir det något annat, menar han. Ja, Dag för dag är ett slags elegisk prosa där det är sent i skogen såväl som på jorden. Under coronapandemin blir glesbygden och naturen också en frizon, hit kommer inte viruset i första taget. Skogen och byn blir en plats för reflektion om stort och smått. Och med Bengt Berg som dag för dag möter sig själv oftare än någon annan. – Ja, när man nu lever i den västsibiriska taigan med glest mellan människor får man nöja sig med sig själv! Men vägkorset ligger oftast i Värmland, helst Nordvärmland, i och omkring Fensbol. Fast Bengt Berg tänker som en världsmedborgare. Hans poesi påminner till viss del om det bortglömda begreppet glokal. Fensbol ligger i världen och i ”den västsibiriska taigan” – Ja, det stämmer, drygt två mil norr om den sextionde breddgraden. Alltså i jämnhöjd med Grönlands sydspets. Det är mina hemtrakter, Fensbol är min tredje by i Fryksande församling och kyrkogården därstädes blir min fjärde, påpekar Bengt Berg. Är det sistnämnda, byarna i Fryksande församling, ditt landskap, ditt Hemma? – Ja, men när jag predikar brukar jag säga att världen är min hembygd. Mina första år fram till en svart Puch och en vidlyftig odyssé till Oslo, hade jag rört mig inom två kilometers radie. Men på senare år har jag varit nästan överallt på Jorden, utom i England. Upplever du ändå att det finns ett glapp mellan bygd och värld? – Snarare ett glapp mellan Stockholm och den svenska landsbygden. Eller kanske den kulturcentrism som präglar till exempel kulturbevakningen i detta land. Plötsligt upptäcker man Sapmi och trots allt var samerna på plats innan... Efter att du skrev Värmland - Världen, tur & retur 2013 gav du ut strövtågsböckerna Jag går där jag gick samt Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet med dikter och egna foton. – Det speglar just detta, kombinationen strövtåg i hembygden à la Fröding och resor ut i världen à la Vasco da Gama. Att vara hemma är inte att vara bofast. Det finns något nomadiskt över Bergs poesi, diktjaget är ofta i rörelse. Han har ofta gjort böcker tillsammans med andra. Fast numera verkar du med mobilkameran som tröst och som ett användbart arbetsredskap. – Jag är väldigt bildseende, har blicken, eller kanske snarare upptäcktsögat – snarare det mindre än det stora motivet. Mobilkamerans utsökta optik blev en sådan glädje, anspråkslösa bilder men med en närvaro, säger han. Numera verkar du arbeta mer med egna bilder men du har också samarbetat med andra: bildkonstnärer som Lars Lerin, Stig Olson och Leif Nelson, författare som Per Helge, musiker som Tuomo Haapala och Mats Einarsson med flera. Har du sökt samarbeten eller har de bara uppstått i stunden? – Jag hade inga syskon, längtade efter såna. Tror att det där uppstod ett fundament, eller bara en längtan efter att inte vara ensam. Att vara författare är ju onekligen ett ensamt arbete, men att då hitta bildmäniskor att gå i armkrok med har gett mig stor inspiration – och glädje. Du har också varit redaktör och förläggare för tidskriften och förlaget Rallarros och förläggare och bokcaféägare på Heidruns. Kan du berätta något om dessa två perioder i ditt författarliv? – Egentligen är det också en drift att ingå i ett sammanhang, att skapa något tillsammans med andra och för förhoppningsvis ännu flera. Rallarrosepoken varade mellan 1973–85 och Heidruns startade 1990. Då med Bok & Bildcafé, författarbesök under mörka årstiden och sommarprogram i trädgården i 25 års tid. Förlaget har gett ut drygt 200 titlar … Ett par Nobelpriskandidater har vi haft och Louise Glück fanns i Stewe Claesons antologi FÖRSÅNGARE redan 1981. Bengt Berg har en mycket öppen syn på poesin, både sina egna dikter och på det sätt som han aktiverar och brukar sitt författarskap. Jag undrar om det faller sig naturligt eller om det mer är ett medvetet estetiskt eller politiskt ställningstagande. – Jag är nog i mitt skrivande en väldigt intuitiv ordbrukare, vilket betyder att jag inte sätter upp andra målsättningar och förhållningssätt än det tematiska för den eller den boken, som ”bilkyrkogård”, ”Fröding”, ”idrott”, ”skogen” och så vidare. – Den blogg som är under uppmontering har just ORDBRUK BOKSTAVSSKÖTSEL som underrubrik. Det är också ett sätt att odla ett författarskap… Jag får en ny bok av Bengt Berg när vi möts i Tranås under festivalen Tranås At the Fringe. Det är den stora summeringen från 2014: Dikter genom 40 år. I förordet läser jag: ”Som poesins oersättliga värde vill jag nämna den frihet som finns, både för den som skriver och den som tar emot dikterna”. Det är ett credo som följer hela författarskapet. Men vad består den friheten av? Kan du beskriva den? – Friheten att inbilla sig något. Att något betyder något för någon någonstans i Universum – eller i norra Värmland.
Reflektioner med upptäcktsögat

23 november 2020

Bengt Bergs författarskap är rotat i den nordvärmländska myllan, men nomadiskt vandrar han även till andra platser. Hans senaste bok, Dag för dag rör sig under Coronapandemin och innehåller sorg, reflektion och ett sökande efter frihet.

Läs mer...
Reporter

Mats Granberg

​

Platsens Författare, Kultivera, Region Jönköping och Piratensällskapet bjöd in till en tidsresa som lät oss lära känna Fritiof Nilsson Piraten närmare, lät oss vandra i hans fotspår, läsa hans verk, höra anekdoter och besöka hans favorithörn i Tranås, samt att skriva om eller inspireras av hans liv och författarskap. Det här var en av de mest berikande upplevelser jag någonsin haft. ”I know what you did last summer”, kan man väl säga, för allt gjorde mig så euforisk att jag inte kunde låta bli att prata med folk om det, både innan jag skulle dit och efter det jag kommit hem. Nu skriver jag om det och vilken sommar, vilka minnen, vilken Tranåsnostalgi! Att vandra i Piratens anda var en riktig fröjd med flera spännande sammanträffanden, som att Piraten föddes i Skåne, där jag bor och reste ifrån. Jag hade läst någon gång att han bott i Tranås men visste inte alls hur staden såg ut. Nu skulle jag plötsligt göra en likadan resa, ett riktigt Piratenäventyr. Bara det att Fritiof Nilsson är så stor i en liten stad där han bodde när han var ung är märkligt. Varför hamnade han där? Vilka andra umgicks han med? Vad hände när han bodde där? Så många frågor bärandes i ryggsäcken när jag full av förväntan lämnade Helsingborg. Framför allt, hur skulle detta gå? Tre tågresor mitt under en pandemi, lite scary. Dessutom skulle vi vistas hela veckan i Fritiof Nilssons gamla hus, full av spöken. Piraten själv, Piratens sekreterare, hans tandläkarfru, alla kunderna till advokatbyrån och tandläkarmottagningen, alla möjliga vänner och bekanta, hushållerskan och brevbäraren, alla måste de ha satt sin prägel i det vackra huset. Bibliotekarien Magnus Grehn varskodde oss redan på altanen, Piratens favoritplats: ”Här skrev han, helt berusad, tog emot vänner, berättade nya historier i timmar”. ”I den här köksluckan lämnade hushållerskan mat och vin till honom”. ”Här har det till och med utspelats en ministrejk”, berättade han och så inledde vi resan tillbaka i tiden och återupplevde dessa minnen som inte är våra men som står skrivna i Piratens texter. Som medlem i Sällskapet och en trogen läsare av Bombi Bitts skapare hade Magnus Grehn mycket att berätta om honom. Han tog oss med på en, trots regnet, trevlig rundtur i Fritiof Nilssons fotspår. Vi gick förbi Tingsrätten där han varje dag lämnade in sina fall, vi passerade torget där han kanske satte sig ner ibland och längs vägen fick vi lyssna på några av hans texter. Stadsvandringen, så levande och inspirerande, avslutades på Stadsbiblioteket, där de har många av Piratens böcker men också böcker skrivna om honom, varav vi lånade med oss en del. På morgnarna satt vi fyra oftast och diskuterade våra arbetsdagar, våra ideér och intryck. Efter fikat höll författarna till i varsitt rum. Thilda tyckte köket passade henne bäst, där allt var bevarat så som det en gång varit. Historiska föremål och lukten av kaffe inspirerade till en annan Augusta, en Augusta sedd med dagens ögon, vilket Piraten hade älskat att läsa eftersom han själv alltid ändrade sina historier när han återberättade dem. Att Piraten var en sådan trollkarl med en alldeles egen berättarkonst fascinerade och gjorde oss ivrigt kreativa. Jonathan tyckte mycket om det stora rummet med dagsljus och skrev en mörk novell, om ett invecklat liv som gav ett kontraperspektiv till Återkomst. På tandläkarmottagningen satt Thilion och skrev en lång dikt om Piratens liv, en biografi jag misstänker att Piraten själv viskade till honom i örat. Den är helt och hållet i Fritiofs anda med så mycket fakta och humoristiska drag i sig. En bok som gjorde mig glad var den om hans riktiga besök till Karibiska havet. Mannen som sade sig ha seglat över alla sju haven och älskade att kallas för Piraten, var egentligen inte mycket till sjöss förutom en kort tid i hans ungdom och nådde då knappt längre än till Danmark. Men i vuxen ålder var han och hans fru på turistbesök i Curazao. Jag skrattade mycket när han berättar om språket. Landet har varit en holländsk koloni och där, enligt Piraten, klarar man sig med sin kråsiga skånska och lite stapplande tyska från grundskolan. I novellen skojar han som vanligt om att det kan leda till flera missförstånd men vadå, man har roligt ändå. Vi hade några dagar där vi bara gick och dreglade över det lilla vackra Tranås med sina speciella små butiker med konfektionskläder, konst, mysiga konditorier. Uppe på Pälsmuseet fick vi se en äldre skola, där allt berättade om en tid som inte längre finns. Lukten av päls stannade kvar i näsan hela dagen. Det var vackert och lärorikt. Författarna vet att sakerna berättar även sin egen historia, de lever inuti staden på något sätt. Magiska Tranås har så mycket att berätta. Det är egentligen en liten stad men som inför besökarens ögon växer och blir stor, som ser och känner arvet och den konstnärliga andan. Man får inte glömma att många författare och konstnärer har bott där. Dessutom bubblar staden av kultur och glädje för musik. Efter en lång intensiv vecka full av intryck gav vi oss iväg till Jönköpings Litteraturhus för den sista dagen. Regionen hade anordnat ett spännande program med olika workshops om skrivande och den kreativa processen. Vi fick träffa Mats Söderlund som talade om boken Skriva poesi, en minikurs för poesigalna och andra intresserade. Där kan man lära sig en massa tricks och tips om vad som inte bör göras om man vill skriva dikter, allt under ledning av författaren själv. Vi fick till och med boken med oss, signerad av honom. Dagen slutade på deras scen Grodan, där vi alla läste poesi för varandra. Säkert hände mycket annat som jag inte har berättat men ni förstår, Piraten var med oss hela tiden. Man kunde känna hans närvaro under hela veckan, och han sparar säkert själv några saker till en bok han skriver där han är nu. Vi låter honom berätta resten, för mannen lever och han kan inte hålla tyst, det vet vi alla! Dessutom: ingen berättar som Fritiof Nilsson! Det enda som kan hända är att han överdriver så mycket att ni inte kommer tro era öron, men jag lovar, allt har hänt. Han ljuger inte så mycket mer än vad vi själva gör. Eller som jag läste i en av hans berättelser: ” Sanningen finns inte, så varför skulle den bevisas?”. Tänk på att den som påstår det är en skicklig advokat och dessutom Sveriges mest folkkäre berättare och vår alldeles egen Pirat.
Vet ni vad jag gjorde i somras? (ett Fritiof Nilsson-äventyr)

2 oktober 2020

Jag ska berätta om en overklig sommar, nästan som en dröm jag haft. I juni tillbringade jag en hel vecka i det vackra Tranås med tre unga begåvade författare: Thilda Rydberg, Jonathan Jansson och Thilion Strömberg, som ägnade sina sommarlov åt att skriva och umgås med andra som skriver.

Läs mer...
Reporter

Aleisa Ribalta Guzmán

argcub@hotmail.com

PEN & PAPER – PUNKS IN PRINT; DOMINIC WILLIAMS (2021) Om den andra punkvågen på 1980-talet inte väckte lika mycket medial uppmärksamhet som den första så var den underjordiska aktiviteten desto större. Ett av Sveriges punk- och hardcorecentra var Tranås. Där fanns och finns Mikael ”Löken” Karlsson, gitarrist och basist i band som Rövsvett och 16 Blåsare Utan Hjärna, som under tio år skrev till likasinnade i 35 länder (!) och bytte info och grejer, planerade splitsinglar och turnéer eller bara att träffas och hänga. För ett par år sen donerade Löken hela sin brev- och fanzinesamling till Jönköpings läns arkiv. Nu har den walesiske poeten Dominic Williams ställt samman en bok om samlingen och om det konstnärliga projekt som han genomförde tillsammans med Milica Denković från Serbien, Irena Frantal från Kroatien och Martin Holm från Sverige och som bestod i att verbalt och visuellt reagera på de historiska dokumenten och undersöka vilka signaler de sänder in i samtiden. Boken heter Pen & Paper – Punks in Print och är fint formgiven av Britta Thurfjell. Beställs över nätet från Litteraturcentrum i Tranås (eller maila colm@kultivera.nu), kostar 190 kr och är väl värd pengarna.
Nyckelorden var DIY, SAE och C-60

26 april 2021

Nyckelorden var DIY, SAE och C-60. Gör det själv, bifoga ett frankerat svarskuvert när du tar kontakt, kopiera ditt bands demoinspelningar på kassett och byt med andra.

Läs mer...
Reporter

Jonas Ellerström

jonas@ellerströms.se

Främst kanske de människor som besökt något av evenemangen under den internationella kulturfestivalen At the fringe minns Dominic Williams som inkännande och frispråkig moderator. Men hans roll under de årligen återkommande sommarveckorna i Tranås är mer komplex. Dominic Williams samordnar de internationella författarna som bor i kulturföreningen Kultiveras litteraturresidens: han ser till att samtalen löper mellan författarna, initierar samarbeten och koordinerar dem under fringefestivalen. Ursprungligen kommer Dominic Williams från Pontypool som ligger i dalgångarna i södra Wales. Han föddes 1964, mamman var rektor på ett mellanstadium men hade undervisat i biologi och botanik. Pappan var skeppsingenjör. Dominic Williams berättar att fadern inte lärde sig att simma förrän han mönstrade av och började arbeta som verktygsmakare i land. Sonen fick en katolsk skolning och var tidigt flitig skribent, både av poesi och berättelser. Över lag var dock skolningen vetenskapligt inriktad snarare än konstnärlig. Men Dominic Williams blev tack vare föräldrarnas boksamlingar fascinerad av litteratur. Framför allt var det Agatha Christie, Ngaio Marsh och Graham Greene i ungdomen som fick honom att engagera sig i två bokklubbar samtidigt och att snatta böcker i de lokala mataffärerna. Dominic Williams inledde sina högre studier med matematik, statistik och databehandling men efter en depressiv period flyttade han till den större staden Carmarthen och påbörjade studier i bland annat walesiska vilka ledde till en master i språkvetenskap vid Trinity College. Sammantaget har Dominic Williams arbetat med böcker under 20 år. Han började sälja böcker i bokhandel 2000 och bara ett par år senare utsågs han att sprida den engelskspråkiga walesiska litteraturen i världen genom Welsh Books Council, vilket är den walesiska motsvarigheten till Svenska Akademien. Ytterligare ett par år gick innan han knöts till ett av de största och mest dynamiska förlagen i Wales: Parthian Books, där han arbetade fram till 2010. 2007 började Dominic Williams arbeta med sitt eget förlag, Iconua. Från början var det ett marknadsföringsföretag för walesiska produkter på en internationell marknad. Iconau gick ekonomiskt bra och Dominic Williams började snegla mot flera av de manuskript och bokidéer som han hade fått ta del av i sin roll som förläggare. Han var så imponerad av några manus att han ville ge dem en bred läsekrets. De fyra senaste åren har han uteslutande publicerat poesi, vilket knyter an till hans djupaste passion. Dominic Williams har numera en flerdelad arbetssituation. Han har satsat fullt ut på Write4Word, en sammanslutning som han driver med den walesiska poeten Mel Perry för att utveckla människors skrivande och ge dem utrymme att framträda med sina texter under festivaler och evenemang. Fram till 2019 arbetade han med studenter som hade funktionsvariationer på University of Wales Trinity Saint David. Han har också undervisat på universitetet i praktiska ämnen som förlagskunskap och marknadsföring i anknytning till programmen för kreativt skrivande. De senaste fyra åren har han tillsammans med Pamela Petro, en amerikansk författare och lärare i kreativt skrivande vid Smith College, arrangerat en internationell sommarskola i kreativt skrivande i Wales. Kursen riktar sig till studenter som vill ta några extra poäng på sitt universitet i USA genom att resa till Wales. På det personliga planet har Dominic Williams fem barn med tre fruar. Sedan tjugo år bor han i den lilla fiskebyn Ferryside på Twi Mynning tillsammans med sin fru Dianne. Just nu bor de två yngsta barnen Regan 15 år och Lewis16 år samt hunden Max med dem. Under fringefestivalen i Wexford 2013 träffade han Colm Ò Ciarnáin från Kultivera i Tranås, de gick på samma evenemang under festivalen, började samtala och upptäckte att deras vision om småstäder och hur de kunde förändras genom kultur liknade varandra. Året efter var Dominic Williams curator under det första litteraturresidenset i Tranås. När Dominic Williams 2017 hade sitt svenska boksläpp av and why we were all going på asiatiska restaurangen Ban Thai i Tranås gjorde han ett av ytterst få framträdanden i Sverige –med en avklarnad röst och enastående förmåga att gestalta och skapa intimitet genom sina ord. Sedan dess har han flera gånger gjort poesiläsningar i landet, till exempel i Stockholm på Kafé Klaver, under At the fringe i Tranås och som poet under Poesifest i Jönköping 2019. Stommen i Dominic Williams första översatta verk till svenska, En galen man på tåg, som släpps våren 2021 på Magnus Grehn Förlag, utgörs av dikterna i and why we were all going. I den svenska utgåvan har några extra dikter lagts till. Flera av dikterna anknyter till Tranås och är direkta resultat av vistelserna i staden. I dikten ”Tranåstvinning” knyts småstaden ihop med Manhattan och Rimini. I diktens första strof finns ett personligt anslag, jaget slås ”av vikingarnas vokaler som hugger och / punkare provocerar pilsnerpoesin / från den mumlande morgonens monotoni”. Strofen efter är vi i Manhattan och en kulturattaché går med ovana steg till sitt kontor, med en undflyende Puck, Shakespeares okynniga magiska varelse, efter sig. Därefter Tranås, där jaget i dikten omfamnas och kan luta sig tillbaka i vila, dricka whiskey och göra Bellman till sin kamrat och kontemplera över ungdom och ”ålderns dårskap”. Symptomatisk för dikten i dess helhet är känsligheten för ordljuden, vokaler och konsonanter, vilka återkommer som begrepp och symboler. Alla som tagit del av en pilsnerpoesikväll under Dominic Williams ledning vet att hans känslighet för ljud är makalös, något som givetvis speglas i hans poesi. I ”Tranåstvinning” är ljuden från Skandinavien bekväma eftersom konsonanterna mjukas upp och i sista strofen förförs jaget av de retande orden från viskad engelska med ”konsonanter som fjädrar lätta mot min nacke”. Dikten ”Troll” visar en annan sida av Dominic Williams diktning. Ursprunget är Trollsjön i utkanten av Tranås, vilken bland de internationella författarna är vida omtalad. I dikten är stilen mer direkt, precis som tilltalet: ”Du bad mig att ta med ett troll” inleder dikten och jaget reflekterar över att trollet är ”disneyfieringen av terror” men ” Jag letade på Storgatan / Jag letade i gränderna / På loppis pratade jag med fyndjägarna”. Men ingenstans hittar jaget ett troll i Tranås. Han beger sig ner i Trollsjöns djup, överlåter sitt jag till vattnet trots en inneboende rädsla och skörhet. ”Där fanns inga troll / bara avslappningens lockelse / vi kan återfödas hundra gånger”. Först när jaget kommer hem finner han det symboliska trollet i “svekets silversträngar / och företagspsykopati”. I slutänden tar jaget med sig en älg från Sverige, så att det du dikten riktar sig till i början ska kunna le och jaget lovar att välja glädjen i framtiden. Oavsett vilket motiv de enskilda dikterna har, förankras de genom att en intimitet upprättas med läsaren. Poeten ställer sig nära så att fingertopparna endast separeras av ”spegelbildens skumma skimmer”, som det heter i dikten Mr Jones, och genom att visa sin egen sårbarhet förväntas läsaren öppnas mot poesin. Så fungerar tilltalet i dikten som gett samlingen dess titel, ”En galen man på tåg”. Jaget bjuder på ”specialbrygd” direkt ur flaskan och vill hålla ”din hand”, kräver att medresenären ska dokumentera särskilt betydelsefulla ögonblick och vyer utanför fönstret och frågar ”var du har varit och hur du har levt och varför vi alla for”. Men jaget är inte bara en galen man på tåg utan också en skör man på tåg, precis som alla avvikande: ”om du hör mig sjunga i mataffären, snälla krama mig”. Närheten skapas inte bara genom vädjan utan också i scener där vi som läsare kan känna igen oss och ta del av det som poeten ser, som i ”Det sjunkande tidvattnet”: Det sjunkande tidvattnet avslöjar en scen en komposition av marint skräp och fågellik ett fall av våtmarksnoir naturens barbari, miljöns övergrepp avlagringar fördärvar brottsplatsen med inkongruenser i detta marslandskaps bårhus. Genom bilderna av en våtmarksnoir närmar sig Dominic Williams en av vår tids allra största och mest bitande frågor. Läsaren bjuds in att ta del av intrycken och kan utifrån dem dra slutsatser om hur scenen med den förödda naturen uppkommit. Över lag har många av dikterna bekanta miljöer, vilka knyts till läsare som hör hemma i dem eller kan ta del av Williams referensramar: ”dimman över Tamore i sommarens hiraeth”. Poesin i En galen man på tåg är således djupt personlig och poeten har byggt in en hög densitet i sina dikter. Frasen ”skönhet kommer att rädda världen, det börjar med att älska någon” från titeldikten har sitt ursprung i ett residens där författarna skrev meningen på lappar och satte upp över hela Tranås. En av deltagarna berättade att det var en direktöversättning av en fras från en turkisk schlagervisa – något som i slutänden visade sig vara osant, hen hade bara hittat på. Ändå spreds lapparna med den vackra meningen och när jag ett par år senare började arbeta i Jönköping satt en av dem där på en spegel i det nya kontoret. Den enskilda meningen i dikten innehåller en mängd personliga erfarenheter och flera människoöden, vilket kännetecknar Dominic Williams poesi i stort. Det är hisnade att betänka hur många möjligheter och djupskikt hela diktboken innehåller. Givetvis är det omöjligt att som läsare ha insikt i poetens alla erfarenheter. Det säger något om Tranås betydelse för poeten att så många av motiven i En galen man på tåg är knutna dit. Det är under residensen som hans kreativitet blommat ut och det är där han kunnat förverkliga några av de idéer som ett liv i litteraturen givit Dominic Williams.
Dominic Williams
Dynamisk ledare av litteraturresidens och pilsnerpoesi

11 december 2020

Under sex litteraturresidens i Tranås har Dominic Williams varit curator för de internationella författarna. Tidigare var han redaktör vid Wales största förlag, han arbetar med skrivarevenemang i Wales och kommer våren 2021 ut med boken

Läs mer...
Reporter

Peter Nyberg

peternyberg1974@gmail.com

Peter föddes 1974 och växte upp i Eskilstuna med en mamma som jobbade som kokerska och pappa som arbetade som trädgårdsingenjör. Han säger att under uppväxten var det fotbollen som gällde. - Jag var målvakt, men i slutet av gymnasiet förstod jag att jag inte skulle bli proffs. Förutom att mota bollar och gå i skolan väcktes intresset för litteratur och skrivande tidigt. - Läsning hade hög status i familjen, berättar Peter. Speciellt farfar brukade berätta historier för mig när jag växte upp. Allt detta gjorde att Peter först ville bli journalist, men betygen räckte inte till så det första jobb han hade var som dödgrävare! - Efter några år började jag tänka på att läsa upp mina betyg. Sagt och gjort, Peter började studera igen, bland annat gick han på skrivarlinje, och blev lärare i Halmstad och i Kalmar. På somrarna jobbade han som journalist både på Laholms Tidning och på Barometern. Men efter att hans dåvarande förhållande efter många år tog slut kände Peter att han behövde en nystart, så han lämnade Ljungby där han tillbringade ett år som speciallärare och hamnade i Tranås. Där jobbade han som gymnasielärare i tolv år och som han själv säger, trivdes väldigt bra. - Det var väldigt bra arbetskompisar som man kunde prata litteratur med. Men trots jobbet som han gillade så ville Peter till slut pröva något nytt, så han sökte tjänsten som litteraturutvecklare i Jönköpings län. När jag frågar om att ta steget från ett fast arbete som han trivdes med, till att gå till någonting som låter ganska vagt, skrattar han och håller med: - Jag var nog också lite osäker i början och visste inte riktigt vad arbetet gick ut på. Vad det handlade om var att kartlägga de litterära aktörerna och utveckla litteraturen som konstform i Jönköpings län. Ur denna kartläggning har bland annat projektet Platsens författare växt fram, ett projekt som erbjuder gymnasieungdomar kommunal feriepraktik som författare under fyra veckor. Annars handlar arbetet om att hjälpa och bistå föreningar, författare och översättare på olika sätt. Att främja den regionala litteraturen helt enkelt. Peter nämner att det enda negativa med jobbet är att man inte kan engagera sig i olika projekt så mycket som man kanske skulle vilja, då det kan uppstå diverse intressekonflikter och jävsituationer. När vi börjar prata om litteratur i allmänhet och poesi i synnerhet nämner jag att författare och främst poeter syns väldigt lite. När jag undrar om poeter är dåliga på att marknadsföra sig. håller Peter med: - Det här med äkthet är viktigt, säger han. Det är nästan fult att försöka sälja sig själv. Sedan är det svårt att få någon medial uppmärksamhet, speciellt om man inte bor och verkar i Stockholm. Poesi anses som fint, men få läser den. Trots, eller kanske på grund av, detta väcktes idén om att starta en tidskrift inriktad på poesi. Det hände under tiden han arbetade som lärare i Tranås. - Det startade i arbetsrummet där en kille som heter Peter Björkman delade mitt intresse för poesi, säger Peter. Det utmynnade i en blogg som 2009 blev en e-tidskrift och 2013 kom Populär Poesi ut i tryck, och det har den gjort sedan dess med 4 nummer per år. Det låter ambitiöst men Peter säger att det finns väldigt mycket poesi och spoken word i Sverige, men svårigheten ligger i att nå ut. Vad gäller statusen på Populär Poesi säger han att exempelvis Lyrikvännen antagligen har högre status, men Populär Poesi blev i alla fall nominerad till Sveriges bästa kulturtidskrift 2014. Peter lämnade över rollen som chefredaktör vid 10-års jubileumet 2019. Men förutom att vara chefredaktör för en poesitidskrift och hjälpa kulturföreningar att jaga pengar till olika projekt så har Peter en egen karriär som författare. Han gav ut två diktsamlingar redan på 90-talet på det lilla förlaget Futura Pocket; Legender från vägen och Sedan regnen fallit, men Peter menar att det inte är så mycket att prata om. - Ungdomssynder, skrattar han. 2016 kom diktsamlingen Palliativ vård som 2018 följdes av Våldsvana, båda utgivna på det eminenta lilla förlaget Magnus Grehn Förlag. Då jag frågar om de ganska stora skillnaderna mellan böckerna säger han: - Palliativ vård består av dikter som jag hade samlat på mig under 15 års tid medan Våldsvana tog några veckor att få ihop. Förutom tidsaspekten skiljer sig böckerna markant stilmässigt då Palliativ vård är en samling dikter i “traditionell” form, medan Våldsvana består av två delar där den första innehåller citat från SVT och dagspress, och den andra innehåller texter tagna ur Torah, Bibeln och Koranen. I den första delen med citat från media har han använt sig av så kallad cut up-teknik, där han först delat upp och sedan satt ihop texten på ett nytt sätt. Peter säger att han i första delen visar upp hur våld beskrivs i media, samtidigt som han ville se hur det blev om man satte ihop detta med religiösa texter. Han menar att när man läser texterna är det lättare att förstå att människor kan förledas att bli våldsradikala. Förutom poesin skriver Peter mycket annat och i samband med detta säger han: - Jag är egentligen inte är någon poet,från början. Jag började med att skriva berättelser. Han nämner att han har skrivit en kortroman som han skickat runt till några förlag men ännu inte fått något napp. Nu håller han på med en episodisk roman, berättelser om Tranås där invånarna börjar bete sig underligt när staden drabbas av en värmebölja. - Lite mer åt skräckhållet, säger Peter. Otäcka historier som han lustigt nog började skissa på när han var på semester på de soliga Kap Verde-öarna. Men det är svårt att få ihop längre historier menar han. - Det är lätt att det blir fragmentariserat. När jag frågar honom om framtiden så har han flera projekt på gång. Peter nämner att han skriver essäer, och 2010 kom han 3:a i Nordens mest prestigefyllda essätävling, då han skrev om Nellie Bly, en undersökande journalist, verksam vid förra sekelskiftet vars metoder ses som banbrytande. Bland annat låtsades hon vara sjuk och blev inskriven på ett mentalsjukhus för kvinnor, om vars förhållanden hon senare skrev mycket uppmärksammade artiklar. Några år efter essätävlingen, närmare bestämt 2018, åkte Peter över till USA för att göra research om Nellie Bly och hennes arbete. Han säger att han inte riktigt bestämt sig vad han ska göra med materialet, men att det lutar åt någon form av essä. Sedan har han som redan nämnts sin bloddrypande samling av skräckhistorier som han skriver på, samtidigt som han håller på med en barnbok. Den handlar bland annat om en kackerlacka och är tänkt att illustreras av hans sambo Camilla Mollung. Förutom detta är han, tillsammans med några gamla lärarkollegor från gymnasiet, inblandad i arbetet med att presentera författare med anknytning till Sommenbygden. Det har resulterat i två böcker och nu håller de på med den tredje delen i serien Författare i Sommenbygd. När jag frågar hur det går med poesin säger han att han tagit upp den igen och hoppas ge ut en samling dikter nästa år. När intervjun nästan är klar kommer jag på att vi inte berört Peters arbete som översättare. Böcker som han har översatt är Ann Charters’ essä ‘Två änkor ser sina poeter sova’ och diktsamlingar av Mel Perry, Derek Coyle och Anthony Jones och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer en diktsamling av Dominic Williams. Avslutningsvis säger Peter angående översättandet: - Det är svårt men kul. Det vässar språket. ..
Peter Nyberg

2 oktober 2020

När jag för någon månad sedan nämnde för Peter att jag ville prata med honom, tackade han ja utan att tveka, men blev kanske också lite förvånad. Han har ju ingenting “på gång” för tillfället. Ingenting att marknadsföra som det ska vara nu för tiden.

Läs mer...
Reporter

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

Men ur allt elände, i samarbete med kulturföreningen Kultivera och Tranås Kommun, föddes istället idén om en utställning. På Storgatan 61 håller de fyra konstnärerna, från den första juli och två månader framåt, en interaktiv utställning kallad Artzone. Arbetet har gått ut på att de har reagerat på varandras konst. Allt från bild och dans till ljussättning. Mycket av det är nytt för dem, men alla tycker det har varit väldigt spännande. Evelina säger till exempel att hon har arbetat med dansare men aldrig tillsammans med någon bildkonstnär. - Att jobba med TV-skärmar var något nytt för allihop, men det är något vi har fått lära oss under projektets gång, säger hon. Alla i gruppen har sedan tidigare erfarenheter av performance art, där ett typiskt drag är gränsöverskridandet mellan konstinriktningar. Men trots att de fyra konstnärerna känner varandra har de aldrig jobbat tillsammans som grupp. När jag går runt och pratar med konstnärerna är alla rörande överens om att det har varit väldigt inspirerande och givande. Trots att konstnärer ofta är väldigt uppslukade i sitt eget arbete, så har samarbetet fungerat bra. - Vi har fått kompromissa, men vi har ändå dragit åt samma håll, säger Isabell. - Det är väldigt givande att korsa gränserna, säger Helena. Det blir som en synergieffekt. När jag pratar med konstnärerna är det ingen som hade sett lokalen innan, men de säger att rummet blev nästan som en deltagare i projektet. Idéer man haft konkretiserades när man såg lokalen och arbetsprocessen tog form. Eftersom ingen av dem bor i Tranås har de bara varit i lokalen fem gånger, men då har arbetet blivit desto mer intensivt. Den som kunnat jobba mest hemifrån är bildkonstnären Helena Boström, som gjort kompugrafier efter foton tagna i lokalen. Annars har allt arbete utvecklats på plats. På väggarna hänger dessutom fyra teckningar som Helena gjort i lokalen under tiden Stina och Isabell uppfört danser. Det handlar om konstverk där tecknaren har reagerat på dansen, och dansarna på teckningarna. Dansen har även filmats och visas på bildskärmar. Evelina har i sin tur jobbat med ljuset, både det befintliga och skiftande dagsljuset, men även med filter i olika färger som har satts upp på lokalens rutor. Allt detta smälter samman till att skapa ett multimediamontage. Projektet tar inte slut när utställningen är över i Tranås, utan kommer få en fortsättning i Jönköping senare i höst. När gruppen har varit samlad och arbetat i Tranås har nya idéer växt fram som man hoppas kunna bygga vidare på. - Det känns jättebra att kunna fortsätta och utveckla något som gett oss så mycket inspiration när vi arbetat här, säger Isabell. Konsten har blivit hårt drabbat av pandemin vilket även gäller performance art. - Det går ju inte att utöva nu med alla restriktioner, säger Evelina. Alla jobb försvann så man visste inte vad man skulle göra. Artzone är en reaktion på pandemin. En interaktiv utställning som berör just detta med begränsningar. Vad man får göra eller var man får gå. Konsten behövde en slags frizon i allt detta. På grund av pandemin har konsten varit tvungen att försöka hitta nya vägar, nya uttrycksformer. Som Helena uttrycker det: - Trots problemen känns det som om vi hittade ett sätt att komma runt alla hinder.
Artzone

12 augusti 2020

Fyra konstnärer; Stina Nilsson och Isabell Karlsson, båda dansare, Helena Boström, bildkonstnär och Evelina Dembacke, ljusdesigner, skulle i sommar ha deltagit i ett konstresidens i Tranås och medverkat på festivalen at the Fringe men allt detta fick läggas på is då Corona-pandemin drog in över landet.

Läs mer...
Reporter

Frank Bergsten

frank@kultivera.nu

Artiklar om både stort och smått
bottom of page