Klockan

Mina ögon är inte i det slag som de var förr, tror nog att skärpan försvagats en aning. Styrkan försvinner med åldern sägs det och det gör mig riktigt less. Man vill ju inte bli blind mitt i allt för hur skulle det då gå med textförfattandet? Jag är ingen hejare på blindskrift, vill ju gärna se vad jag skriver. Nu är det så här att jag tänkte jag skulle berätta om mina senaste eskapader. November fattas snö och termometern visar ynka fem plus. Det blåser blygsamt. Öronen på vår pudel fångas upp av vindbyarna, de liksom far upp till sin spets och faller tillbaka och detta upprepas ett par gånger. Hustrun kan inte mer än fnissa lite grann och klappa kraken. Vindarna trängs bort bakom en kulle. Pudeln släpps lös och springer bakom, framför, får upp ett spår, dröjer kvar och kutar i kapp. Upprepar manövern ett tjugotal gånger medan vi samtalar lite löst om framtidsplanerna, vad vi ska göra till helgen och vidare följer ett långt och förtroligt samtal.

Min hustru är min allra bästa vän. Vi har verkligen roligt tillsammans. Vi kan skratta åt mina tokigheter och hon kan säga någon bra strof som jag använder i mitt skapande.

Nordväst om promenadstråket ser vi några ynglingar vid en halvfärdig koja. Ett skelett med brutna grenar växer fram och de flesta springorna i konstruktionen tätas med mossa för att hindra leken från läckage. Molly spänner blicken mot dem och svansen pekar rakt upp just som hon vickar den fram och tillbaka, som om hon försöker säga att hon vill vara med. Medan stigen leder oss ur skogen sparkar jag i väg en tallkotte som hon jagar efter och fångar in. Hon släpper den inte förrän vi kommer till det sedvanliga fältet där hon gör sina behov. Jag trampar snett på en sten stor som min hand. Smärtan får mig att skrika till. Frugan skrattar. Hon tröstar mig genom att röra vid min axel och efter någon minut har jag repat mig dock ömmar fotleden en aning, men jag lyckas ta mig upp, förbanna misstaget och halta vidare.

I ett tidigare skede var vi ute på den sedvanliga promenaden, jag hade just fått en klocka i födelsedagspresent, och trampade snett. Jag landade på den armen som klockan är fäst vid och skrapade den mot marken så att det uppstod grova repor i glaset. Samma sak hände veckan efter, Jag kom undan med fler repor, men klockan höll. Frugan var inte glad att jag fumlade så pass, men skrattade ändå åt min tafatta charad.

Medan klockan tickade på som vanligt kopplade vi Molly och gick hem.

Kanske har dessa bravader något att göra med synen, kanske ser jag med oroväckande dålig skärpa. Kanske är det hög tid att förnya mitt synrecept.




-Joakim Becker

29 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Se upp!

Höst