top of page
Att ostört vandra fritt längs upptrampade promenadstråk i stigande temperatur och se min hund sniffa runt här och där, se henne förvånas över fjärilen som landar på nosen för att putsa vingarna och sedan flyga vidare över landskapet. Det öppnar upp mitt hjärta och kanske plockar jag en blomma att ge min fru som ömmar mer för våren, men ändå gläds med mig i situationen som vi igenkännande delar. Det kan då och då bli en sväng till sjön Sommen, men då jag inte är båtägare får jag nöja mig med att sitta vid stranden och kika ut över glittervatten med alldeles för ljusa solglasögon.
Min mor är full av krämpor och jag vet att hon alltid varit ett sommarbarn. Jag hoppas innerligt att hon vid sin inte alltför höga ålder får erfara ännu en sommar, men då hon är beroende av sin rullstol och sitter i en lägenhet på andra våningen i bankhuset ute på landsbygden, kan jag bara hoppas att magi skapas och att hon kan ställa sig upp på vingliga och lite otränade fågelben och gå ut i sommarprakten. Annars får hon hålla sig till balkongen och se andra botanisera bland blommor och outtröttliga flygfän, i den för huset gemensamma trädgården.
Däremot min far, han är pigg som en lärka och hushåller alltjämt med det ekonomiska och tillämpar nödvändiga bestyr. Allt för att behaga sin fru och den feta katten som lekfullt klänger i hans byxben.
Min lillebror tog över föräldrahem
met för många år sedan. Huset är beläget i skogen, tre kilometer från Adelövsbyn. Där växte jag upp och där har jag haft ofantligt långa och fina somrar tillsammans med syskonen och gästande kusiner. Vi klättrade i träd, hade körsbärskrig och byggde kojor i tät barrskog. Om man följer en viss stig genom skogen kommer man till en sjö, som i folkmun kallas Glan. Där uppehöll vi oss några varma somrar. Det så kallade byalaget anordnade en fisketävling. Jag var förstås med, men fick aldrig glädjas över någon fångst. Jag vet inte vad jag gjorde för fel. Efter den sommaren gick jag aldrig dit igen, inte ens för att bada.
Jag får hoppas att jag lever länge till och förblir fortsatt nyfiken och att jag är vid så pass god valör att jag kan njuta fullt ut utan några psykiska vendettor. Och kanske se barfotabarn springa över fälten och inandas sommaren utan att störas av någon oväntad pollenchock. Att se barnbarnen utklädda som lättsinniga indianer i någon skogsglänta, gäckade av grannens unga cowboys. Eller kommer de sitta inne och spela arkadspel och annat själsbedövande? Jag kommer i varje fall ta tillfället i akt och röra mig bland blommor och bevingade kryp lika ofta som solen, om inte mer.
-Joakim Becker
bottom of page