Stipendium i Fritiof Nilsson Piratens minne 2019

2019 var det andra året som det delades ut två författarstipendium i Fritiof Nilsson Piratens minne i Tranås. Ett projekt som kallas Platsens författare, där två ungdomar får möjligheten att sommarjobba som författare och samtidigt chansen att förkovra sig i skrivandet. Projektet syftar också till att göra Piraten och hans verk tillgängliga för yngre författare och låta dessa reagera på hans verk. I år hette stipendiaterna Hedda Ragnarsson Eriksson och Iza Knutsson. Under tre veckor med start den 24 juni arbetade de som författare på heltid, under ledning av poeten Jonas Ellerström.

Innan projektet drog igång fick jag en liten pratstund med dem. De båda uttryckte en förtjusning över att få syssla med något som de båda gillar och dessutom få betalt för det. -Det är lite svårt att förklara för folk att vi ska sommarjobba som författare, säger båda med en mun och skrattar samtidigt. Båda studerar på det estetiska programmet vid Holavedsgymnasiet i Tranås, Hedda på den musikinriktade linjen och Iza dans- och teater. När jag frågar hur de fick reda på stipendiet, säger de att lärarna hade tipsat dem att söka.

Överhuvudtaget är miljön på skolan väldigt bra vad gäller kultur, menar de. -Lärarna är hela tiden på oss när det gäller någonting de gillar och som de tycker vi borde kolla upp. Sen kan det gälla TV, film, böcker, utställningar eller något annat. Vi blir pushade, men på ett positivt sätt. Våra lärare och mentorer på skolan är väldigt uppmuntrande.

De båda skiljer sig åt vad gäller sättet att närma sig skrivandet genom åren.

-Jag har alltid skrivit, säger Hedda. När jag var mindre skrev jag pjäser och satte upp dem för föräldrar och andra.

-Jag började skriva ganska nyligen, säger Iza. Det var när Mel Perry, en poet från Wales, började arbeta med oss i teatergruppen som jag blev inspirerad att börja skriva.

Förutom chansen att under sommaren få jobba som författare och därigenom möjligheten att kunna utveckla sitt skrivande, skiljer sig de framtida ambitionerna och drömmarna något.

-Jag skulle vilja bli låtskrivare, säger Hedda. -Det skulle vara kul att ge ut en bokserie, säger Iza. Gällande projektet såg de fram emot det med förväntan. -Det kommer bli spännande och vi lär få nya impulser då vi antagligen kommer att se många författare uppträda och kanske också träffa dem i samband med at the Fringe-festivalen som går samtidigt.

När jag frågar om deras relation till Piraten börjar de småskratta lite generat. -Jag visste inte vem det var, säger Hedda. Iza håller med och tillägger: -Det var ju lite före vår tid. Eftersom projektet är så pass fritt har de inte riktigt bestämt sig hur de ska närma sig det hela. Iza säger att det kanske blir poesi eller prosa eller en novell. Hedda nämner också novell men är också inne på flera små, kortare historier.

Avslutningsvis menar de att det förstås är kul att bli läst men också viktigt att bli förstådd, och att läsaren kan känna igen sig i det de skriver. Helt enkelt att försöka skriva så deras ord blir allmängiltiga. -Det känns inte lönt att skriva om ingen läser det, säger Hedda. Iza håller med: -Man vill ju känna sig hörd.

Eric Hermelin hyllades i ord och persisk ton

Kultivera hade med Svenska Akademiens stöd lockat en rad spännande kulturpersoner till Badhotellet i Tranås för att hylla Eric Hermelin. Under eftermiddagen fick ett 50-tal församlade njuta av flera olika perspektiv på baronen från Gripenbergs slott, hans spännande liv, översättningar och författarskap.

Eric Hermelin var en naturligt språkbegåvad person med en djup religiositet som dock var besvärlig för sin omgivning då hans alkoholism ställde till det. Författaren och förlagsmannen Jonas Ellerström som även varit aktuell i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt fungerade som presentatör under dagen och inledde med en presentation av personen Eric Hermelin. Han arbetar för tillfället med en biografi över Eric Hermelin som växte upp på Gripenbergs slott. Hans alkoholproblem gjorde att släkten skickade honom utomlands. Via USA och England tog Eric värvning i respektive armé och vistades i Indien, Australien, Tasmanien och Västindien. Han avskedades efter stölder och förseelser och satt i perioder i fängelse, var en period på alkoholistbehandling i Tyskland innan han återkom till Sverige och familjen placerade honom på mentalsjukhuset St Lars i Lund. Här kom han att tillbringa sitt resterande liv och det var här han gjorde sin livsgärning som översättare av persisk, sufisk poesi.

En sentida släkting, museiintendenten Susanna Lovén, visade fynd som gjorts i familjearkiven. En berättelse i magisk realistisk anda från USA om änglar, djävlar och demoner i den amerikanska södern har nu med Ellerströms hjälp kommit i tryck. Boken visades och såldes för första gången under symposiet på Badhotellet i Tranås. Susanna Lovén visade även upp ett annat fynd – en tavla som Eric Hermelin skickade som bröllopsgåva till hennes släkting Marie Lovén. De delade en djup religiositet och Hermelins översättningar beskrevs som ett försök att sprida en synkretistisk livssyn som han hämtat framförallt från Gamla testamentet i Bibeln och de gamla sufiska poeterna som han översatte från persiskan.

Simon Sorgenfrei är religionshistoriker vid Södertörns högskola och har forskat i sufisk religion i olika delar av världen och har därigenom mött Eric Hermelins översättningar av de sufiska poeterna. Han målade upp en både historisk, idéhistorisk och religionshistorisk bild av Hermelins samtid. Både Ellerström och Sorgenfrei betonade att Erich Hermelin förmodligen kunde känna igen sig i de livsglada sufiska poeterna. Han brottades med en slags dubbelnatur – den nyktre språkvetaren och det alkoholiserade svarta fåret i den Hermelinska släkten. En av de första översättningarna var ironiskt nog nykterhetstexter åt brodern Joseph Hermelin som var en i tiden känd nykterhetsivrare.

Akademiledamoten och poeten Jila Mossaed läste de sufiska poeterna på persiska och berättade om sitt och alla iraniers passionerade förhållande till de sufiska poeterna. Hon betonade det rytmiska och musikaliska i dikterna som tyvärr gick om intet i översättningarna till svenska. Hon fick hjälp av den fantastiske musikern Päyam Tabatabayi som på klassiska stränginstrument och trumma ackompanjerade Jilas uppläsningar. Hon läste även egna dikter på svenska och persiska. Päyam Tabatabayi spelade och sjöng även utan recitation och förflyttade på detta sätt Piratens matsal till det medeltida persiska riket där den rika persiska litteraturen skapades. Melankoliska visor blandades med ekvilibristiska vandringar över de vackra stränginstrumenten. Kopplingen till västerländsk hårdrock var påfallande men med en starkt innerlig ton.

Symposiet avslutades med den 95 årige författaren Carl-Göran Ekerwald som kåserade kring sitt möte med Eric Hermelins översättningar av den orientaliska poesin. Mycket levande berättade han om hur han i sin ungdom i Östersund umgicks han med en son till en konservhandlare. Fadern fastnade alltför starkt för konjak och kunde inte längre sköta sitt yrke. Hustrun sökte då hjälp hos en präst som ordinerade sufisk poesi som han beskrev som en ännu starkare drog. Läsningen av Eric Hermelins översättningar fick konservhandlaren på fötter och intresset väcktes på detta sätt även hos Ekerwald. Han har sedan ständigt återkommit till Eric Hermelins översättningar. Dagen avslutades med mer poesiuppläsning och musik på Strandbaren i Tranås.

Tvärkulturellt samarbete

Dominic Williams är en poet från Wales som också driver förlaget Three Throated Press, och som hunnit bli ganska känd här i Tranås då han varit här ett flertal gånger på residens, fungerat som kurator, varit moderator på flera evenemang som exempelvis Passion for Words, Pilsnerpoesi med mera.

I somras under at the Fringe-festivalen medverkade han i några föreställningar där poesi mötte andra konstinriktningar. Jag ville prata med honom om just detta och hans upplevelse av det hela; att samarbeta över gränserna och korsa olika konstnärliga discipliner. Dominic hade väldigt mycket att säga om ämnet, så samtalet kan väl mest liknas vid en monolog, med några korta inpass från undertecknad.

Det första som togs upp var hans samarbete med dansaren Stina Nilsson från Jönköping. Hon har själv uppträtt med andra konstnärer som målat, spelat musik och hon har svarat på deras arbete med dans. När de träffades i Jönköping i maj månad hade hon frågat Dominic om han var intresserad av att göra någonting liknande, fast nu med poesi. Stina visade honom videos på arbeten som hon gjort tidigare, Dominic blev intresserad och de bestämde sig för att ses igen på at the Fringe-festivalen.

De träffades och lärde känna varann närmare, projektet började ta form och de bestämde sig för att uppträda på Jönköpings Poesifest i september. Men under tiden i Tranås fick de tillgång till en lokal, de repeterade eller man kanske ska säga testade hur det kändes under några timmar, och bestämde sig helt sonika för att uppträda dagen efter inför publik. De genomförde två helt improviserade föreställningar. Dominic menar att det enda de reagerar på är miljön de befinner sig i, och varandra. Det som sen händer, händer. Dominic svarade på Stinas dans, och hon på hans poesi. Han medger att det var nervöst eftersom han aldrig gjort något liknande, men att det var en fantastisk upplevelse. Han säger också att han lärde sig mycket av Stina som hade sagt till honom att inte vara rädd för tystnaden, att låta tystnaden tala, och hur man rör sig på scenen och använder kroppen.

Han säger att reaktionerna har varit mycket positiva och många trodde till och med att de måste ha övat mycket innan föreställningarna. Han menar att trots det är smickrande att höra, vill han understryka att allt är totalt improviserat, ingenting är repeterat. Det enda de har gjort upp i förväg är själva ingången till föreställningen och Dominics avslutande ord. Dominic säger att han pratat med många poeter och ingen har hört talas om någonting liknande. Samarbetet med Stina Nilsson har fortsatt och projektet och har nu också fått ett namn: Your Strangest Friend.

Sen involverades han också i at the Fringes filmfestival. Dominic och en av filmfestivalens kuratorer, Laura Bianco, hade en idé om att låta några av poeterna som var på residens under festivalen reagera på några av filmerna som visades med nyskrivna dikter. Dominic, Doreena Jennings och Jonas Ellerström var de tre författarna som tog sig an uppgiften. Här menar han att det ligger en missuppfattning i vad som menas med samarbete mellan konstnärer. Att läsa en redan färdigskriven dikt till film är inte samma sak som ett videopoem, säger Dominic. Samma sak gäller förstås det omvända. Då handlar det bara om att man svarar på en annan konstnärs verk. Ett riktigt samarbete handlar om att båda konstnärerna startar från noll och därifrån har lika stor del i verket.

Filmen han skrev en dikt till - Continents quiver as memories erupt into earthflames - hade redan ett narrativ vilket inte alls fungerade för Dominic. Han såg därför om filmen utan ljud och skrev sedan sitt poem genom att enbart reagera på bilderna. Filmens regissör Georg Koszulinski berättade efteråt för honom att han redigerat bort sekvenser från filmen som Dominic, fascinerande nog, ändå fått med i sin dikt. Han nämner också att alla poeterna närmade sig filmerna på olika sätt. Doreena Jennings till exempel skrev sin dikt baserad på en enda scen.

När han sammanfattar det hela säger han att samarbete med konstnärer över gränserna på det här viset är fantastiskt. Hela processen med kollaboration, spontanitet och improvisation är mycket givande och en viktig lärprocess. Han säger att han inte skrämdes av det och vill gärna prova igen. Dominic säger också att han gärna skulle vilja testa samma sak med musik, och nämner poeten Jonas Ellerström som också spelar gitarr. De har redan uppträtt tillsammans men då var det inte improviserat. Det är något han skulle kunna tänka sig att utveckla.