Poetry Slam is Back!

Jönköpings läns poetry slam utmaning är i full rullning!

I år kan du tävla i Nässjö, Värnamo, Tranås, Vetlanda & Jönköping.

Vinnarna från varje deltävling, på respektive orter, tävlar på Länsfinalen den 13 April i Jönköping.

I Tranås sker den sista deltävlingen i Jönköpings län den 22 mars på Kultivera, Storgatan 17 i Tranås.

Årets konferencier är Alex Majasdotter, som håller ställningarna på alla deltävlingar.

Poetry slam är en litterär konstform där det skrivna ordet möter scenisk gestaltning. Här ges möjlighet att ta ut svängarna, att låta din poesi/framträdande vara influerad av teater, hiphop, ståuppkomik eller något helt annat.

Är du osäker på om dina texter är poetiska nog?

Poesi och ordkonst har ett väldigt brett omfång. Genom århundraden har poesin haft många olika former, regler och förutfattade meningar.

Men poesi är i grund och botten ett sätt att sätta ord på "något". Hur de orden ser ut bestämmer du själv!

Du väljer själv om du vill skriva som Shakespeare eller om du är mer inspirerad av Kendrick Lamar, eller ingen av dem.

Det är DINA ord, tankar och uttryck som är intressanta i poetry slam.

Regler

Dikterna är dina originaltexter och det finns en strikt tidsram på max tre minuter och nio sekunder, går du över tiden blir det minuspoäng. Tiden börjar när du säger det första ordet eller påbörjar framträdandet på annat sätt. Poetry slam sker utan rekvisita, musikinstrument, inspelad musik eller andra props.

För att garantera en plats i sista deltävlingen i Tranås kan ni anmäla er till frida@kultivera.nu

Uttagningar

14 FEBRUARI KL. 18.00 - Pigalle, Nässjö

21 FEBRUARI KL. 18.00 - Gummifabriken, Värnamo

28 FEBRUARI KL. 18.00 - Kultivera, Tranås

2 MARS KL. 18.00 - Biblioteket, Vetlanda

16 MARS KL. 18.00 - Jönköpings litteraturhus, Jönköping

22 MARS KL. 18.00 - Kultivera, Tranås

13 APRIL KL. 18.00 - Länsfinal i Kulturhuset, Jönköping

Workshops

Det erbjuds även workshops på några ställen för de som vill få lite mer kött på benen om hur man gör, och/eller hur man kan bli bättre. Föranmälan för dem sker här:

https://esmaker.net/nx2/s.aspx?id=0e9061827f0c

Workshops genomförs enligt nedan:

7 februari kl. 18.00 - Pigalle, Nässjö 22 februari kl. 18.30 - Kultivera, Tranås 23 februari kl. 18.00 - Biblioteket, Vetlanda 9 mars kl. 18.00 - Jönköpings litteraturhus, Jönköping

För mer info

Poetry slam i Jönköpings län-Utveckling i Jönköpings län (rjl.se)

Stackars Krakar

Jag spänner blicken i min livskamrat och säger något fyndigt medan hon sköljer ur dricksglaset och sen fyller det till brädden med jordgubbssaft. Vi gifte oss för fem år sedan och under dessa år har vi utvecklat en tillika genuin kärlek för varandra.

Jag skrattar till när hon får en klunk i vrångstrupen och hostar. Saften far ur henne, stänker mot mitt ansikte. Jag reagerar snabbt, men klarar mig inte undan fullt ut.

Ett högljutt flin fortplantar sig i köket och jag kan inte bli arg på henne utan dunkar henne i ryggen så hon får ur sig allt och kysser hennes kind.

När hon fått tillbaka talförmågan och utsöndrar några få ord mellan skratten tar jag henne i famnen. ”Det där måste du skriva om.”, säger hon och pussar tillbaka. Jag ler och säger att jag ska försöka formulera ihop något bra. Min far ringer, säger att mamma ligger på sjukhus. Det är något med ryggen.

Lillasyster åkte på Covid-19, vilket utlöste svår ledgångsreumatism, och jag tänker, stackars krakar.

Storasyster är absolut en pusselbit som fattas sedan länge, men jag vet på vilken kyrkogård hon är nergrävd. Jag ska dit sedan och hoppas hon ser mig på något surrealistiskt vis medan jag snyftar och fördömer de brutala psykiska vendettor som tog död på henne.

Allt medan tiden går funderar jag kring hennes omständliga livsföring, Varför var hon så bitter? Inte kunde väl jag tro att hon var så illa till mods med livet.

En sak jag kan säga om detta är att jag inte vandrar i hennes fotspår, jag går inte i någons. Jag trampar mina egna. Dock saknar jag henne då och då. Det var inte bara bristande vandel utan vi kunde umgås över en kopp kaffe och prata förstrött om det ena än det andra som två lika nyfikna.

Jag gör mig i ordning för ett pass på gymmet. Frugan lirkar smidigt på sig träningskläderna och jag får stelbent på mina roddarbyxor medan Molly gläfser okontrollerat. Någon ringer på dörren. Vi stelnar till. Hundskrället ylar som en varg. Jag försöker tysta henne, men hon ignorerar mig. Jag öppnar och där står en till synes sliten man som frågar om jag kan undvara en tia till en öl. Självklart! Jag börjar rota i min plånbok och fiskar upp en guldtia, Varför inte ge honom två, tänker jag och räcker honom en hundring. Hela ansiktet skiner upp och han tackar obönhörligt. Jag säger åt honom att det inte får bli till en vana.

”Nej, givetvis inte.”, ljuger han och försvinner fort ned för trapporna och ut i decembermörkret. Tio minuter senare står hustrun och trampar på Crosstrainern och jag ror för kung och fosterland samtidigt som jag funderar över mina anhörigas krämpor och storasysters sista andetag.

-Joakim Becker

Drömmar

I natt lyser månen och skuggorna som avtecknar sig mot väggen i sovrummet får mig att bli orolig, kanske lite rädd. Trots att jag är nära femtio år har jag inte släppt tanken på varulvar och andra skrämmande gestalter. Min pudel ser läskig ut där hon ligger och vänder och vrider på sig överdrivet graciöst. Frugan sover sedan ett par timmar. Jag stiger upp och tänder en lampa sedan somnar jag gott och drömmer att däcktrycket måste kollas i samtliga däck efter varje gång jag kör ner i en vattenpöl med bilen. Och huset jag är uppvuxen i, ja, ni vet det där i Adelöv. Jag är tio, tolv år och min far och jag ska renovera husfasaden. Av någon drömsk

anledning river vi hela huset. Ett par ryska soldater anländer till gården, de samlar ihop familjen. Vi ska arkebuseras, men jag hinner springa till skogen och gömma mig högt upp i en gran. Samma natt drömmer jag att jag är en sjöman. Jag är ute till havs, skutan förliser, men jag lyckas simma i land. I en annan sekvens håller min mor ett nyfött barn i famnen. Hon räcker över byltet till mig och säger: ”Här, varsågod, ta hand om ditt barn.” Gråtande tar jag emot det och faller ned på huk. Jag storbölar. Sedan vaknar jag i min säng i lägenheten i Vinkelboda och pustar ut.

Frugan har gått till jobbet och jag är ensam hemma. Läser några rader i en bra bok och funderar hela förmiddagen på vad den sistnämnda drömmen har att säga. Jag förmodar att det var en undermedveten känga, att jag skulle varit mer delaktig i min dotters liv. Det är november och månaden saknar fortfarande snö. Jag brygger en kopp kaffe och slår mig ned vid köksbordet och läser tidningen. Sedan tar jag bilen och åker ut till mitt barndomshem och till min stora förskräckelse ser jag att huset är borta och min bror sitter hopkurad i en trädtopp.

-Joakim Becker