Klockan

Mina ögon är inte i det slag som de var förr, tror nog att skärpan försvagats en aning. Styrkan försvinner med åldern sägs det och det gör mig riktigt less. Man vill ju inte bli blind mitt i allt för hur skulle det då gå med textförfattandet? Jag är ingen hejare på blindskrift, vill ju gärna se vad jag skriver. Nu är det så här att jag tänkte jag skulle berätta om mina senaste eskapader. November fattas snö och termometern visar ynka fem plus. Det blåser blygsamt. Öronen på vår pudel fångas upp av vindbyarna, de liksom far upp till sin spets och faller tillbaka och detta upprepas ett par gånger. Hustrun kan inte mer än fnissa lite grann och klappa kraken. Vindarna trängs bort bakom en kulle. Pudeln släpps lös och springer bakom, framför, får upp ett spår, dröjer kvar och kutar i kapp. Upprepar manövern ett tjugotal gånger medan vi samtalar lite löst om framtidsplanerna, vad vi ska göra till helgen och vidare följer ett långt och förtroligt samtal.

Min hustru är min allra bästa vän. Vi har verkligen roligt tillsammans. Vi kan skratta åt mina tokigheter och hon kan säga någon bra strof som jag använder i mitt skapande.

Nordväst om promenadstråket ser vi några ynglingar vid en halvfärdig koja. Ett skelett med brutna grenar växer fram och de flesta springorna i konstruktionen tätas med mossa för att hindra leken från läckage. Molly spänner blicken mot dem och svansen pekar rakt upp just som hon vickar den fram och tillbaka, som om hon försöker säga att hon vill vara med. Medan stigen leder oss ur skogen sparkar jag i väg en tallkotte som hon jagar efter och fångar in. Hon släpper den inte förrän vi kommer till det sedvanliga fältet där hon gör sina behov. Jag trampar snett på en sten stor som min hand. Smärtan får mig att skrika till. Frugan skrattar. Hon tröstar mig genom att röra vid min axel och efter någon minut har jag repat mig dock ömmar fotleden en aning, men jag lyckas ta mig upp, förbanna misstaget och halta vidare.

I ett tidigare skede var vi ute på den sedvanliga promenaden, jag hade just fått en klocka i födelsedagspresent, och trampade snett. Jag landade på den armen som klockan är fäst vid och skrapade den mot marken så att det uppstod grova repor i glaset. Samma sak hände veckan efter, Jag kom undan med fler repor, men klockan höll. Frugan var inte glad att jag fumlade så pass, men skrattade ändå åt min tafatta charad.

Medan klockan tickade på som vanligt kopplade vi Molly och gick hem.

Kanske har dessa bravader något att göra med synen, kanske ser jag med oroväckande dålig skärpa. Kanske är det hög tid att förnya mitt synrecept.

-Joakim Becker

Ripples - Med Litteraturcentrum Kvu började Kultivera samarbeta med förläggare, interdisciplinära...

Med Litteraturcentrum Kvu började Kultivera samarbeta med förläggare, interdisciplinära konstnärer och intresset för tvärkulturella utbyten väcktes. Efter att poesi hade översatts till olika språk, ville man se hur långt man kunde ta litterära översättningar eller konstnärliga tolkningar. Den konstnärliga ledningen för festivalen Dominic Williams (litteratur) and Laura Bianco (film), hade arbetat med ekfrastiska reaktioner men också med mer strikta konstnärliga övningar, med raka tolkningar av ett konstverk från ett medium till ett annat, med tolkningar av ljudets språk till ljusets eller tvärtom, med film och poesi i åtanke. Festivalens chef Colm Ó Ciarnáin föreslog att det fanns mer potential och så föddes Ripples.

Flera av personerna som är inblandade i de olika översättningarna till svenska, engelska och spanska, som Aleisa Ribalta, Antonio Salvador, Christer Boberg och Dominic Williams, är själva poeter och uppträder även på scen med sin poesi eller som spoken word artister. När man blandar poesi med framträdande uppstår självklart flera skillnader i framförandet som på ett påtagligt sätt kan ändra ett verks ton och karaktär, men även betydelsen och budskapet.

Ripplesprojektet är en samling av dessa konstnärliga och performativa uttryck och tolkningar av en uppsättning poetiska verk. Hur dikter kan tolkas och på olika sätt framföras kan exempelvis ses i dikten Madman on the train; som en kortfilm, som ett liveframträdande med musik, båda med poeten själv, eller som ett dramatiskt stycke där poeten Antonio Salvador tolkar Aleisa Ribaltas översättning av dikten.

- Dominic Williams

Se upp!

Då har jag hämtat mig efter ett bejublat boksläpp. Det var magert med lyssnare på plats, dock tror jag väl att någon intresserade sig via zoom.

Grehn introducerade och ledde evenemanget. Den här gången behövde jag inte förlita mig till ett handskrivet manus för att ge bra svar på frågorna som ställdes, utan jag kunde stödja mig på några stolpar som jag plitat ned på papper.

Jag kände mig absolut inte övergiven av familjen. Även om sommaren försvunnit bort och hösten hasar sig fram genom tidig novemberkväll gjorde jag imaginärt klart för mig att mina anhöriga var närvarande.

Jag läste riktigt bra. Herrarna Grehn och Colm lirkade sig igenom ett fåtal av de mina och allt avslutades med att Aleisa Ribalta läste ett par översättningar på spanska. Hur stolt får man vara?!

Samtidigt ligger min mor på operationsbordet. Jag vet inte hur dant hon lider, men jag vet att krämporna gör henne djävulskt ont. Min far har just blivit pensionär och får nu anpassa livet efter sin frus smak och tycke.

En viktig fråga Magnus Grehn ställde var hur mina framtidsplaner ser ut. Givetvis fortsätter jag skrivandet. Kanske undviker jag att spotta ut abnorma mängder. När idéerna kommer och jag känner mig redo då låter jag poesin flöda. Tänker också att jag ska fortsätta skriva krönikor, dock lite mer kontinuerligt.

I skrivandets stund går tankarna oförvanskat till min storasyster. Idag skulle hon varit ett par år över femtio. Och du, hade hon funnits kvar så skulle hon varit mitt största fan. Hon fick aldrig uppleva denna kulturella era. Kanske är det hon som sänder stoff till mig. Ja, kanske är det mig hon använder för att kanalisera och utkristallisera sina känslor. Inte vet jag. Jag önskar vi kunde träffas någon dag. Att få säga ett par ord över en kopp kaffe eller någon annan förnämlig dryck. Jag önskar också att vi kunde skriva en episk roman ihop, för jag vet att mitt kulturella engagemang går hand i hand med hennes.

-Joakim Becker